Officersprofessionen och det akademiska systemet

av Magnus Haglund

En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten  Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen av officersutbildningen och hur man eventuellt skulle kunna uppnå en slags akademiskt samordnad officersprofession på sina egna villkor för därmed kunna passa in densamma på en normalt sätt i vårt akademiska system. Avsikten är tydligen – i klartext – att en inpassning under Utbildningsdepartementet därmed skulle kunna förtydligas eller klargöras.

Enligt min mening söker man därmed efter något som egentligen inte finns – en gemensam professionell grund för officersyrket. Utbildningen kan i så fall få en alltför förenklad och snäv inriktning mot den del av professionen, som handlar om att ”kunna utöva den legala rätten att bruka våld för landets försvar genom att ha förmåga till väpnad strid.” Det är det kanske detta alltför snäva perspektiv på officersprofessionen, som ännu förleder tankarna kring utbildningens inriktning. Officersyrket handlar ju om betydligt mera än så och ett bredare perspektiv bör därför anläggas på vår officersutbildning.
 

Dagens akademisering fick sina grunder redan under mitten av 1990-talet, då det ännu saknades en tydligare strategisk inriktning inom försvaret och inom Försvarsmakten – och frågan är kanske om vi kommit så mycket längre sedan dess. Till stora delar saknades dessutom ett brett anlagt synsätt på officersprofessionen som underlag för utvecklingen av de individer som antagits till det dåvarande officersprogrammet. Jag tycker att man kunde läsa det ganska tydligt mellan raderna i de presentationer, som då fanns.[1]  Det blev därför ganska naturligt, att erfarenheter från det gamla invasionsförsvaret och FHS egna, och kanske inte helt relevanta, värderingar därför fick ett ganska stort genomslag i uppbyggnaden av den officersutbildning, som vi nu har. Vi har nu, närmare 20 år efter ”akademiseringen”, medverkat i flera internationella operationer på marken, till sjöss och i luften och det borde finnas ganska omfattande erfarenheter att ta fasta på för en förbättrad utbildning av våra officerare. Det borde nu också finnas en tydligare politisk inriktning och därmed en strategisk grund för vårt insatsförsvar och hur det ska fungera. Sådana grundläggande faktorer bör, enligt min mening, läggas till grund för en omfattande översyn av officersutbildningen och hur våra framtida officerare snabbt ska kunna skolas in i sina avsedda befattningar inom förbanden samtidigt som en nödvändig akademisering kan utvecklas inom försvarssektorn. Flera kollegor anser dock fortfarande att akademiseringen mest inneburit en försämring för officersutbildningen – en uppfattning, som jag inte helt delar. En akademisering, som bygger på försvarets behov, borde vi välkomna, men inte en professionalisering, som bygger på den akademiska världens systematik.

Inledningsvis måste vi alltså klargöra för oss att förutsättningarna har förändrats i grunden. Det är inte längre enskilda individers frivilliga åtaganden, som etablerar bemanningen av ett förband inför en internationell operation.  Det finns inte heller en uppdelning mellan nationell insatsorganisation och en särskild, frivillig utlandsstyrka, som tyvärr alltför många fortfarande tycks tro.[2] Det handlar nu i stället om insatser med mer eller mindre stående förband även om det väl ännu inte är genomfört överallt. En viktig slutsats, som ändå redan nu kan dras, är, att befälsutvecklingen och -utbildningen bör vara koncentrerad till förbandens behov, vilket i sin tur skärper kraven främst på befälsutövning och professionell kompetens för förbandens befäl av alla kategorier.

Ämnet Krigsvetenskap betraktades tidigt som en grund för akademiseringen och det kan då kanske vara av intresse, att se hur detta ämne definieras. Enligt Nationalencyklopedin omfattar ämnet traditionellt:

– Krigföring (lant,-  sjö,- senare även luftkrigskonst), vapenteknik, ballistik, fortifikation, topografi och krigshistoria. Senare anses flera hjälpvetenskaper tillkommit som krigsmedicin, veterinärmedicin, juridik, meteorologi, etik, beteendevetenskap, statsvetenskap, utrikes- och säkerhetspolitik.

Kan det verkligen vara dessa ämnen som framdeles ska bilda en grund för den professionella och akademiserade officersutbildningen, när vi nu känner till hur vårt försvar ska kunna användas – i närområdet och hemma?

Min egen erfarenhet är att det är en annan ämnesgrupp, som måste ligga till grund för en framtida professionell officersroll. Det handlar om ledarskap och befälsutövning. [3]Utan en tydlig kompetens inom dessa områden torde vårt försvar ganska snart degradera sig själv till en administrativ managementorganisation och det är inte bara jag som redan sett trista tendenser i den riktningen. Under många år var det ju dessutom kutym att alla civila ledarskapsutbildningar inbjöd  en erfaren och uppskattad militär föreläsare i ämnet ledarskap, men så är det inte längre. Även i modernare sammanhang tycks det militära ledarskapet reducerats alltför mycket. Det finns sannolikt fler än jag som kunnat observera, att officeren/instruktören numera tycks stå vid sidan om i utbildningssituationerna. Det finns många exempel på detta – inte minst på Försvarsmaktens hemsida. Maskeringsmålade och beväpnade soldater instrueras att ett befäl, som ”kontorsklädd” står vid sidan om och pekar! I ett insatsförsvar är det förstås chefen som leder och instruerar. Självklart är han utrustad på samma sätt som sina underlydande! Det finns alltså ett omfattande och viktigt ämne att återerövra och här borde den framtida officersutbildningen bli en viktig och uppskattad funktion för hela samhällets behov av säkerhet och i en bredare bemärkelse.

Det är nog dessvärre också så att den gamla och begränsade synen på deltagandet i internationella operationer fortfarande styr Försvarsmaktens agerande i flera avseenden och alltför många tycks fortfarande sätta likhetstecken mellan internationell verksamhet och särskilt beordrade internationella markoperationer. Det förhåller sig ju inte alls på det sättet och eftersom vi nu måste få fram dugliga yngre officerare till våra förband, så bör vi ju i första hand satsa på deras ledarskapsutveckling och professionella förmåga och kunskaper. På enkel förbandsnivå måste det finnas chefer som kan leda sin enhet och kunna förstå vad den taktiska situationen kräver av insats med förbandets personal och utrustning. Det är ett tydligt krav inom en försvarsorganisation. Det verkar då inte särskilt väl genomtänkt att marinens nyutnämnda officerare i stort sett saknar erfarenhet från bryggtjänst och förmåga att framföra fartyg, för att ta ett för mig närstående exempel.  Min slutsats är mycket klar. Vi måste i första hand prioritera professionens allmänna krav på den unga officeren. [4]Det är först i andra hand som individernas fortsatta utbildning kan komma att prioriteras och då gärna i form av studier inom den militära professionens alla möjliga akademiseringsmöjligheter.

Jag hade personligen förmånen att för ganska länge sedan få studera hur den brittiska sjöofficersutbildningen fungerade, och jag tror mig förstå, att den har över åren stått sig väl från professionell utgångspunkt och har ett internationellt erkänt anseende även i våra dagar. Vår utbildning av officerare vid marinen bör nog snarare ta sin inspiration därifrån och avstå från gamla och konstruerade föreställningar från det kalla krigets dagar. Det inledande utbildningsmålet för blivande marinofficerare i den brittiska marinen är ganska enkelt. Man ska omvandlas från att vara en jordbunden varelse till att kunna fungera i verksamhet till sjöss. Med en sådan inriktning för marinens kadettutbildning torde det dessutom bli en attraktiv inriktning även för kustbevakningens befäl och en sådan samordning skulle förmodligen den svenska staten också uppskatta. Därefter utbildas den nyutnämnde officeren till en ”krigande sjövarelse”, och efter en normal officerskarriär till sjöss kan en mera akademisk utbildning tillkomma. Om Royal Navy ansåg sig behöva kunskaper inom något specialområde, så rekryterar man redan färdigutbildade akademiker genom det som kallas University Cadet Entry. På det sättet kunde man skaffa sig specialister över en ganska stor bredd och det borde vi också överväga inför alla nya situationer som kan påverka vårt behov av specialkunskaper i en globaliserad värld – och det gäller nog inte enbart för marinen.[5] I antagningskravet för den vanlige sökanden till sjökrigsskolan fanns annars en ”kandidatnivå” bestående av två ”O-levels” och en A-level” – kanske kan det nödtorftigt jämföras med vår grundskoleexamen, vilket bör vara tillräckligt som rekryteringsgrund.[6] Det är kanske i första hand andra kvaliteter än skolbetyg som trots allt är mera betydelsefulla för en blivande officer. [7]

Hur officersutbildningen inom de andra försvarsgrenarna lämpligen bör anordnas, har jag dessvärre ganska begränsade möjligheter att föreslå. Det faller utanför mitt personliga kompetensområde och jag tror att det är viktigt att man förstår den ”innersta avsikten” bakom utbildningen och försvarsgrenens ”själ” för att kunna bygga upp ett nytt och bättre system än dagens ganska utslätade. För marinen behövs således både sailors and scholars! I ett nytt synsätt på officersprofessionen inom insatsförsvaret bör därför våra försvarsgrenar själva söka finna utbildningsgångar, som i första hand kan tillgodose förbandens behov av kompetenta yngre befäl och inte främst söka hitta utbildningsavsnitt, som skulle kunna vara gemensamma över försvarsgrensgränserna. En övergripande synpunkt är alltså, att den framtida officersutbildningen snarare bör anordnas försvarsgrensvis än att vara ”outsourcad” [8] till en annan myndighet. Det skulle antagligen professionen vinna på och möjligheterna till ”coachning” genom äldre yrkeskollegors försorg kan tillvaratas på ett naturligt sätt och det är troligen bra inte enbart för försvarsgrenen utan för hela försvarsfunktionen.

Möjligen skulle en annan utbildningsgång, inriktad på förbandens tidiga behov, även kunna erbjuda en ny möjlighet till internationell samordning – med våra nordiska grannar! Och det kunde samtidigt ses som en naturlig del i solidaritetspolitiken. Det antalsmässigt begränsade framtida behovet av officerare finns ju inte bara i vårt land.

Det är först senare i en militär karriär som individernas – de professionella officerarna – mera akademiska liv bör inledas – och här finns alltså redan en hel del att tillvarata och vidareutveckla från de senaste decennierna på FHS. Och det är viktigt att vi fortsätter en utveckling – för våra egna behov och för andra länders officerare och inte minst då en internationell samordning kan bedömas vara av säkerhetspolitisk betydelse för vårt land!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Noter

[1] Det var ganska svårt för en icke initierad att skapa sig en bild av utbildningsmålen för den akademiserade officersutbildningen. Försvarsmaktens broschyr ”Försvarsmakten i fickformat” är mycket otydlig härvidlag och Försvarshögskolans presentationer på nätet utgör mest en ansamling av kursavsnitt med deras meritvärdering mätt i högskolepoäng. Ingendera beskriver egentligen vad man vill att den nyutnämnde officeren ska kunna i sina professionella roller.

[2] Försvarsmaktens ganska märkliga hantering av sina anställda efter en förfrågan för några år sedan, om man kunde tänka sig att delta i internationella operationer eller inte och att man då avskedade exempelvis biträdespersonal i Högkvarteret, som svarat nej, tyder på att insikten om skillnaderna inte riktigt tagit form.

[3] Som ett slags ödets ironi, har just institutionen för ledarskap lagts ner på FHS, eftersom det tydligen fuskats med ekonomin inom instutitionen.

[4] Det är väl sannolikt, att en sådan inriktning dessutom skulle ge en betydande rekryteringskraft.

[5] Genom sådana rekryteringar kunde vi kanske skaffa oss kunskaper även i några mera udda vetenskaper, som kanske till del redan finns ett behov av t ex oceanografi, geologi och, varför inte, humanistiska vetenskapsgrenar.

[6] Om man, å andra sidan, skulle kunna tänka sig en officersrekrytering som bygger på ungefär tre terminers studier vid högskola/universitet, så genomförs ju en annan form av akademisering, vilket skulle kunna vara ett alternativ till dagens system med ”inomverksutbildning”. Denna form har nu blivit standard i den brittiska marinen.

[7] I Sverige diskuterades då – i mitten av 1960-talet – om vilka krav inom ämnena matematik och fysik, som skulle vara vägledande vid antagningarna till Sjökrigsskolan. Vår fråga om vilka ämneskrav som ställdes på de sökandes O-levels och A-level tedde sig dock egendomlig för våra brittiska värdar, som ansåg att detta naturligtvis var individens val. Man hade då nyligen diskuterat om ”Klassisk kinesiska” kunde vara en grund för en kommande sjöofficersutbildning och funnit att så kunde det visst vara. Kunskapsbredden inom en officerskår blir förstås betydande med ett sådant synsätt!

[8] Det kan anses vara rimligt att den militära professionens grunder, som är eller borde vara yrkets kännemärke, hanteras försvarsgrensvis även i Sverige som i de flesta jämförbara länder.