Vad är offervilja? Behöver vi offervilja?

I detta inlägg funderar jag kring olika aspekter på begreppet offervilja. Vårt försvar bygger på att vi är beredda att offra oss på olika sätt för att vårt liv skall kunna fortgå på det sätt som vi är vana vid, nämligen i fred och frihet. Det är inte bara försvaret som bygger på offervilja, utan hela samhället, familjelivet och vänkretsen. I princip hela vårt sociala liv och nätverk bygger på offervilja i olika grad.

Föräldrar kan vara beredda att göra stora uppoffringar om deras barn är hotade. Till exempel kan en förälder i en nödsituation vara beredd att offra sitt liv för att barnen skall få överleva. När jag var ung och bodde i Småland dog en granne när hans hus brann ner till grunden. Pappan upptäckte branden på natten och lyckades få ut sig och familjen ur lågorna, men ett av barnen blev kvar inne i huset. Pappan kastade sig då in i hettan och röken och lyckades rädda barnet, men avled själv av de skador han ådrog sig. Hade han stått kvar utanför och inte ingripit, hade han klarat sig oskadd. Nu klarade sig barnet men pappan dog.

Skulle du kunna tänka dig att offra en arm eller ett ben för att rädda andra människor? Hur mycket skulle du kunna offra för en annan människa? Ett finger, en njure eller en dag av ditt liv?

I min släkt har jag ett fantastiskt exempel på offervilja, min mormors pappa var stins och ansvarig för tågstationen i Habo i början på 1900-talet. Den 26 november 1909 när han var i tjänst var ett förbipasserande snälltåg i hög hastighet på väg mot stationen. Då upptäckte han att en spårväxel låg fel. En stationskarl som var nyanställd hade lagt den fel. Om tåget hade kommit på den rälsen med sin höga hastighet, så hade det spårat ur och åkt rakt in i stationshuset och många människoliv hade varit i fara. Då han var stins och kände ett stort ansvar rusade han fram till växeln. Han var så sent ute att han blev tvungen att offra en fot för att undvika en katastrof och fick sedan ligga ett år på sjukhus.

Vad är det som gör att vi kan offra oss för andra? Finns det något gemensamt i dessa två historier ovan?

Inkluderande

Det finns säkert många olika anledningar, men jag tror att en av de viktigaste är att vi känner oss inkluderade i grupper med andra människor. Ju närmare de står, desto högre offervilja. Familj, vänner och bekanta. Det är lätt att offra mycket för sina barn. Är dessa viktigare för dig än en fot eller arm?

Du kan ställa dig frågorna om du står inför ett sådant val: Vilken förlust skulle vara enklast att ta? Vad skulle du helst förlora?

Grupper kan vara mycket större än bara familj och vänner. Detta gäller exempelvis inom idrott, där vi blir som ett med de supportrar som stödjer samma lag. Vi klär oss likadant, beter oss på liknande sätt, firar segrar tillsammans och sörjer förluster. En spännande match, kan få alla supportrar att gunga i takt och sjunga segersånger synkroniserat. Vi är ett med laget, vi håller ihop och vi är en del av en grupp.

På liknande sätt kan vi reagera om vi är patrioter. Landet är inte bara någonstans där vi bor, utan vi är landet. Vi kan offra oss i strid för att skydda landet. Om landets integritet är hotat, så är vi beredda att offra mycket som individer. Under historiens gång har det setts som hedervärt att offra sig för sin nation, det har ofta varit en plikt. Det har varit något föredömligt och tappert, att dö i strid för sitt land.

Ansvar

Vilken roll spelar ansvar för vår offervilja? Leder ansvar till offervilja?

Ett exempel där offerviljan är hårt knuten till ansvar är kaptenen på en båt. Denna skall se till så att alla andra ombord först kommer i säkerhet om båten håller på att sjunka, innan kaptenen sätter sig själv i säkerhet. Finns det inte tillräckligt med flytvästar eller livbåtar, så får inte kaptenen ta något av detta, utan skall gå under tillsamman med sin båt. Kaptenen är ansvarig för passagerare och besättning, och skall tänka på sin egen säkerhet sist.

Tar vi exemplet ovan med min mormors pappa, så kände han ett stort ansvar som stins. Han var chef och ansvarig för att tågen säkert skulle kunna passera Habo. Han offrade sin egen hälsa för att han kände ett stort ansvar.

Med stor sannolikhet kände pappan, som jag berättade om ovan, också stort ansvar, när han sprang rakt in i lågorna för att rädda sitt barn. Ett ansvar som förälder, att hjälpa sitt barn att växa upp och bli vuxen.

Om vi tänker på de större grupperna ovan, så känner vi ofta ett ansvar när vi är med i gruppen. Vi får ett ansvar inför gruppen, vilket ger offervilja. Exempelvis kan vi bli utsedda av ett lag att vara ansvarig för att valla skidorna så att det är bra glid nästa morgon när laget skall tävla på skidor. Om vi känner ett stort ansvar med laget, så offrar vi nattens sömn för att glidet skall vara perfekt nästa morgon. Vi kanske behöver testa många olika kombinationer av valla under natten, för att det skall bli riktigt bra glid.

Om vi ser till en stridssituation, kan den enskilde soldaten vara beredd att offra sitt eget liv om denne exempelvis är ansvarig för att ta sig igenom och bakom fiendens led för att rekognosera. Soldaten är ansvarig inför gruppen och vill inte svika utan göra ett bra jobb. Denne är också medansvarig inför sitt land.

Vart är offerviljan på väg?

Har vårt bekväma, moderna liv påverkat vår offervilja?

En hel del tyder på att offerviljan har gått ner i takt med att människovärdet gått upp och att våra moderna liv har blivit mer bekväma. Vi lyder inte auktoritära ledare som genom att höja rösten försöker bestämma och få oss att sluta tänka, vi vill tänka själva. Vi har en större pluralism, vilket också stärker demokratin och människovärdet. Vi litar idag på forskningen och att sanningen skall komma fram. Vi är idag mycket friskare, lever längre och har massor med olika bekvämligheter runt oss. Människovärdet är idag skyhögt högre än på 40-talet. Kan detta göra att det är svårare att offra liv? Eller är det tvärt om? Att vi är bereda att offra mer, för att få behålla det vi har uppnått?

Våra moderna liv innebär ofta att vi inte behöver ta så stort ansvar. Vi är ofta skyddade av olika trygghetssystem i samhället, både offentliga skyddsnät och olika försäkringslösningar, sjukförsäkringar, inkomstbortfallsförsäkringar, sociala och ekonomiska skydd. Vi lever ett tryggt och bekvämt liv, utan att behöva ta så stort ansvar.

En fråga är om ett relativt ansvarslöst liv leder till att vi blir mindre villiga till offer? En annan fråga är om det växande utanförskapet för vissa grupper i samhället även det kan leda till mindre offervillighet? För båda dessa gäller att man upplever att någon annan tar ansvar och då kan dessa ställa sig frågan. ”Jag behöver väl inte göra någonting? Det kan väl någon annan fixa?”.

Kan ny teknik kompensera offervilja för att skydda oss? Vi litar i allt högre grad på avancerade maskiner, informationsteknik och experter. Avancerade informationssystem med inbyggd AI, som snabbt kan hitta hot och uppmärksamma oss på dem. Robotar som kan ersätta mänskliga soldater. Enorma nätverk med sensorer för att hitta fientliga hot. Kanske? Men risken är stor att de kan vändas emot oss och i stället minskar vår frihet och integritet.

Vad kan få offerviljan för en nation att öka? Det är nog få som idag skulle offra sitt liv för kung och fosterland, däremot är det nog många som kan tänka sig att offra sig om fred och frihet hotas. Det kan gälla allt från att demokratin hotas, till att samhällssäkerheten eller olika friheter hotas. Om det vi äger tas ifrån oss och våra familjer mördas, då är det allvar och människorna blir ett med sitt land. Nationens existens hotas och offerviljan växer.

Slutsats

Offervilja behövs i stort och smått för att samhället skall fungera. Medmänsklighet och en vilja att hjälpa andra i svåra situationer är en del av offerviljan, då vi sätter andras väl framför vår egen bekvämlighet eller säkerhet.

Offerviljan ökar om vi känner ansvar, och om vi känner oss inkluderade i en gemenskap.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma skribent