Den 26 mars 2026 konstaterade NATO:s generalsekreterare att Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea arbetar allt närmare tillsammans, något som man skulle kunna påstå bekräftades officiellt av Xi Jinping som vid sitt möte med Vladimir Putin under SCO-toppmötet i Bishkek den 31 augusti 2026 sade att Kina och Ryssland ska stärka de krafter som driver reformen av den globala styrningen och utvecklingen mot en ”multipolär värld”.
CRINK, som grupperingen ibland benämns, är emellertid ingen allians i traditionell mening. Det finns inget gemensamt högkvarter, inga ömsesidiga försvarsgarantier och knappast heller någon gemensam uppfattning om hur den internationella ordningen bör utformas. Samarbetet är snarare funktionellt. Ryssland behöver ammunition, komponenter och militär uthållighet. Nordkorea har kunnat bidra med ammunition och manskap, Iran med militär teknologi och Kina med ekonomiskt och industriellt strategiskt djup. Det är tillräckligt för att samarbetet skall få betydande säkerhetspolitiska konsekvenser även utan ett formellt alliansfördrag.
Det aktualiserar frågan om hur motsvarande struktur ser ut på den andra sidan.
Det enkla svaret är NATO, kompletterat med USA:s bilaterala allianser i Asien och AUKUS. Men det svaret fångar inte hela förändringen. Nordkoreanska soldater kan användas i ett europeiskt krig, kinesiska komponenter kan bidra till den ryska militärindustrin och ett krig kring Taiwan skulle få omedelbara konsekvenser för europeisk industri och försörjning. Den geografiska uppdelningen mellan europeisk och asiatisk säkerhet blir därför allt mindre användbar.
Vilka länder är beredda att bära kostnaden?
Ett sätt att identifiera den framväxande motvikten till CRINK är att studera vilka länder som faktiskt är beredda att bära ekonomiska, militära eller politiska kostnader för sin säkerhetspolitik.
USA är det tydligaste exemplet. Begränsningarna av Kinas tillgång till avancerade halvledare och produktionsutrustning har haft konsekvenser även för amerikanska företag, men säkerhetspolitiska hänsyn har fått företräde. Nederländerna har på motsvarande sätt skärpt exportkontrollen av avancerad halvledarutrustning. Landets betydelse skall därför inte främst bedömas efter storleken på dess försvarsmakt. Kontroll över teknologi som är central för produktionen av avancerade halvledare ger ett strategiskt inflytande som få europeiska stater har.
Storbritannien är ett annat exempel. Beslutet 2022 att tvinga kinesiskägda Nexperia att avyttra huvuddelen av Newport Wafer Fab visar att regeringen är beredd att ingripa i äganderätten när strategisk teknologi bedöms stå på spel. Sådana beslut bör inte överdrivas eller automatiskt beskrivas som delar av en sammanhållen antikinesisk politik, men de visar att gränsen mellan näringspolitik och säkerhetspolitik har förskjutits.
Samma utveckling kan iakttas militärt. Australien har genom AUKUS gjort ett mycket långsiktigt industriellt och militärt åtagande. Japan genomför en omfattande förstärkning av sin försvarsförmåga samtidigt som Kina, Nordkorea och Ryssland intar allt större plats i landets säkerhetspolitiska bedömningar. Filippinerna har fördjupat sitt militära samarbete med USA, Japan och Australien trots den uppenbara risken för kinesiska motåtgärder.
Här framträder samtidigt en viktig skillnad mellan länderna. Filippinernas problem är framför allt Kina. Taiwan befinner sig av naturliga skäl i en ännu tydligare sådan situation. Japan har däremot en bredare hotbild där även Nordkorea och Ryssland spelar betydande roller. Det vore därför missvisande att beskriva alla dessa stater som delar av en färdig koalition mot CRINK. Vad som finns är snarare en växande överlappning mellan deras säkerhetspolitiska intressen.
I Europa är Litauen särskilt intressant genom kombinationen av en mycket hård hållning gentemot Ryssland och nära politiska och ekonomiska relationer med Taiwan. Estland har uttryckligen kopplat relationen till Kina till Pekings stöd för Ryssland, medan Sverige i sin utrikespolitik har gjort motsvarande koppling mellan kinesiskt stöd till den ryska krigsförmågan och europeisk säkerhet. Tjeckien har på ett mer begränsat sätt utvecklat nära relationer med Taiwan samtidigt som landets säkerhetsmyndigheter uppmärksammat risker med kinesisk teknologi.
Någon homogen grupp är detta således inte. USA, Storbritannien och Australien har globala militära intressen. Japan, Taiwan och Filippinerna befinner sig nära den militära fronten mot Kina. Litauen och Estland har Ryssland som sitt omedelbara säkerhetsproblem, medan Nederländernas särskilda betydelse ligger i teknologi och industri.
Det är emellertid just denna komplementaritet som är intressant.
Betrodda beroenden
Under flera decennier byggde globaliseringen på föreställningen att ekonomiska beroenden i huvudsak var effektiva och fredsskapande. Utvecklingen under senare år visar att beroenden också kan användas som politiska och strategiska instrument. Halvledare, kritiska råvaror, telekommunikation, energi, transporter, mjukvara och finansiella system har därför blivit en del av säkerhetspolitiken.
För små och medelstora stater är nationell självförsörjning knappast ett realistiskt alternativ. Sverige kommer inte att producera allt som behövs för totalförsvaret, Nederländerna kommer inte att göra det och inte heller Japan eller Australien. Frågan blir i stället vilka beroenden som är acceptabla och vilka stater och företag man måste kunna lita på även under en allvarlig säkerhetspolitisk kris.
Detta ligger nära NATO:s syn på försörjningstrygghet. Den enskilda allierade behöver inte vara självförsörjande, men den samlade försörjningsbasen måste fungera när den utsätts för störningar. Samma princip skulle kunna tillämpas bredare mellan de europeiska, nordamerikanska och asiatiska stater som i dag har överlappande säkerhetsintressen.
Det skulle få praktiska konsekvenser. Exportkontroll, investeringsgranskning och forskningssäkerhet behöver i högre grad samordnas. Försvarsindustrin behöver betraktas som en gemensam produktionsbas där ammunition, robotar, sensorer, drönare och reservdelar kan produceras i flera betrodda länder. Samarbetsformatet ”Technology Prosperity Deal” är ett exempel på hur teknologiskt samarbete samtidigt börjar ställa krav på kontroll över finansiering, ägande, data och forskningspartners.
Här finns också en tydlig koppling till försörjningstrygghet. Register över kritiska leverantörer, avtal om industrisamarbete eller politiska deklarationer säger förhållandevis lite om de aldrig prövas. Det avgörande är om produktion kan ökas, alternativa leverantörer aktiveras, transporter omdirigeras och prioriteringar mellan civila och militära behov göras när systemet utsätts för verklig belastning.
En framväxande säkerhetsarkitektur
Det finns redan ett stort antal strukturer som hanterar olika delar av detta problem: NATO, AUKUS, USA:s bilaterala allianser i Asien, EU:s ekonomiska säkerhetspolitik, exportkontrollsystem, sanktioner, teknologiska partnerskap och olika former av försvarsindustriellt samarbete. Att skapa ytterligare en internationell organisation är därför inte nödvändigtvis det mest angelägna.
En mer sannolik utveckling är att gränserna mellan dessa samarbeten gradvis blir mindre tydliga. Militär interoperabilitet behöver stöd av industriell interoperabilitet. Försvarsproduktion förutsätter tillgång till teknologi, råvaror, energi och transporter, samtidigt som tillgången till dessa resurser i ökande grad påverkas av säkerhetspolitiska överväganden. Det som tidigare kunde hanteras som separata politikområden börjar därmed bilda ett sammanhängande system.
Om CRINK-samarbetet fortsätter att utvecklas i samma riktning kommer detta sannolikt att öka trycket på USA och dess europeiska och asiatiska partner att fördjupa motsvarande samarbete. Resultatet behöver inte bli en ny allians i folkrättslig mening. Det kan lika gärna bli en säkerhetsarkitektur byggd på militär samverkan, teknologiskt samarbete och ömsesidigt valda beroenden mellan stater som bedömer att de kan lita på varandra även när normal handel och normala försörjningsflöden inte längre fungerar.
För svensk del innebär det att försörjningstrygghet, teknologi, industripolitik och försvarsplanering i ökande grad måste behandlas tillsammans. Det är först när dessa beroenden har identifierats, avtalats och prövats under realistiska förhållanden som det går att bedöma vilken faktisk förmåga den framväxande strukturen ger.