av Jan Leijonhielm
Det är svårt att sia om framtiden, inte minst när det gäller hur totalitära eller auktoritära stater och deras ledare kommer att agera. Att använda common sense, är som Wilhelm Agrell skrev för en tid sedan, inte möjligt i dessa sammanhang, det är att göra sin egen rationalitet till objektets. Det handlar om vad man inom underrättelseanalysen brukar kalla skillnaden mellan hemligheter och mysterier. Man kan, med viss ansträngning, ofta få tag i hemligheter, som antal kanoner eller militära tekniska uppfinningar, men man kan inte alltid veta vad självhärskaren tänker och planerar. I synnerhet inte om han lever i en annan tidsålder utan vilja att ta till sig omvärldsutvecklingens reella innebörd.
Det ryska agerandet eller Putins planer förefaller i detta perspektiv höra till kategorin mysterier. Detta är dock inte helt riktigt.
En beprövad metodologi för att skapa en tydligare bild utgörs av en målmedveten och uthållig forskning med vetenskapliga metoder kring de faktorer som konstituerar t ex en eventuell hotbild. Genom detaljerade studier av ryska utrikes- och säkerhetsdoktriner, ökningstakten av militära budgetar, militär utbildning, övningsverksamhet, karaktären på materialanskaffning, den politiska ledningens syn på hoten från omvärlden, skapandet av en aggressiv nationalism och en syn på den egna nationens ledande roll får man en ganska tydlig bild. Den som t ex har tagit sig tid att läsa de studier rysslandsforskningen vid FOI har utfört under det senaste decenniet i dessa ämnen borde inte bli överraskad över den utveckling vi ser idag. Dessa öppna studier, som delgivits politiska beslutsfattare på alla tänkbara sätt, har tydligt pekat på faran i den ryska utvecklingen som förr eller senare skulle komma att utgöra ett problem för omvärlden. Jag vill därmed inte påstå att annekteringen av Krim kunde förutses, men den oroande trenden i rysk inrikes-, utrikes- och säkerhetspolitik har klart framgått. I Georgienfallet var intentionerna mer uppenbara, förberedelserna pågick mer eller mindre öppet under sex månader. När det gällde den ukrainska utvecklingen blev Putin uppenbarligen tagen på sängen och fick improvisera för att minimera skadan, och lyckades därigenom öka sin popularitet genom annekteringen av Krimhalvön.
En starkt bidragande faktor till felbedömningar är omvärldens oförmåga att se utvecklingen ur Moskvas perspektiv. Att bjuda in Ryssland till en omstart bara sex månader efter Georgienkriget, bekräftade Moskvas uppfattning att väst är svagt och splittrat. Det var också ett svaghetstecken att inte mer högljutt protestera när duman 2006 beslöt att konstitutionellt ge den politiska ledningen mandat att med de medel som behövs bistå ryska medborgare, var de än befinner sig. Det var ett misstag att inte mer aktivt försöka motverka den ryska politiken att göra Europa beroende av rysk energi. Att inte villkora ryskt medlemskap i diverse organisationer med krav på en mer demokratisk utveckling har gett fel signaler.
Omvärlden har av olika skäl inte förmått ta till sig orostecknen, och det har heller inte saknats de som ihärdigt hävdat att landet snart skulle ändra riktning, eller köpt Moskvas argumentation. Bland dessa finns såväl några forskare som diplomater. De forskare som hävdat att Ryssland i stort är en helt normal stat eller att Putin aldrig skulle utgöra hot mot omvärlden p g a de ekonomiska konsekvenserna, får väl försöka anpassa sig till verkligheten.
Men har man inte bättre möjligheter att förstå Kreml, om man befinner sig i närheten, t ex på den svenska ambassaden? Efter att i några decennier läst rapporteringen från Moskva, kan man med facit i hand konstatera att detta bara periodvis stämmer. Det är uppenbart att värdet av bedömningarna kraftigt varierat. Jag avser då analysen av den pågående och framtida ryska utvecklingen, som den uttryckts av dåvarande ambassadör. Det förefaller närmast som om längden på vistelsen fördunklar omdömet, en inte helt ovanlig form av växande identifiering med värdlandet. Flertalet personer på posten har gjort en korrekt och insiktsfull analys, medan andra envist förfäktat att den uppenbart negativa utvecklingen sedan 2003 bara är hack i en annars positiv sådan. Väldigt långa hack i så fall. Några namnkunniga diplomater varnade nyligen i DN för svenskt Natomedlemskap, eftersom det bl a skulle skapa instabilitet i närområdet och göra Moskva än mer benäget till konfrontatorisk politik. Sådana artiklar bidrar tvärtemot sitt syfte till att den ryska självkänslan växer. Putin, i själ och hjärta en KGBare med allt vad det innebär, har sedan länge och tydligt demonstrerat att han avser återupprätta det starka, respekterade och fruktade Ryssland med alla till buds stående medel.
Dåvarande presidenten Medvedev deklarerade t ex 2009, några år efter att duman tagit beslutet: ”Att skydda våra medborgares liv och värdighet, varhelst de må befinna sig, mot aggressiva handlingar, liksom våra affärsföretags intressen utomlands, har högsta, icke förhandlingsbara prioritet för vår utrikespolitik” Tolkningsföreträdet av detta lysande exempel på s k gummiparagraf ligger naturligtvis hos Moskva. Vi kan höra ekot i dag, när den ryske utrikesministern deklarerar att man inte avser gå in i Ukraina, men förbehåller sig rätten att skydda ryssars och rysktalandes (!) rättigheter på det sätt man vill. Vi kommer med andra ord att få leva med en ständig osäkerhet om när Ryssland nästa gång vill annektera ett land och Moskva har därigenom tvingat in de internationella relationerna i en ny och instabilare fas och kanske en ny världsordning.
Hur kunde denna utveckling missuppfattas? Även de mest hårdnackade apologeterna för ryskt agerande borde väl ha insett att geopolitiska landvinningar i Moskvas föreställningsvärld väger tyngre än de ekonomiska och politiska följderna. Det tragiska är att den ryska befolkningen ännu till stora delar stöder detta synsätt, kanske i och för sig inte så konstigt efter många års statlig mediapolitik som framställer omvärlden, framför allt väst, som dekadent och hotfullt. Det hindrar inte att väst på lämpligt sätt måste öka sitt stöd till en modig, men i dag marginaliserad demokratisk opposition, det har snarast blivit än mer angeläget.
De som haft illusioner om en positiv rysk utveckling – oklart vad dessa grundats på – har nu fått se dessa brista. Förhoppningsvis anpassar omvärlden nu politiken mot Ryssland till dess eget agerande innan det är försent. Parallellerna med 1930-talet är oroväckande påtagliga.
Insiktsfullt och vælargumenterat, det stora problemet med denna typ av analys ær att som i all kommunikation ær det mottaget budskap som gæller. Detta innebær att mottagarens psykologiska filter ær lika viktigt som avsændarens argumentation och fakta.
De viktigaste mottagarna av denna information, våra politiker, ær tråkigt nog utrustade med mycket vælcementerade filter. Filter som byggts upp under år av navigerande mellan ønskad och oønskad information. En nyckelkompetens hos en politiker ær att kunna omvandla en oønskad verklighet till en utgångspunkt før en førvanskning, førskøning eller førvilling av saklæget før att kunna visa att man trots allt har læget under kontroll.
Oavsett Rysslands behov av sjælvhævdelse och dærmed upprustning så kommer det att smærta politikerkollektivet djupt att ha haft en så totalt felaktig analys av utvecklingen.Detta gør det inte lættare att anpassa sig till en ny værld.
Då sjælvførsvar och verklighetsførvanskning ær en fundamental drift hos oss mænniskor ær det inte alls sækert att de nya konkreta fakta kring utvecklingen verkligen leder till fundamentala førændringar i synen på situationen hos politikerna i gemen. Att argumentera bort verkligheten och att anpassa den till egna syften och budgets har kollektivet massiv erfarenhet av.
Som exempel krævdes det stort mod och moralisk resning hos e.g. Churchill att se och orka førklara vekligheten i den tyska utvecklingen før ett passivt och undfallande politikerkollektiv, vilka hellre ville se ”peace in our time” æn dyra och besværliga beslut baserat på realita.
Det vi ser i vår lokala politikerkrets pekar trots utvecklingen i omværlden mer mot fortsatt fasthållande i gamla beslut, analyser och budgets med en total brist på respekt før de ledtider som negativt påverkar vår førmåga att snabbt førændra våra avhållande resurser nær vi vill eller måste.
De visar en stor brist på fantasi i sin externa kommunikation kring førsvaret just i detta nu. Att e.g. øka øvningsverksamheten och rullera existerande førband till Gotland innebøær inte att man tar ett øverilat beslut om førsvarets framtid. Det innebær bara att man agerar i stunden och visar att man tar omværlden och Sverige på allvar.
Min fromma førhoppning ær att bristen på initiativ beror på att man vill undvika låsningar så længe Førsvarsutskottet arbetar. Jag ser med spænning fram emot maj nær vi får en ny och realistisk vision, finansiering och plan før vårt førsvar på såvæl kort som lång sikt.
Per Tengblad
Tyvärr har Väst efter Sovjets upplösning valt en förenklad tolkningsmodell. Vi har segrat i Kalla kriget. Vi kan utvidga oss var vi vill, varför vi vill, med vilken hastighet vi vill. Och ni kommer lyssna på vår retorik om det fredliga blocket Nato (trots att Nato är ett militärt block).
Vad som händer på Krim är en studie i nationalism. En nationalistisk revolution, med stöd främst landets västra del, har genomförts. Men Ukraina är inte är kulturellt, lingvistiskt och etniskt homogent, utan har en stor minoritet som är del av den ryska nationen i de sydöstra delarna. De uppfattar uppenbarligen situationen som ett hot och har genomfört sin egna pro-ryska revolution.
Ryssland svarade på Krimbornas, nästan uteslutande enhälliga, vädjan att bli en del av Ryssland. Rättare sagt vilja att inte bo i Ukraina. Putin hade två alternativ: stödja separatismen eller inte. Om Putin valt det sistnämnda hade han undergrävt sin inhemska position. Inte minst om Kiev försökt sig på att återställa den konstitutionella ordningen med våld (Krim betraktar inte den nya makten som legitim). Ryska nationalister hade flödat in till Krim till försvar av sina bröder och systrar. Är det ett problem för rysk intern säkerhet?
Vidare fanns det en risk att avtalen som fanns mellan Ryssland och Ukraina kunde ses över (t.ex. Stora avtalet, Kharkiv-avtalet om Svartahavsflottan) och möjligt Nato-medlemskap. Under revolutioner gäller inte avtal och juridiska överenskommelser. Hade det undergrävt Rysslands säkerhet i Svarta havet? Särskilt för ett land vars strategiska prioritet är Kaukasus? Retorisk fråga.
Om vi vill undvika ett nytt Kallt krig är det viktigt att påbörja en reell dialog. Om det blir en didaktisk diskussion att ”vi kommer med demokrati och ni elever måste lämna in er examination på X datum” kommer det inte fungera. Man måste förstå att Ryssland har sina intressen – man kan tycka om dem, man kan inte tycka om dem, men de stödjer sig på rationella saker.
CL börjar sitt inlägg med att sprida en myt: ”Tyvärr har Väst efter Sovjets upplösning valt en förenklad tolkningsmodell. Vi har segrat i Kalla kriget. Vi kan utvidga oss var vi vill, varför vi vill, med vilken hastighet vi vill. Och ni kommer lyssna på vår retorik om det fredliga blocket Nato (trots att Nato är ett militärt block).” Det är ren historieförfalskning: USA och de västeuropeiska staterna var alls inte benägna att utvidga NATO efter Sovjetunionens sammanbrott. ”Russia first” var den amerikanska administrationens motto, bl a företrätt av Strobe Talbott, som nu hör till de desillusionerade. Det var de nya fria staterna i öst som bad på sina bara knän om att bli medlemmar. Och när president Clinton till slut – efter Partnership for Peace som fördröjningsåtgärd – uttalade väst uttryckligen att utvidgningen inte var riktad mot Ryssland utan var till för att stabilisera Europa. Bosnien-kriget hade visat på vikten av detta.
Inget i NATO:s agerande har gett ryssarna anledning att på allvar uppfatta alliansen som ett hot. Det hot den innebär är att försvåra Rysslands möjligheter att dominera sina grannar – eller i värsta fall angripa dem.
Men redan 1993 (ungefär) formlerade Sergej Karaganov den doktrin som nu förkunnas och demonstrerats i praktiken:
”Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —-
Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll.”
Och Putins uttalande för ett par år sedan om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets stora geopolitiska katastrof” inbjuder inte direkt till dialog.
Bra inlägg som vanligt på KKrVA! Håller med Bo H.
Nato med USA i spetsen placerade inte några styrkor att tala om i närheten av Ryssland. Det är först nu efter Rysslands annektering av Krim som Nato börjat följa upp med, än så länge, symboliska luftförsvarstyrkor.
I Polen eller Baltikum finns än så länge inga Natosoldater permanent stationerade. De kryssare av Aegis-klass som Ryssland tycks ha problem med pga robotskölden de skall utgöra kommer att placeras i Spanien, alltså inte nära Ryssland.
Det är oavsett vad CL eller Svenska Freds hävdar Rysslands fel att situationen uppstått.
Sant att Ukraina är inte är kulturellt, lingvistiskt och etniskt homogent men detta är även överförbart även på Ryssland och många andra länder. Knappast orsak för en intervention.
Det går inte att föra en dialog med Putin, kanske med Ryssland, men inte med Putin. Inte utan att Nato och väst tillför sina områden betydande resurser och påbörjar storskaliga övningar, som Ryssland.
Putin förstår bara ”hardware” och ”show of force”. Dags att införa detta igen hos väst.
Bo: ”Karaganov doktrinen” är ingen doktrin utan ett skämt. Karaganov själv kallade det för en ”humoristisk episod som gjorde mig berömd i Estland”.
Secretary of State James Baker lovade Gorbatjov att Nato inte skulle utvidgas ”en inch” österut. Det är bortom all dispyt. Visst, de skrev inget avtal, men ett löfte är ett löfte. Det var förutsättningen för Tyskland återförening. När Putin och Medvedev säger att Ryssland känner sig ”sviket och bedraget” – det är vad de syftar på. Nato skapar stor misstro i Ryssland. ”Om ni bygger ett militärt block mot oss, till vilken utsträckning kan vi lita på er?”. Militära allianser bygger man mot någon. Det är ingen slump att tungviktare som George Kennan och Jack Matlock starkt kritiserade Natos utvidgning. Kennan kallade det ”ett strategiskt blunder av potentielle episka proportioner”. Angående Natos fredliga intentioner blev Nato på 90-talet ett offensivt militärt block. Varken Jugoslavien, Afghanistan eller Libyen hotade något medlemsland (artikel 5). Att Nato är ett för Ryssland slutet militärt block gör inte saken bättre.
http://www.nytimes.com/1998/05/02/opinion/foreign-affairs-now-a-word-from-x.html
@CL Kennan måste nog sägas ge uttryck (1998) för en lite väl godtrogen syn på Ryssland, dess historia, folk och ledare. Men vi var alla optimistiska på 90-talet, vi VILLE verkligen att det skulle vara skillnad på Sovjet och Ryssland, fastän vi visste att Ryssland före och efter Lenin hade mycket gemensamt, sådant som nu återigen kommit i dagsljuset.
Kennans godtrogenhet kommer till synes i detta citat från artikeln i NYTimes 1998 som du länkade till:
”Our differences in the cold war were with the Soviet Communist regime. And now we are turning our backs on the very people who mounted the greatest bloodless revolution in history to remove that Soviet regime.
”And Russia’s democracy is as far advanced, if not farther, as any of these countries we’ve just signed up to defend from Russia,” said Mr. Kennan”
Om det ryska folket haft/fått andra ledare kunde landet fått en annan inriktning, oavsett NATO. Att det ryska folket och ledarskiktet nu gillar Putins väg betyder ju inte att de inte vill ha demokrati, men antingen är opposition omöjlig eller så har man, likt tyskarna under Hitler, lockats av hägrande storhet.
Länkar Karaganov doctrine
Original artikeln 1992 (ryska): http://www.tautasforums.lv/Karaganovs.pdf
Översättning till dålig engelska från en latvian översättning från ryska:
https://latvianhistory.wordpress.com/2012/03/31/karaganov-doctrine/
Aktuell artikel av Karaganov:
05.03.2014. Russia needs to defend its interests with an iron fist
http://karaganov.ru/en/publications/331
Karaganov verkar inte vara så skämtsam av sig.
Twitter @Carl_I_Dagman
Angående ideologiska skillnader mellan nuvarande Rysslands ledning
Edward Lucas i Ukrainian Week, April 3, 2014
The Old New Cold War
Edward Lucas: “The new Cold War has been about the use of Russian money to divide the weak of the West and also the use of the energy weapon”
http://ukrainianweek.com/Politics/106680
”U.W: Is there any ideology behind the current confrontation between Moscow and the West?
– Oh, very much so. Just read Mr. Putin’s speeches. It’s clear that he believes in Russia as a civilizational power with all sorts of specific characteristics, deeper values and with a sort of historical destiny behind it. I think it’s that old Tsarist era of a triad of autocracy, orthodoxy and nationalism, which has come back. I think there was a bit of an ideological vacuum in Russia in the 90s, but Mr. Putin is quite busy filling it.”
Om EL på Wikipedia
Edward Lucas (born 3 May 1962) is a British journalist.
Lucas works for The Economist, the London-based global newsweekly. He was the Moscow bureau chief from 1998-2002, and thereafter the central and east European correspondent.[1] He has also been a correspondent for The Independent and the BBC. Lucas also writes occasionally for The Daily Mail.
Twitter @Carl_I_Dagman
Carl Dagman: journalister och specifikt ekonomijournalister får allt svårare att platsa bland de som upplevs som mest pålästa eller trovärdiga.
Efter hela historien med Europas påstådda återhämtning, Greklands, Irlands och Portugals ekonomiska tumult, och hur ECB fäktar sig trötta till ingen nytta, så borde det väl vara på sin plats att uppge mer än sin personliga åsikt för att komma med något matnyttigt.
Så du är en ekonomijournalist?
Bo Hugemark:
Varför fanns NATO kvar över huvud taget när Warsawa-pakten monterades ned?
Har inte NATO gjort vissa framstötar på Balkan?
På ett vis kan man förundra sig över hur ledande analytiker låtsas bli förvånade när Ryssland känner sig trängda. Borde inte detta var ett solklart faktum redan som utgångspunkt, eller saknar man spegel?
New document leaked
Bloomberg April 4
By By Leonid Bershidsky
”Putin is planning to put the intellectual and ideological foundations of the new regime into words.
A document called ”Foundations of the State Cultural Policy” has been under development since 2012. A special working group under Putin’s chief of staff Sergei Ivanov will soon roll it out for a month of ”public debate” before Putin gets to sign it. Quotes from the culture ministry’s draft, presumably the basis for the final one, have leaked out.”
”Russia must be viewed as a unique and original civilization that cannot be reduced to ’East’ or ’West,'” reads the document, signed by Deputy Culture Minister Vladimir Aristarkhov. ”A concise way of formulating this stand would be, ’Russia is not Europe,’ and that is confirmed by the entire history of the country and the people.”
Russia’s non-European path should be marked by ”the rejection of such principles as multiculturalism and tolerance,” according to the draft. ”No references to ’creative freedom’ and ’national originality’ can justify behavior considered unacceptable from the point of view of Russia’s traditional value system.” That, the document stresses, is not an infringement on basic freedoms but merely the withdrawal of government support from ”projects imposing alien values on society.”
http://www.bloombergview.com/articles/2014-04-04/putin-s-rejection-of-the-west-in-writing
http://www.ng.ru/politics/2014-04-04/2_cultura.html
Carl:
Jag förstår inte ditt argument. Vad har Nato med demokrati att göra? Jeltsin motsatte sig Natos utvidgning lika mycket som Putin. Om Väst genuint betraktat Ryssland som partner hade man antingen avvecklat Nato eller bjudit in Ryssland och byggt en gemensam pan-europeisk säkerhet. Till och med ”historiska överenskommelser” i Lissabon 2010 om strategisk partnerskap kan knappast ses som ärliga. I princip erkänner Anders Fogh Rasmussen att Ryssland var ”sådan” även förr http://www.nato.int/cps/en/natolive/opinions_108215.htm?selectedLocale=en.
Här är historien om ”Karaganovdoktrinen” http://www.moles.ee/06/Sep/11/4-2.php.
Fråga de östeuropeiska länder som förut levde i slaveri under rysk överhöghet vad NATO betyder för demokratins grund och förutsättning, nämligen självständighet och frihet.
För övrigt tycker jag du skall läsa Karaganovs artikel – det är ett skämt, ett dåligt skämt, att försöka påstå att han inte menar vad han skrev. Inte ens i din länkade artikel tar han tillbaka något – tvärtom!