Enligt David Axes artikel på Forbes hemsida 13 maj 2025[1] (också återgiven i Expressen samma dag med Forbes som källa) har förlusterna på cirka 1000 stridsvagnar sedan krigets början fått den ukrainska ledningen att fundera i banorna att gömma stridsvagnarna utom under korta anfall, och sprida ut dem i mindre förband. Anledningen anges vara det ständigt närvarande hotet från drönare. Stridsvagnarna ska gömma sig i exempelvis lador större delen av tiden för att rulla ut och avfyra några skott för att sedan åter gömma sig. Begreppet ”era av försiktiga stridsvagnar” ska i huvudsak ersätta ”de djärva, närstridande anfallsfordonen”. Den ukrainska armén anges också anpassa sin organisation efter detta genom att upplösa sina pansarbrigader med ca 100 stridsvagnar vardera för att överföra dessa till bataljoner inom infanteri- och mekaniserade brigader.  Antalet stridsvagnar ska på sikt minska något medan de sprids ut över en större mängd förband och detta ska passa bättre för den typ av krig som Ukraina utkämpar. Att stridsvagnar, och då i synnerhet de från väst levererade stridsvagnarna (i artikeln nämns de tyska Leopard 1A5 och 2A4 modellerna) i sig fortfarande är effektiva ifrågasätts inte, utan det handlar om hur deras höga rörlighet, eldkraft och pålitlighet ska bäst komma till sin rätt.

Dessa slutsatser och åtgärder kommer sannolikt att ge eko i debatten om hur andra länder, inklusive Sverige, ska lära av det som sker i Ukraina för att vara bättre förberedda för nästa krig. Troligen kommer det finnas de som vill kopiera de ukrainska lösningarna då de bygger på färska erfarenheter. Lika rimligt som det kan tyckas vara, lika farligt kan det också vara. Medan det är naturligt att ukrainarna anpassar sig för att kunna utkämpa det krig de befinner sig i så effektivt som möjligt så är det mer tveksamt om det är samma sorts krig som vi kommer att utkämpa på en sannolikt annan plats, vid en annan tidpunkt, med andra stridskrafter än ukrainarna har i dag, och mot en motståndare som sannolikt förberett sig på att inte hamna i samma krig igen. Kommer drönare att ha samma förutsättningar i nästa krig? Kommer nästa krig vara ett ställningskrig?

Idéerna ovan är inte nya. De känns igen från hur stridsvagnar tänktes användas defensivt under ställningskriget på västfronten 1916-1918. Britterna kallade idén med stridsvagnar som gömde sig i hålor för att när fienden kom fram vildsint bekämpa denna för att sedan återgå till sina hålor för ”savage rabbits”[2]. Denna term kom inte att överleva första världskriget, men grundidén med att stridsvagnar ska hålla sig i skydd utom när eld ska avges är än i dag ett stridstekniskt grundfundament. Att sprida ut stridsvagnarna på skytteförband som understöd för dessas strid är också den slutsats som många, mest tydligt kanske fransmännen, drog av första världskrigets ställningskrig. Det är föga förvånande att liknande slutsatser dras från det nu pågående, i vissa avseenden liknande, ställningskriget i Ukraina. Med likande kontext finns det rimligen liknade taktiska lärdomar att dra. Och om vi ska dimensionera oss för att våra förband ska utkämpa strid i en liknande kontext är det rimligt att anpassa oss efter dessa slutsatser. Om vi anser att vi inte ska dimensionera oss efter ställningskrigets kontext är det mer diskutabelt om det är rätt väg att gå.

Fransmännen lärde alltså efter första världskriget inom ramen för den kontext erfarenheterna var sprungna ur, det vill säga ställningskrigets karaktär. Tyskarna hade också upplevt ställningskrigets karaktär, men också det mer rörliga kriget på östfronten i Ryssland och Rumänien, och lärde istället mer av kriget generellt, av duellen mellan tänkande kontrahenter. Fransmännen lärde sig att utkämpa ett ställningskrig så bra som möjligt med allt vad detta innebar med eldkraftsdominerad taktik och metodisk, skedesindelad samt en processtyrd central ledning. Tyskarna lärde sig att prioritera rörelse, snabb situationsanpassad ledning med långtgående mandat för cheferna i stridskontakt att på stående fot fatta egna beslut, för att inte hamna i ett ställningskrig igen. Fransmännen gick in i andra världskriget med en väl utvecklad, beprövad, erfarenhetsbaserad och bevisligen fungerande doktrin, medan tyskarna gick in i samma krig med en doktrin fortfarande under utveckling, bristfälligt prövad och bevisligen inte framgångsrik. 1940 krockade två ungefär jämnstarka motståndare, som 1914, i samma terräng som de gjort 1914, och med ungefär likvärdig teknisk nivå, som 1914. I motsats till 1914 då båda parter hade ungefär samma doktrin var doktrinerna nu radikalt olika. 1914 resulterade detta i ett dödläge i ett belägringsliknande ställningskrig i fyra år, medan det 1940 resulterade i att den aningen starkare parten besegrades fullständigt på sex veckor.  Och resten är, som man säger, historia. Att lära av fel kontext kan vara förödande om fienden förnekar dig denna kontext.

Som Clausewitz skrev är det skillnad på krigets karaktär och dess natur[3]. Vissa lärdomar och erfarenheter är giltiga inom en viss kontext, exempelvis inom ramen för ställningskrigets karaktär. Detta kan vara olämpliga eller rentav helt ogiltigt i en karaktär som kännetecknar rörligt krig. En del erfarenheter relaterar mer till krigets natur och är mer allmängiltiga. Det torde således, som exemplet 1940 belyser, vara viktigt att ha klart för sig om de slutsatser man drar är knutna till en viss typ av krigförings karaktär, eller till krigets natur. Är de knutna till krigets karaktär behöver man avgöra i vilken mån det krigets karaktär är relevant för hur man vill, kan och/eller måste föra kommande krig. Detta kan vara mer eller mindre uppenbart. Att Sverige efter andra världskriget med en hotbild omfattande landstigningar, luftlandsättningar och numerärt överlägsna sovjetiska pansarförband vände sig till Tyskland, men också noggrant studerade de brittiska lärdomarna från Kreta 1941, för erfarenhetsinhämtning är inte förvånande. De slutsatser som drogs färgade sedan inte minst pansartrupperna under hela kalla kriget och gör det i någon mån än i dag. Huruvida kontexten förändrats så att de inte längre har samma aktualitet kan man diskutera, och en sådan diskussion kommer att få brottas med något mått av ”så har vi alltid gjort mentalitet”, om än inte uttryckt så tydligt. Ej heller är det märkligt att de israeliska erfarenheterna från de defensiva striderna på Golan 1973, då Sverige dessutom till stor del hade samma modell av stridsvagnar som israelernas värnpliktsförband, där ett överlägset antal sovjetbyggda stridsvagnar hejdades i en desperat, men skicklig avvärjningsstrid, noga analyserades. 1900-talets längsta krig, utkämpat med för tiden ofta modern materiel med såväl rejäla pansarförband och flygförband, första Gulfkriget 1980-1988 (också kallat Iran-Irakkriget) har mig veterligen inte gjort något avtryck i svensk erfarenhetshantering. Det kan bero på att det rörde sig om ett krig mellan två i stort sett inkompetenta parter (ur ett svenskt perspektiv), i öppen terräng olik mycket av den svenska, och kanske viktigast av allt främst ett utpräglat ställningskrig (frånsett de inledande och avslutande skedena) där skyttegravar och artilleri spelade huvudrollerna under huvuddelen av tiden. Kriget kom dessutom att påverkas mycket av externa aktörers spel[4]. Att Sverige inte hade mycket att lära där, utom möjligen rent vapentekniska aspekter, kan vara en förståelig inställning. Intressant är att det kriget faktiskt har många likheter med det pågående kriget i Ukraina, som vi anser oss kunna lära mycket av.

Ännu ett exempel på svårigheten att kvalificera erfarenheter utifrån kontexten och dra rätt slutsatser är det andra Gulfkriget 1991 (också kallat Kuwaitkriget). Den irakiska armén grävde ner sig i befästa ställningar längs den kuwaitiska och saudiska gränsen enligt ett system man utvecklat under 1900-talets längsta krig, det ovan nämnda första Gulfkriget 1980-1988 (Iran-irakkriget), och som då i huvudsak fungerade bra mot iranierna. Det förekom att journalister, kanske av sensationsskäl, påstod att väst underskattade den irakiska armén då den var en av världens mest stridserfarna arméer vid det tillfället. Men den kontext som erfarenheterna var hämtade från var ett, frånsett den inledande rörliga perioden, ett ställningskrig dominerat av skyttegravar och artilleri, med en mot förluster okänslig och inkompetent armé mot en annan mot förluster helt immun, och inkompetent armé med motsvarande tekniska nivå, där ingen sida kunde uppnå luftöverlägsenhet över tiden. Den USA-ledda alliansen som genomförde offensiven var teknologiskt totalt överlägsen, med totalt luftherravälde, med hög kompetens och motivation. Offensiven visade att, alla olyckskorpar i media till trots, så gick det att köra genom de irakiska försvarsställningarna och mineringarna som förberetts i ett halvår med viss lätthet, och sedan med högt tempo engagera de irakiska pansarreserverna bakom dessa och slå dem i grunden när de påträffades.

Den faktor som lyfts fram i Forbes artikel som bakomliggande motiv för den ukrainska anpassningen är drönarhotet. Drönare har blivit mycket uppmärksammade och det framhålls att detta nya är framtiden. Till att börja med så är de egentligen inte nya. 1982 spelade drönare en viktig roll i Israels invasion av Libanon under Operation Peace for Gallilee. De har använts under lång tid av exempelvis USA i Afghanistan för både spaning och som vapenbärare. Vi har testat, provat och gjort försök under cirka 20 år i Sverige. De lyftes också fram som ”grejen” under kriget mellan Azerbadjan och Armenien i Nagorno-Karabach innan det visade sig att det kriget huvudsakligen var ett traditionellt krig där det taktiska drönarinslaget lyftes fram oproportionerligt i förhållande till sin betydelse, även om den inledande insatsen där det armeniska luftförsvaret tillfogades ett hårt slag, var av stor operativ betydelse. Drönarna har dessutom varit på tapeten sedan 2014 och kriget i östra Ukraina där den uppmärksammade ”Potomac”-rapporten[5] ägnar uppmärksamhet åt dem. Att drönarna skulle få en roll i kommande krig har varit uppenbart under lång tid. Det som kan vara nytt är hur civila billiga mängddrönare kan användas långt ner i organisationen, för spaning och vapeninsats (inklusive ”kamikaze-uppdrag”). Dessa drönare har fått stor uppmärksamhet, och spelar en viktig roll för striden ända ner på gruppnivå vid strid i skyttegravarna. Att drönare är här för att stanna är uppenbart då de erbjuder många egenskaper som är attraktiva, oavsett att de också förbrukas i mycket stora mängder. Hur det kommer att se ut i nästa krig beror på flera olika faktorer. Trots de många videor som finns på Tik Tok och Youtube som visat framgångsrika drönarinsatser så finns det både artilleripjäser, stridsfordon och stridsvagnar kvar i stort antal. Motmedel mot drönare utvecklas i högt tempo. Såväl luftvärn som störare och skydd mot ”kamikaze-drönare” har stort fokus.

Då ”kamikaze-drönare” är ett väsentligt enklare mål på grund av sin låga hastighet än pansarvärnsrobotar kommer aktiva skyddssystem (APS) som dimensioneras mot pansarvärnsrobotar och rätt justerade, att ha god potential för verkan mot dessa drönare. Hur befintlig beväpning på olika plattformar ska kunna användas mot drönare på längre avstånd än APS, för drönarna är sårbara för finkalibrig eld och splitter från granater, med stöd av olika sensorer är högintressant. Bländande laser är även det en lovande möjlighet.

Hotbilden mot drönarna kommer att öka. Detta kommer sannolikt att resultera i motåtgärder som gör att drönarna blir mer specialiserade än de civila massdrönarna vi ser mycket av just nu. Men detta kommer också att driva upp priset på drönarna väsentligt, så mängden kan komma att nedgå. Precis som att dagens stridsflygplan och stridsvagnar är mycket mer kapabla och bättre skyddade än sina enkla motsvarigheter i dessa systems barndom, så är de ojämförbart mycket dyrare och finns därför i ett mycket färre antal. Och ju färre man har desto känsligare blir man för förluster, och desto försiktigare blir man med hur systemen används och desto mindre effekt riskerar man att få ut. Detta fenomen ser vi i Ukraina då det gäller hur flygplan används, men det kan också anas i hur stridsvagnarna används. Och då i synnerhet hur ukrainarna använder sina modernare västerländska stridsvagnar.

Det kan hävdas att priset för moderna motmedel mot drönare överstiger priset på drönaren de skjuter ner vilket gör det i längden ohållbart. Då ska man komma ihåg vad det kostar att inte skydda en plattform som kostar många tiotals miljoner mot en billig engångsdrönare.  Och att denna kostnadskalkyl bara blir intressant om kriget varar så länge att parternas ekonomiska förmåga att i det långa loppet ersätta redan anskaffade system och ammunition blir avgörande. För den som förbereder sig på att med snabb offensiv rörelse nå sina mål innan kulmination så är dessa skyddssystem ett sätt att undvika just kulmination och i förlängningen ett utdraget ställningskrig där ekonomi får avgörande betydelse. Argumentet saknar således giltighet för den kontext som eftersträvas.

Den kontext drönarna används i spelar roll för hur tvärsäkra slutsatser som bör dras. I ställningskrigets Ukraina är, liksom i ställningskrigets Flandern och norra Frankrike 1917, fiendens ställningar väl kända. Man vet exakt var man ska flyga sin korträckviddiga billiga drönare och leta, inte efter var fienden är, utan efter enskilda mål att nedkämpa. Detta görs också i vissa fall med metoder och vapen som är kusligt lika hur de små enkla flygplanen flög över skyttegravarna och området bakom dessa under första världskriget och letade mål att släppa handgranater eller enkla bomber på. Det är tveksamt om en mer rörlig kontext där fiendens läge är okänt och förbanden inte står still i samma område mer än timmar, erbjuder de mest korträckviddiga och enkla drönarna samma möjligheter och utrymme. Däremot ökar behovet av drönare som kan just hitta fienden när dessa rör sig snabbt över ytan. Då krävs längre flygtider, längre räckvidder, och inte osannolikt större drönare, som flygs av andra aktörer i förbandsstrukturen. Det finns rimligen fortfarande utrymme för mindre drönare i stridssituationer där grupper och plutoner har stor nytta av att titta på andra sidan kullen, runt kröken, bakom huset, eller varför inte inne i rummet i huset, men det är rimligt att då lägre förband inte över tiden befinner sig i kontinuerlig kontakt med fienden, som i ställningskrig, minskar antalet tillfällen då korträckviddiga drönare kommer till användning. För drönare med längre räckvidder, större lastförmåga, mer avancerade sensorer kvarstår rimligen rollen att leta efter och bekämpa mål på djupet, men rollen att hitta fiendens manöverförband på ett rörligt oförutsägbart stridsfält får en ökad betydelse.

Frågan är om det är kontexten ställningskrig som ska vara dimensionerande för svenska förbands strid? Dagens krig i Ukraina har stora inslag av ställningskrig. Kommer nästa krig på en annan plats under andra förutsättningar också att ha det?

Ställningskriget är åter hävdas det på olika plattformar. Pendeln har svängt till defensivens favör. Skyttegravarna är tillbaka. Men har de verkligen varit borta? Skyttegravarna fanns ju innan 1914 som en naturlig del av belägringskrigföringen sedan länge, och vid Petersburg 1864 och Port Arthur 1905. Under andra världskriget grävdes också skyttegravar under de långa mer lågintensiva perioderna mellan de våldsamma snabba offensiverna.  Ställningskriget, som ju kan liknas vid en storskalig belägring i sig, är inte ett periodiskt återkommande fenomen, utan den naturliga följden av att ingen part uppnår de strategiska målen innan ömsesidig kulmination. Det är inte knutet till historiska epoker utan till ömsesidig utmattning och varar intill dess någon uppnår ett övertag som gör att ställningskriget kan brytas. Så blev det exempelvis 1914, 1941, 1980 och 2022 medan den ena parten uppnådde sina mål innan egen kulmination exempelvis 1939, 1940, 1967, 1991 och 2003.

Defensiven har ofta hävdats vara starkare ur aspekten att den offensive måste lämna skydd och exponera sig under framryckning till stridskontakt. Detta har accentuerats med mer snabbskjutande vapensystem. Väl förberedda, befästa och kvalitativa förband har alltid varit ytterst svåra att besegra. Detta bekräftas synbarligen av striderna i Ukraina. Å andra sidan har den offensive fortfarande fördelen av att välja var och när anfall ska genomföras och kan kraftsamla för att uppnå åtminstone lokal överlägsenhet. Detta har synbarligen bekräftats av striderna i Kursk under den ukrainska offensiven in i Ryssland. Med rörligare förband har den fördelen accentuerats, även om den tidslucka under vilken den lokala överlägsenheten kvarstår kan bli kortare då den defensives reserver också snabbare kan nå aktuellt stridsområde. Med överraskning eller tillräcklig kraftsamling har även ytterst starka försvar knäckts historiskt.

Men försvåras inte överraskning av det moderna transparanta stridsfältet där det är omöjligt att gömma sig? Att påstå att det är omöjligt att gömma sig kan till att börja vara att överdriva en aning. Det går att gömma system, medan det är svårare att gömma större förband. Moderna maskeringsmetoder utvecklas efter hand, med aktiva motåtgärder som jaktflyg och luftvärn för att hålla spaningsflyg borta och den snabba utvecklingen inom sätt att motverka UAV:er av olika storlekar så är det inte osannolikt att en viss balans kommer att återetableras även i inom detta område. Det hävdas också att det visst uppnåtts överraskning i Ukraina, av ryssarna vid Avdiivka, oavsett alla drönare[6]. Även ukrainarna uppnådde överraskning med sin offensiv mot Kursk. Detta är ännu ett exempel på att alla sensorer till trots, alla uttalanden om ett transparent stridsfält, så går överraskning att uppnå.

Överraskning bygger inte enbart på att man håller sig dold. Överraskning är inte att göra det oväntade, utan att göra det fienden inte är förberedd på[7]. Det finns ett samband däremellan, men det kan också vara så att fienden ser vad du har gjort, kanske också vad du gör, men drar fel slutsatser om vad du avser göra härnäst och förbereder sig för fel sak, eller inte hinner vidta rätt åtgärder om vårt tempo är tillräckligt högt.  Det är ju här själva idén bakom uppdragstaktik träder fram. När en oväntad lucka i fiendens gruppering upptäcks, kanske orsakad av en friktion, så måste vi kunna utnyttja den innan fienden hinner stänga luckan. Fienden kan också av olika skäl vara förhindrad att förbereda sig för det vi avser göra. Det kan också bero på friktioner eller att det finns något fienden anser vara ännu farligare som måste prioriteras. Vilseledning är en del i detta spel. Dessa luckor kommer att finnas och uppstå såväl avsiktligt som oavsiktligt under stridens gång och försvinna igen. Många kommer att vara okända både av oss och av fienden. Men om vi kan uppnå ett högt tempo genom att lägre chefer har mandat att aggressivt nyttja dessa luckor ökar sannolikheten för att vi kan uppnå överraskning oavsett om fienden är medveten om luckan eller inte, och oavsett om de ser vad vi gör eller inte. Om vi uppnår initial överraskning, som ryssarna vid Avdiivka, men inte klarar av att hålla ett tempo som medger exploatering av detta, kommer fördelen att försvinna. En för snäv förståelse av fenomenet överraskning, att det helt hänger på att hålla sig dold innan man påbörjar en verksamhet, snarare än att det minst lika mycket, sannolikt mer, hänger på att med högt tempo kunna gripa och exploatera oväntade tillfällen under händelseutvecklingen, gör att förståelsen för uppdragstaktik också blir tunn och snäv.

Ställningskriget i Ukraina kan bero på att symmetrin mellan de stridande är för stor. Saknar båda parter i dagsläget (kan ändras av olika skäl framöver) något övertag som kan nyttjas för att skapa lokal överlägsenhet och bryta ställningskriget? Det skulle ju förklara varför, likt 1914 och 1980, ett dödläge uppstått och defensivens primat uppstått. Enligt Christer Holm (föredrag SPHF november 2024) är båda parter ungefär jämnstarka i exempelvis stridsvagnar med en låg medeltäthet av stridsvagnar per kilometer front. Detta försvårar kraftsamling till en plats där en avgörande numerär överlägsenhet skulle kunna uppnås då fienden skulle bli överlägsen på alla andra platser och anfall där och i värsta fall inte bara uppväga de fördelar man själv når, utan överväga dem. Men kan man inte lämna stora avsnitt utan stridsvagnar? Enligt Christer Holm är stridsvagnarna, även om de är få i antal på varje given plats, helt centrala i försvaret då deras möjlighet att fungera som lokala brandkårer är kritisk. Detta styrks av Forbes artikel. Det styrks också av överstelöjtnant Vadym Bespeka från den ukrainska militärakademins i hans Zoom-föreläsning för Försvarshögskolan 16 maj 2025[8]. Bespeka framhåller just det defensiva försiktiga användandet av stridsvagnar som centralt för försvarsstriden, men han betonar också vikten av dem som understöd vid anfall där han poängterade nyttjandet av dem på extrema näravstånd ner till enstaka meter från fiendens värn inte minst med hänsyns till de psykologiska effekter som stridsvagnarna och deras eldkraft bidrar med.

Just nu är uppenbarligen de aktuella parternas defensiva förmåga starkare än deras offensiva förmåga i Ukraina. Men det är inte en slutsats. Det är ett faktum. Stannar man analysen där riskerar man att gå fel i sina lärdomar. Varför är den så stark? Eller varför är offensiven så svag att även ett relativt glest försvar, om än befäst och med stöd av mineringar, är så svårt att bryta? Vilka faktorer spelar in? Och vad är hönan och vad är ägget? Är det knutet till krigets karaktär, dessutom den just nu rådande karaktären, och därmed inte nödvändigtvis tillämpligt i andra kontexter? Eller är det knutet till krigets natur och därmed allmängiltigt? Men har krigets natur förändrats på ett avgörande sätt på sistone? Jag påstår nej. Det är knutet till krigets karaktär och därmed till en viss kontext som kan återkomma, och kommer att återkomma, men inte nödvändigtvis i nästa krig på en annan plats mellan andra motståndare vid en annan tid. Eller ens på samma plats mellan samma motståndare om några månader under nuvarande krig när någon faktor förändrats. Detta resonemang styrks av att i samma krig, mot samma motståndare, med samma egna resurser, men i en annan terräng, så visar sig offensiven vara fullt gångbar.

Är den nygamla taktiken för stridsvagnsförband något för oss? Vill vi utkämpa ett ställningskrig så bra som möjligt? Eller vill vi undvika det och utkämpa ett rörligt krig så bra som möjligt? Och hur stor bredbandighet ska vi ha för att vi inte helt eller delvis får som vi vill? Ska vi skräddarsy våra stridsvagnsförbands och deras nyttjande till en kontext dominerad av defensivt ställningskrig och utgå från att drönarhotet inte kan påverkas? Eller ska vi skapa ett tillräckligt bra skydd mot drönare, kanske genom en modell för ett fordonsindividuellt och förbandskollektivt skydd som utgår från det individuella fordonets egenskydd i form av APS, merutnyttjad sekundärbeväpning och går utåt i det kollektiva förbandsskyddet lager efter lager[9], för att kunna om använda stridsvagns-, och i förlängningen pansarförband, aggressivt och offensivt för att undvika att hamna i ett ställningskrig överhuvudtaget?

Men för att komplicera det hela finns det andra kontexter än ställningskrig som kan påverka hur många stridsvagnar, och vilken typ av stridsvagnar, som ett förband bör innehålla. Detta kommer jag diskutera i kommande inlägg om optimering och suboptimering.

Författaren är överstelöjtnant med lång tjänstgöring i befattningar som taktikofficer och taktiklärare vid bl a Markstridsskolan. I dag är han reservofficer och yrkesverksam inom försvarsindustrin samt ledamot av KKrVA.

Fotnoter

[1] Forbes.com, David Axe, 2025-05-13.
[2] https://tankmuseum.org/article/savage-rabbits
[3] Militärteorins grunder sid 26-33. Jerker Widén & Jan Ångström Försvarsmakten 2004
[4] Iran-Iraq War. Pierre Razoux. Belknap Press 2015
[5] ”Lessons Learned” from the Russo-Ukrainian War, Dr Phillip A Karber, John Hopkins Applies Physics Laboratory & US Army Capabilities Center (ARCIC). 8 July 2015
[6] War in Ukraine: Kyiv taken by surprise after Russian offensive on Avdiivka (lemonde.fr)
[7] The Principles of War for the Information Age.182-186. Robert Leonard Presidio Press 1998
[8] The employment of the mechanized and tank units in the various types of combat based on the russian-ukrainian war experience.  LTC Vadym Bespeka. Zoom-föreläsning. Försvarshögskolan 2025-05-16
[9] Fordonsindividuellt och förbandskollektivt skydd mot drönaranfall, Ola Palmquist & Anders Bergqvist, Kapitel i en kommande skrift utgiven av KKrVA.