av Jan Leijonhielm

Det är svårt att sia om framtiden, inte minst när det gäller hur totalitära eller auktoritära stater och deras ledare kommer att agera. Att använda common sense, är som Wilhelm Agrell skrev för en tid sedan, inte möjligt i dessa sammanhang, det är att göra sin egen rationalitet till objektets. Det handlar om vad man inom underrättelseanalysen brukar kalla skillnaden mellan hemligheter och mysterier. Man kan, med viss ansträngning, ofta få tag i hemligheter, som antal kanoner eller militära tekniska uppfinningar, men man kan inte alltid veta vad självhärskaren tänker och planerar. I synnerhet inte om han lever i en annan tidsålder utan vilja att ta till sig omvärldsutvecklingens reella innebörd.

Det ryska agerandet eller Putins planer förefaller i detta perspektiv höra till kategorin mysterier. Detta är dock inte helt riktigt.

En beprövad metodologi för att skapa en tydligare bild utgörs av en målmedveten och uthållig forskning med vetenskapliga metoder kring de faktorer som konstituerar t ex en eventuell hotbild.  Genom detaljerade studier av ryska utrikes- och säkerhetsdoktriner, ökningstakten av militära budgetar, militär utbildning, övningsverksamhet, karaktären på materialanskaffning, den politiska ledningens syn på hoten från omvärlden, skapandet av en aggressiv nationalism och en syn på den egna nationens ledande roll får man en ganska tydlig bild. Den som t ex har tagit sig tid att läsa de studier rysslandsforskningen vid FOI har utfört under det senaste decenniet i dessa ämnen borde inte bli överraskad över den utveckling vi ser idag. Dessa öppna studier, som delgivits politiska beslutsfattare på alla tänkbara sätt, har tydligt pekat på faran i den ryska utvecklingen som förr eller senare skulle komma att utgöra ett problem för omvärlden. Jag vill därmed inte påstå att annekteringen av Krim kunde förutses, men den oroande trenden i rysk inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitik har klart framgått.  I Georgienfallet var intentionerna mer uppenbara, förberedelserna pågick mer eller mindre öppet under sex månader.  När det gällde den ukrainska utvecklingen blev Putin uppenbarligen tagen på sängen och fick improvisera för att minimera skadan, och lyckades därigenom öka sin popularitet genom annekteringen av Krimhalvön.

En starkt bidragande faktor till felbedömningar är omvärldens oförmåga att se utvecklingen ur Moskvas perspektiv. Att bjuda in Ryssland till en omstart bara sex månader efter Georgienkriget, bekräftade Moskvas uppfattning att väst är svagt och splittrat. Det var också ett svaghetstecken att inte mer högljutt protestera när duman 2006 beslöt att konstitutionellt ge den politiska ledningen mandat att med de medel som behövs bistå ryska medborgare, var de än befinner sig. Det var ett misstag att inte mer aktivt försöka motverka den ryska politiken att göra Europa beroende av rysk energi. Att inte villkora ryskt medlemskap i diverse organisationer med krav på en mer demokratisk utveckling har gett fel signaler.

Omvärlden har av olika skäl inte förmått ta till sig orostecknen, och det har heller inte saknats de som ihärdigt hävdat att landet snart skulle ändra riktning, eller köpt Moskvas argumentation. Bland dessa finns såväl några forskare som diplomater. De forskare som hävdat att Ryssland i stort är en helt normal stat eller att Putin aldrig skulle utgöra hot mot omvärlden p g a de ekonomiska konsekvenserna, får väl försöka anpassa sig till verkligheten.

Men har man inte bättre möjligheter att förstå Kreml, om man befinner sig i närheten, t ex på den svenska ambassaden? Efter att i några decennier läst rapporteringen från Moskva, kan man med facit i hand konstatera att detta bara periodvis stämmer. Det är uppenbart att värdet av bedömningarna kraftigt varierat. Jag avser då analysen av den pågående och framtida ryska utvecklingen, som den uttryckts av dåvarande ambassadör. Det förefaller närmast som om längden på vistelsen fördunklar omdömet, en inte helt ovanlig form av växande identifiering med värdlandet. Flertalet personer på posten har gjort en korrekt och insiktsfull analys, medan andra envist förfäktat att den uppenbart negativa utvecklingen sedan 2003 bara är hack i en annars positiv sådan. Väldigt långa hack i så fall.  Några namnkunniga diplomater varnade nyligen i DN för svenskt Natomedlemskap, eftersom det bl a skulle skapa instabilitet i närområdet och göra Moskva än mer benäget till konfrontatorisk politik. Sådana artiklar bidrar tvärtemot sitt syfte till att den ryska självkänslan växer. Putin, i själ och hjärta en KGBare med allt vad det innebär, har sedan länge och tydligt demonstrerat att han avser återupprätta det starka, respekterade och fruktade Ryssland med alla till buds stående medel.

Dåvarande presidenten Medvedev deklarerade t ex 2009, några år efter att duman tagit beslutet: ”Att skydda våra medborgares liv och värdighet, varhelst de må befinna sig, mot aggressiva handlingar, liksom våra affärsföretags intressen utomlands, har högsta, icke förhandlingsbara prioritet för vår utrikespolitik” Tolkningsföreträdet av detta lysande exempel på s k gummiparagraf ligger naturligtvis hos Moskva. Vi kan höra ekot i dag, när den ryske utrikesministern deklarerar att man inte avser gå in i Ukraina, men förbehåller sig rätten att skydda ryssars och rysktalandes (!) rättigheter på det sätt man vill. Vi kommer med andra ord att få leva med en ständig osäkerhet om när Ryssland nästa gång vill annektera ett land och Moskva har därigenom tvingat in de internationella relationerna i en ny och instabilare fas och kanske en ny världsordning.

Hur kunde denna utveckling missuppfattas? Även de mest hårdnackade apologeterna för ryskt agerande borde väl ha insett att geopolitiska landvinningar i Moskvas föreställningsvärld väger tyngre än de ekonomiska och politiska följderna. Det tragiska är att den ryska befolkningen ännu till stora delar stöder detta synsätt, kanske i och för sig inte så konstigt efter många års statlig mediapolitik som framställer omvärlden, framför allt väst, som dekadent och hotfullt. Det hindrar inte att väst på lämpligt sätt måste öka sitt stöd till en modig, men i dag marginaliserad demokratisk opposition, det har snarast blivit än mer angeläget.

De som haft illusioner om en positiv rysk utveckling – oklart vad dessa grundats på – har nu fått se dessa brista. Förhoppningsvis anpassar omvärlden nu politiken mot Ryssland till dess eget agerande innan det är försent. Parallellerna med 1930-talet är oroväckande påtagliga.