Nu är skeendet i Mellanöstern snart snabbare än vad observatörer hinner rapportera. Bara igår har sammanstötningar mellan egyptiska säkerhetstyrkor och protesterande skördat tjugotalet liv, den egyptiska regeringen har lämnat in sin avskedsansökan, den jordanske kungen har besökt Ramallah för första gången på elva år och syriska soldater skjutit och sårat turkiska pilgrimer på he väg från Mecka.

Och då glömde jag nämna att den turkiske premiärministern uttalat sin dom över den syriska regimen och nyheten om att Hizbollah sprängt en amerikansk spionring.

Både bildligt och bokstavligt befinner sig Israel och Palestina i origo för dessa ökande orkanvindar. I väster är vi nu inne på den egyptiska revolutionen del II. Del I slutade med att familjen Mubarak och associerade fick lämna makten till en militärjunta. Den fd underrättelsechefen och vicepresidenten Suleiman är nu anställd som rådgivare till den saudiske kungen Abdullah. De senaste opionsmätningar visar att den mycket fattiga befolkningen med överväldigande majoritet anser att militärjuntan gör ett bra arbete. De politiskt aktiva har däremot en helt annan uppfattning. Liberala krafter står mot Muslimska Brödraskap och mer hårdföra Salafister. Sedan i vintras har den egyptiska ekonomin gått i stå, främst på grund av vikande turistinkomster. Detta förvärras också av något höjda matpriser, där Egypten som världens största veteimportör är särskilt illa ute.

Norr om Israel fortsätter Bashur al-Assad hårdnackat att försvara sig mot de numera beväpnade motståndarna. Det som startade som ett i stort set obeväpnat, socialt uppror mot vatten- och livsmedelbrist och korruption har blivit något helt annat. Den korrumperade regimen med en i breda lager populär president har försuttit sin chans att nå en förhandlingslösning. Syrien har den senaste tiden utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra vapeninförsel och flykt av dissisenter. Dessa mineringar är också ett visst skydd mot interventioner från omvärlden.

I Medelhavet samlas nu också fartyg från omvärlden. En amerikansk hangarfartygsstyrka med fartyget Georg H.W Bush har ankommit till området på hemväg till Norfolk i östra USA. Kanada har annonserat att HMS Vancouver kommer att bli kvar några månader till. Ryssland har enligt syriska källor skickat fartyg till vattnen utanför flottbasen i Tartous, där Ryssland har sin enda bas i regionen utanför Svarta Havet. Min bedömning är att fregatten Smetlivy ur Svarta Havsflottan är huvudfartyget. Detta gamla fartyg deltog i det rysk-georgiska kriget 2008, då det i en amfibieoperation landsatte marininfanteri i staden Poti. I Murmanskområdet gör sig det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov färdig för seglats till området tillsammans med ubåtsjaktfartyget Admiral Chabenkov. Admiral Kuznetsov är ryska flottans enda hangarfartyg och opererar såväl SU-33 som SU-25 ombord.

Israel har också stärkt upp sin marina närvaro i området för att skydda utvinningarna i de gasfält som landet har i sin besittning. Dels gäller det en diplomatisk signal till Turkiet som ifrågasätter några av dessa, men framförallt är det ett skydd mot terroristattacker från de små marina attackförband som finns i regionen. Dessutom är det sannolikt så att exvis Hizbollah från land kan nå några av dessa fält med raketbeskjutningar från land.

Detta är inte det enda området, där Israel ökar sin beredsakap. Sedan en tid tillbaka byggs ett gränshinder mellan Israel och Egypten för att upptäcka och försvåra innästlingsförsök från Salafistiska terroristgrupperingar från Sinai. Israel har också ökat antalet arresteringar på Västbanken och dess försvarschef har varnat för en omfattande operation i Gaza när han talade inför ett utskott i Knesset nyligen.

För med det sällsynta besöket av kung Abdullah hos president Abbas vänds fokuset mot de inre palestinska angelägenheterna. Kungen uttalade sitt stöd för en självständig palestinsk stat baserat på 1967 års gränser. Eftersom många palestinier flydde till Jordanien är denne viktig i sammanhanget. Arabstaterna och väst vill se att Hamas slits ur det syriska greppet, och istället kommer under egyptiskt eller jordanskt beskydd. Problemet med linjen är att ingen vet hur den sociala oron påverkar stabiliteten i dessa länder heller. Hamas kan heller inte komma för nära president Abbas för då riskerar den palestinska myndigheten västs ekonomiska stöd. Nu finns pengar att hämta hos de rika arabstaterna, så det är mera ett problem för väst.

I regionens huvudstäder sitter olika ledare nu och väger för och emot, obekräftade rapporter kommer in, utspel görs och våldsattacker sker dagligen i ökad frekvens i området. Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare