av Hans Lindblad

Sverige är förmodligen den enda demokratin där regeringschefen (eller presidenten) inte är ständigt beredd att leda nationen i lägen av kris och katastrof. I Sverige ligger krisberedskapen sedan tre år i stället på en fackminister.

Jag var ledamot i hot- och riskutredningen som 1993-95, efter att ha studerat ett antal tänkta scenarier med stora påfrestningar och risker för samhälle och medborgare, konstaterade att bara regeringen kan ta ansvar för samordning och övergripande ledning. I det svenska (och finländska) systemet med ”självständiga” myndigheter vägrar sådana att ta order av varandra.

Det kom dock att dröja 15 år innan en krisberedskapsenhet inrättades. Frågan var infekterad och många stretade emot. En rad utredningar följde efter vår, däribland katastrofkommissionen som granskade det kaos och den handlingsförlamning som kännetecknade regeringen i samband med tsunamin 2002.

Först 2008, under alliansregeringen, tillkom en dygnet runt bemannad enhet med uppgift att följa händelser och oroande utvecklingar inom och utom landet och vid behov slå larm. Enheten placerades under statsministern. Fackministrar är ansvariga för varsin sektor. Statsministern och hans statsrådsberedning är ensamma om att kunna överblick hela hela statsförvaltningen och alla sakområden. Till saken hör att statsrådsberedningen tillkom som en direkt följd av att flera statsråd under lång tid kände till spionmisstankarna mot Stig Wennerström utan att någon informerade statsminister Tage Erlander.

Regeringens krisledningsenhet under statsministern inrättades efter 15 år av utredningar. Tillsammans med remissvar blir det flera tusen sidor. Men vid tillträdet som statsminister beslöt Stefan Löfven att flytta över funktionen till den nyinrättade inrikesministern. Beslutet kom mycket snabbt, utan redovisat beslutsunderlag. Man får anta att detta såg som en detalj bland massor av avgöranden när den nya regeringen trädde till.

Att ta bort uppgiften från regeringschefen är egentligen obegripligt. Statsministern har en överblick som hans statsråd saknar. Han ensam är överordnad ministrarna, som inte är vana att ta order av varandra.

Statsministern leder regeringens arbete och är därmed den ende som vid behov i ett akut läge kan kraftsamla på de just då viktigaste uppgifterna. Det blir konstigt om statsministern leder regeringen i normala lägen men att en av hans underlydande ska ta över ledningen i krislägen och katastrof.

Den mest dramatiska situation en nordisk statsledning ställts inför under senare årtionden var när Jens Stoltenberg 2011 som statsminister fick sin regeringsbyggnad söndersprängd av en högerextrem massmördare. De första besluten måste Stoltenberg fatta under mycket stor osäkerhet.

Stoltenberg tvekade aldrig om sin roll. Han såg till att regeringen agerade. Men det allra mest beundransvärda var hans sätt att inför Norges folk och i första hand inför familjerna till de många mördade i hans eget ungdomsförbund visa sitt deltagande. Stoltenbergs ord första dagen och tiden närmast efter, med hans betoning av kärleken, visade honom som en människa med både beslutsamhet och empati. Mentalt betydde detta mycket för det norska folket.

Ingen i Norge skulle komma på tanken att det i stället skulle vara en fackminister som tog över ansvaret. Men i Sverige överfördes alltså uppgiften att leda i kris till inrikesministern. Sedan dennes tvingat bort ur regeringen till följd av skandalen i Transportstyrelsen har funktionen flyttas igen, nu till justitieministern.

Alliansen verkar mena att krishanteringsansvaret på något sätt ändå ligger kvar hos statsministern, varför rader av frågor ställts om när denne informerats eller inte informerats. Det dröjde länge – trots läxan från Erlanders tid – innan Löfven fick veta något, och såvitt känt vidtog han då ingen åtgärd. Det mesta tyder väl på att han varit ointresserad oavsett hur tidigt eller sent han informerats. Det är omöjligt att bedöma i vilken grad fackministrar borde hålla regeringschefen underrättad om man inte vet vilka direktiv han gav dem i anslutning till att han personligen avsvor sig krisberedskapen. Mest logiskt utifrån den ändrade organisationen vore väl att de ministrar som upptäcker allvarliga säkerhetshot inom sina områden ska kontakta inrikesministern och att denne senare lämnar översikter för statsministerns kännedom.

De senaste veckorna har jag fått intrycket att en del menar att visserligen var krisledningsansvaret överflyttat till Ygeman men om det blir allvarligt bör regeringschefen ändå gå in. Men det blir inkonsekvent. Under de många åren av utredningar om krisledning kom en socialdemokratisk försvarsminister med den udda idén att han i normallägen skulle ansvara för krisberedskapen men sedan överlämna ledningen till statsministern om ett akut krisläge uppstod. Detta avvisades bestämt av experter på krishantering. Det är regelvidrigt att skifta ledning mitt i en pågående kris och sätta in en icke övad novis. Hoppar statsministern ändå in blir han en störning i arbetet genom att inte vara insatt i läget och redan fattade beslut.

Antag att krisledningsenheten tar över ansvaret vid en eskalerande epidemi i Sverige som leder till tiotusentals döda. Det skulle ge svåra problem rörande sjukvård, persontransporter, arbetsmarknad, livsmedelshantering men också äldreomsorg och skola. Om då statsministern redan kopplat bort sig själv kan han naturligtvis inte hoppa in i ett senare skede och därmed bryta kontinuiteten i ledningen. Det skulle ge en sämre ledning än om regeringschefen varit ansvarig redan från början.

Det är svårt att förstå att en ordning som föregåtts av utredningar under 15 år sedan byts ut helt utan motivering och underlag. Jag kan bara gissa en förklaring. Stefan Löfven är unik bland samtliga hittillsvarande statsminister genom att sakna erfarenhet från både riksdag och regering. Han kände sig förmodligen osäker och ville därför slippa ansvaret för krisberedskapen. Alltså en förändring utgående från hans person. Man får förutsätta att nästa statsminister, oavsett vem det blir, återgår till den normala lösningen i demokratier. Under de många åren av utredningar var det inte en socialdemokratisk tanke att lägga krishanteringen under en fackminister.

Det finns många konstigheter kring skandalen i Transportstyrelsen. Inrikesminister Anders Ygeman gavs uppgiften som spindel i nätet, men det är svårt att se att han tog det ansvaret. Hans förklaring till att han inte informerade statsministern är makaber.

Ygeman hävdade att risken för att de skulle avlyssnas var alltför stor. Men rimligen finns specialkonstruerade utrymmen där hemliga saker kan behandlas i statsministerns kansli, det vore mycket konstigt annars. Saknas lämpade lokaler finns enkla metoder att ta till. När jag på 80-talet besökte förföljda judar i Sovjet utgick de från att deras hem var avlyssnade, så vi tog oss till en park och pratade medan vi gick. Ännu enklare för Ygeman hade varit att skriva några rader på ett papper och överlämna det till Löfven med uppmaning att sedan bränna det eller lägga det i ett kassaskåp. Mest förvånande är väl att Ygeman trodde att allmänheten skulle köpa hans bortförklaring.

Författaren är tidigare redaktör och f d Riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.