Mitt i läsningen av Barack Obamas nyutkomna självbiografi ”A Promised Land” slår jag på CNN och bevittnar klentroget hur hundratals Trump-anhängare stormar kongressen. Plötsligt känns Obamas skildring av händelser som ligger tio år bakåt i tiden märkligt irrelevant. Det förblir för utomstående svårbegripligt hur en person som Trump kunde vinna presidentvalet 2016. Detsamma gäller den politik han sedan kom att föra och det stöd han fick både av väljarna och etablerade politiker. Ifrågasättande av valresultatet sände kalla kårar runt världen. Och bilderna från förödelsen inne i vad som kallats demokratins högborg representerar den fullständigt osannolika kulmen. Hittills, måste man försäkerhets skull konstatera.

En första reaktion var ”varför fortsätta läsa sjuhundra sidor om Obamas tio år gamla utmaningar, när en representant för det allra sämsta i det amerikanska samhället installerat sig i Representanthusets talmans kontor”? Och till råga på allt, obscent lagt upp fötterna på hennes skrivbord. I den fortsatta eskalationskedjan kontrade talmannen Pelosi med Riksrätt. Washington gav inför presidentinstallationen intryck av härläger. Det ska ha funnits fler soldater i nationens huvudstad än i samtliga insatser utomlands. Men vi måste se bortom den absurda och farliga teater som utspelats efter valet. Det är av central betydelse för omvärlden att försöka förstå den amerikanska politiska processen och om möjligt påverka den. Detta gäller särskilt för USAs vänner och allierade. Presidenten kan tyckas ha en maktställning som få europeiska regeringschefer. Men inrikespolitiskt medför det federala systemet klara begränsningar för en samordnad nationell politik, t ex om man vill bekämpa en pandemi. Kongressen har ofta kunnat blockera presidentens utrikespolitiska agerande. Detta drabbade Obama. Då hjälpte det inte hur populär han var utanför USA. Utgången av senatsvalet i Georgia ger Biden majoritet i senaten genom vicepresidentens utslagsröst. Men detta är naturligtvis en alltför knapp marginal på sikt.

En viktig skillnad jämfört med Europa är att de bägge stora partierna är valkoalitioner med betydande handlingsutrymme för enskilda kongressledamöter. Den ideologiska spännvidden inom partierna är betydande och denna interna balans förändras dessutom över tiden. Demokraterna har företrädare som med utgångspunkt från Roosevelts ”New Deal” närmast motsvarar vänsterfalangen inom europeisk socialdemokrati. Men efter inbördeskriget och in på 1960-talet fanns en betydande reaktionär sydstatsfalang som med alla medel försökte förhindra medborgarrättsrörelsen.  Republikanerna hade sin bas bland dem som kämpade för slaveriets upphörande, men har successivt kommit att bli ett konservativt parti som dominerat i sydstaterna. Det betraktas därför som sensationellt att delstaten Georgia nu, som nämnts, får två demokratiska senatorer, varav en afroamerikan och en av judisk börd.

En annan skiljelinje går mellan de mer liberala kuststaterna i Nord-Öst och Väst och inlandet/rostbältet. I samband med presidentval har de senaste hundra åren åtskilliga försök gjorts för att bilda nya partier. Dessa har blivit kortlivade. Det mesta talar för att de två stora partierna kommer att bestå som en yttre ram. Förändringarna kommer att ske inom partierna. En central fråga har varit om Trump trots allt kan fortsätta att sätta sin prägel på Republikanerna. Sannolikheten för detta har minskat radikalt efter det andra Riksrättsåtalet. Men ”trumpismen” kan leva vidare utan Trump. En annan skillnad är hur befolkningen deltar i den politiska processen. Jämfört med Europa finns ett starkare lokalt engagemang på frivillig, ofta religiös, basis. Detta kombineras med en grundläggande skepsis gentemot centralmakten. ”Washington” är närmast ett skällsord i vida kretsar. Valdeltagandet är normal mycket lågt. I presidentval drygt 50% och i mellanårsval ofta bara en dryg tredjedel. Ett skäl är ointresse för vad som sker utanför hembygden. Men det finns också medvetna ansträngningar att med hjälp av lokala och delstatliga lagar och förordningar försvåra eller förhindra deltagande av den andra sidan. I klartext handlar det oftast om att Republikanerna försöker hindra demokratiska väljare att delta. Det var när detta misslyckades och valdeltagandet blev rekordhögt, som Trump gjorde sina spektakulära försök att utnyttja den juridiska snårskogen.

Med Joe Biden flyttar en beprövad politiker med unikt stor erfarenhet och brett kontaktnät in i Vita huset. Detta gäller inte minst utrikes-och säkerhetspolitiken. Mats Bergquist och jag har i SvD diskuterat vad vi kan förvänta oss. Förutsägbarhet och internationellt samarbete är några nyckelord. Det handlar om återinträde i Parisavtalet och WHO, Iran-avtalet samt nedrustningsfrågor. Trumps ”America First” förpassas till historien. Men Biden kan nog överväga att gå vidare med de minskningar av den militära närvaron utomlands som Trump inlett. Frågan om ”burden sharing” i NATO-kretsen kommer inte att försvinna. Det kommer inte minst den nye tyske förbundskanslern att bli varse. I artikeln konstaterar vi att fokus kommer att ligga på inrikespolitiken under den första tiden. I själva verket innebär utvecklingen efter valet att överbryggningen av de politiska och ekonomiska klyftorna kan komma att ses som huvuduppgiften under hela mandatperioden. Det amerikanska samhället och det politiska systemet lider av stora brister; polarisering, rasism, ekonomisk ojämlikhet och bristande sjukvård för en stor del av befolkningen. Därtill kommer att USA är ett av de länder som drabbats hårdast av COVID 19 pandemin. Gigantiska stimulanspaket har redan annonserats. Allt detta innebär att Biden måste delegera åtskilligt av utrikespolitiken till det kompetenta team som nu bildas med utrikesminister Blinken i spetsen. Även vicepresidenten Harris kan förväntas avlasta presidenten.

Biden hade en central position under de åtta åren som Obamas vicepresident. Det finns anledning att tro att åtskilliga av de tankar som vägledde Obama-administrationen kommer att återanvändas. Därmed kan ” A Promised land” ge värdefulla indikationer om färdriktningen. Biden intar en särställning bland alla de medarbetare och motståndare som passerar revy i boken. Obamas förklaring till varför han valde Biden till sin vicepresident är mycket uppriktig och inte enbart smickrande. ”We could not be more different”. Självfallet gäller detta ålder och bakgrund, men i ännu högre grad personlighet. Biden utstrålade värme utan hämningar och delade direkt och, konstateras det, utan eftertanke med sig av vadhelst han kom att tänka på. Vid olika sammankomster störtade han fram och babblade, kramade, pussade, dunkade folk i ryggen och strödde komplimanger. Han hade bokstavligen fysisk kontakt med alla i rummet, konstaterar Obama. Ingen annan fick en syl i vädret. Detta var inte alltid en fördel i politiska miljöer, där det finns andra som tyckte om att höra sin egen röst. Lika svårt hade Biden att begränsa sig i talarstolen. Om talet var planerat för 15 minuter, tog det åtminstone en halvtimme. Om han hade en halvtimme, kunde det pågå hur länge som helst, konstaterar Obama. Men dessa olägenheter vägde uppenbarligen lätt jämfört med Bidens förtjänster, där erfarenhet och engagemang var nyckelkomponenterna. Biden framstår som en av de siste företrädarna för det politiska maskineri som länge styrde Östkustens och Mellanvästerns storstäder, ofta på etnisk bakgrund. Irländarna var särskilt framgångsrika. Lite paradoxalt konstaterar den ”svarte” presidenten Obama att hans och Bidens anfäder lämnade Irland samtidigt!

Omvärldens förväntningar på Obama vad gällde fred och internationellt samarbete var stora, måhända för stora. Det kanske mest absurda uttrycket för dessa förhoppningar var att han tilldelades Nobels fredspris 2009 efter mindre än ett år i Vita huset! Man kan överhuvudtaget ifrågasätta det lämpliga i att ge aktiva politiker detta pris. Men att göra det så tidigt är onekligen att ta en betydande risk. Obama ställde själv frågan ”for what?” när han fick beskedet. Han valde därför att se utmärkelsen som en uppmaning till USA att ta ledningen på områden som kärnvapennedrustning, klimatfrågan och mänskliga rättigheter. Det blev inte riktigt så. I själva verket kom hans tid vid makten att präglas av amerikanska försök till militära ingripanden i Mellanöstern och Afrika. Detta föranledde Bob Woodward att för tio år sedan skriva boken ”Obama’s Wars”. För den som tror att Nordeuropa spelar en viktig roll i amerikansk politik kan det vara nyttigt att konstatera att Sverige överhuvudtaget inte nämns i ”A Promised Land”. Norden finns bara med i samband med utdelningen av Nobels fredspris i Oslo och Klimat-toppmötet i Köpenhamn.

För övrigt är det en välskriven skildring av Obamas tankar och agerande fram till avrättningen av Usama Bin Ladin i maj 2011. Det finns ett ikoniskt foto av hur Obama och hela hans utrikes- och säkerhetspolitiska team följer Navy Seal operationen i direktsändning. Obama konstaterar korthugget att det var första och sista gången som han följde en sådan insats ”live”. Ett avsnitt som förtjänar att läsas med omsorg rör Obamas relationer med militären bl a i samband med utvidgningen av insatsen i Afghanistan. Det är påtagligt att presidenten fick kämpa hårt för att få generalerna att acceptera den politiska inriktningen. Här verkade Biden beredd att gå ännu hårdare fram. Skildringen bekräftar också hur välinformerad Bob Wodward var när han 2010 skrev boken ”Obama’s Wars” Har man läst den, känns Obamas skildring som en repris.

I en artikel i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift Nr 2/2020 utvecklar jag tesen att det största hotet mot USAs ställning som supermakt är internt. I en tillbakablick ifrågasätter jag om det amerikanska systemet kan producera ledare och politik som kan ta sig an de inhemska bristerna och samtidigt möta de globala utmaningarna. Trump vore det senaste exemplet på denna ”misfit”. Det finns idag förhoppningar att USA ska återta den globala ledarroll som man traditionellt spelar, i synnerhet under demokratiska presidenter. Men Biden måste i första hand fokusera på att läka de inhemska såren. Han får därmed mindre utrymme för internationella insatser. Det handlar både om att hantera vänsterflygeln inom Det demokratiska partiet och att försöka nå kompromisser med Republikanerna. De restriktioner för presidentens maktutövning som Obama redovisar gäller också Biden. Angreppet på kongressen och dess följdverkningar i form av Riksrättsåtal har ökat det amerikanska samhällets polarisering. Hanteringen av Corona pandemin kräver både övergripande politisk styrning och tålamod. Detta passar illa för amerikanerna som är inriktade på quick fixes, decentralisering och stor individuell frihet. Tillkommer Bidens aktningsvärda ålder. Även om han får vara fullt frisk, finns vissa restriktioner för hur mycket en person som närmar sig åttio orkar med. Delvis kan detta kompenseras genom det tunga team som Biden utsett, inte minst på det utrikespolitiska området. Vicepresidenten Kamala Harris är ännu ett oprövat kort både på den nationella och internationella arenan. Men hon kan visa sig vara ett perfekt komplement; ung, kompetent och västkustbo.

Åtskilligt står och väger både vad gäller den inrikespolitiska utvecklingen och USAs ställning globalt. Det finns en genuin osäkerhet även bland de mest insatta bedömarna. Avgörande trendbrott ser man först i efterhand. Jag tillhör dem som envist hävdat att man historiskt dragit förhastade slutsatser om den amerikanska supermaktens nedgång och fall. Nu känner jag att vi verkligen kan stå vid ett sådan vattendelare. Alltför många krafter drar åt olika håll. Montesquieus maktfördelning fungerar inte längre. Vilka är det egentligen som är beredda att utöva våld för att uppnå sina intressen? Ett närmare studium uppges visa att det rör sig om väletablerade medborgare som styr via obskyra och militanta populistgrupper som dessutom framgångsrikt infiltrerar den allmänna opinionen. Även samhällets våld eskalerar, t ex polisbrutalitet mot etniska minoriteter. Nödvändiga politiska beslut hämmas av tidsödande och meningslösa juridiska processer. Besynnerliga rykten florerar. Funderar man verkligen i Texas och Kalifornien på att utträda ur Unionen? Omöjligt! Men, å andra sidan, vem trodde på Brexit?

Så svaret på den inledande frågan varför vi bör läsa Obamas bok är att vi efter de senaste fyra årens vansinnigheter behöver påminnas om något slags normalläge. Ett presidentskap innehåller självfallet både framgångar och misslyckanden. Men den grundläggande optimismen och viljan att åstadkomma något återfinns i Obamas skildring. Vi behöver en fortlöpande objektiv och strategisk analys av vad som sker i världens enda supermakt. Men det krävs också en dialog och ett stöd bilateralt, regionalt och multilateralt. Det säkerhetspolitiska samarbetet i Norden är ett exempel. Det svenska ordförandeskapet i OSSE är ett annat. Den Joe Biden som Obama beskriver så målande kan framstå som en anakronism. Men till denne åldrige proffspolitiker knyts nu USAs och den demokratiska världens förhoppningar.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent