av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t ex LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

Man kan ju fundera något över hur vår planering och budgetering fungerar i själva verket. På pappret såg det bra ut, när Försvarets Planerings och Ekonomisystem, FPE- systemet, importerades från USA i slutet av 1960-talet. Avsikten var förstås, att nu skulle försvarsplaneringen bli tydligare och lättare att uppfatta, men man insåg uppenbarligen inte att systemets tilltänkta användningsområde egentligen var att man skulle kunna göra avvägningar på strategisk nivå mellan olika funktioner. Så blev det inte i Sverige. I stället baserades vår tillämpning av systemet på försvarsgrenarnas organisatoriska ”program” och det tillförde därför knappast några överblickbara förbättringar eller förenklingar alls i vår planeringsvärld. Dessutom tycks försvarets studieverksamhet låsts av planeringssystemets irrgångar. I stället för strategiska – och kanske undantagsvis operativa – avvägningar med hjälp av PFE-systemet fortsatte fördelningen av försvarsanslaget därför i verkligheten med hjälp av den procentuella fördelningen, som av misstag fastställdes på politisk nivå vid försvarsbeslutet 1958 – och den fördelningen gäller ju fortfarande – trots den avsevärt ökade administration och pappersförbrukning som FPE-systemet medförde. Den strategiska verkligheten handlade ju inte heller om en konventionell konflikt med konventionella stridskrafter. Redan i början av 1960-talet, då Sovjetunionens krigföring västerut – även mot Sverige – skulle inledas med ett förödande kärnvapenslag, uppstod kanske frågan om hur ett sådant hot skulle kunna mötas, med vilka stridskrafter och hur det då skulle budgeteras? Systemet med budgetplanering kunde inte hantera sådana frågor, men fick ändå verka vidare och egentligen utan att verkligheten fick påverka det. När sedan Sovjetunionen kollapsade stod vi inför vad som kallades ”en strategisk paus”, men det var snarare en ”hotbildspaus”, som uppstod då den sovjetiska hotbilden gick upp i rök! Och utan hotbild kunde man inte planera och det fanns då till och med några naiva bedömare, som tyckte, att utan hotbild behövde man inte ens ha något försvar!

Hur kan vi fortsätta att hantera försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?

I själva verket har alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och har därför ett mycket basalt behov av ett försvar i form av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet och det måste vi kunna göra på ett trovärdigt sätt och också med vapenmakt och på statens uppdrag om så krävs. Här finns det alltså en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag kan te sig alltmer oförutsebar, så behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en förbandsmassa – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon – vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot våra medborgare. I många fall handlar det förstås om att vår polis och kustbevakning ska kunna möta enklare hot mot vårt samhälle, men visst kan vi redan i dag förutse situationer, där insatser också blir en uppgift för försvaret och särskilt så, om man bedömer att staten måste kunna tillgripa vapenmakt för att skydda landet och medborgarna. Möjligen kan det redan på denna ganska okomplicerade nivå finnas anledning, att också kunna kalla in förband till vad som kan kallas beredskapsövning, för att försöka säkerställa landets okränkbarhet i olika avseenden.

Om man granskar den ännu gällande EU säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre ”krigföringsnivå”, som vi redan år 2003 borde hanterat i vår försvarsplanering och som vi borde uppmärksammat bättre. Där inleder man med att konstatera, att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig, men att vi enskilt eller tillsammans bör kunna hantera:

  • Terrorism
  • Spridning av massförstörelsevapen
  • Regionala konflikter
  • Stater i upplösning och
  • Organiserad brottslighet

I den översyn som har annonserats kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män” kommer att tillkomma i EU säkerhetsstrategi, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också ska kunna bekämpas av vår försvarsmakt. Det är ingalunda enbart polisiära uppgifter som det rör sig om och vi måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det ”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten om att försvarets resurser måste kunna användas redan under fredsförhållanden?

Terrorismen sätter redan i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har stora stridsmedel och andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka massiv skada och död – även i Sverige.

Terrorism kan även kopplas till spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen, utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.

De många regionala konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en terroristanknytning, som vi oftast glömmer bort eller mycket naivt tror enbart förorsakar en mer eller mindre omfattande flykting- eller migranttrafik, som vi tror oss kunna hantera på ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre svårigheter, att uppfatta och förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika oftast inte är baserade på folklig gemenskap eller något liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender, vilket ständigt är ett problem för den organisation, som vi uppfattar som ”staten”. Inbördeskonflikterna har dessutom en tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur bygga upp terroristorganisationer, som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.

Alla de företeelser, som anges i EU säkerhetsstrategi kan förstås också resultera i organiserad brottslighet; något som vi kan ha svårt att tro inledningsvis och folk i Sverige förvånas exempelvis över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på global nivå; och visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett exempel på en annan organiserad brottslighet som EU har svårt att hantera – inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!

På en något högre konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad. Diskussionerna har ju det senaste året handlat om Gotland och ett eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla gutars säkerhet i dag kanske främst handlar om, att om hamnen i Visby stängs, så blir det kanske inom ett par dygn svårigheter med det dagliga behovet av matvaror för öns befolkning. Och, om man vidgar ett sådant scenario, så visar det sig, att Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i Sverige. Det kanske räcker med någon terroristorganisation för att minera Göteborgs hamn och därmed tillfoga landet svåra försörjningsproblem och vi har tydligen dragit in den lilla symboliska styrkan som vi tidigare hade just där.

Det handlar alltså inte enbart om krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. Om vi sedan kunde ”bygga in” en möjlighet till uppmönstring eller bestyckning i våra mera fredsanpassade system, så kunde detta förstärka en tröskeleffekt på ett påtagligt sätt.

En medvetenhet om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt slagord, än anpassat till landets säkerhetspolitiska verklighet.

I dagarna har en debatt rörande vår vilande värnplikt också aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna sätta upp. Visst blir det en hel del bakåtskådande och i debatten talas det nostalgiskt om hur trevlig det var ”på luckan” och att fysträningen var bättre då, men några reella försvarspolitiska inlägg är svårare att upptäcka i sammanhanget. Risken finns därför, att en återupptagen värnplikt snarare blir till en återgång till den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av under det kalla krigets avslutande tid, då ju ett sovjetiskt angrepp västerut troligen skulle betyda, att den tid som krävdes för våra s k krigsförband att mobilisera och framgruppera troligen inte fanns. Det betyder alltså, att vi måste förstå, att även våra mer eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara tillgängliga redan i fred och kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6 månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag knappast någon säkerhetspolitisk roll och eventuella värnpliktsbemannade förband måste  finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att ”försvara freden” för det är ju detta som försvarets uppgift egentligen handlar om.

Vårt försvar måste alltså kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på ett konventionellt baserat ryskt angrepp, som det redan varit alltför länge, men det mest intressanta är kanske, att försvar i enlighet med EU säkerhetsstrategier kan vi genomföra i nära samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar i Nato eller inte.

Det är samtidigt svårt att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts funktioner i dagens samhälle och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ byggde kanske en gång på att man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar kanske lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld, där ett operativt samarbete snarare borde förberedas och genomföras redan i dag och på dagens konfliktnivå och tillsammans med våra närmaste EU- grannar. Där har kanske våra arméenheter mera att göra med polisen och marina förband mera med kustbevakningen, för att peka på två exempel, som egentligen pekar på att självständiga försvarsgrenarna borde återuppstå, så att även det många gånger komplicerade internationella samarbetet kan delegeras och därmed underlättas – och i alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa en strategisk ledning i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna se fram emot ett riktigt bra funderande försvar av landet och för att undvika att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk och krigisk nivå.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.