I glädjen lokalt och regionalt över att ha fått tillbaka sina gamla förband glöms kanske lätt bort varför dessa förband behövs och varför de i huvudsak fått den lokalisering som nu förefaller vara överenskommen mellan en riksdagsmajoritet.

Både i konstellationen Sollefteå med detachement i Östersund och med regementet i Falun är det tydligt uttalat att de krigsförband som ska utbildas här har sin huvudsakliga krigsuppgift i skyddet av förbindelser till Norge för att möjliggöra Nato-hjälp. Detta är ett väsentligt annorlunda krigsuppgiftsfokus än det både I 21 i Sollefteå och I 13 i Falun hade fram till 2000, där båda dessa regementen utbildade infanteribataljoner för Norrlandsbrigader som hade sina krigsuppgifter i Övre Norrland och, i Dalabrigadens fall, även som strategisk reserv för insatser runt Stockholmsområdet.

De uppgifter som nu anges för förbanden som utbildas i Sollefteå, Östersund och i Falun är av annan karaktär. De ska ha en lokalförsvarsinriktad karaktär och i första hand och i huvudsak kunna agera som självständiga bataljoner för att skydda Nato-förband som ska ta sig från Trondhjem och Osloområdet till och genom Sverige. Uppgifterna för dessa Nato-förband är sannolikt att ge stöd åt Baltikum men också för att backa upp Sverige och Finland inför ett allvarligt ryskt hot.

De vägar som kan bli aktuella att skydda och eskortera Nato-förband över kan beroende på hot- och krigsutveckling vara flera och krigsplanläggningen kräver därför alternativa insatser längs flera olika vägsträckor och/eller järnvägssträckor. Till det kommer också att Nato-förbanden till del kan behöva ha tillgång till flera alternativa civila flygplatser, vilka måste kunna skyddas före det att Nato är berett att sätta ner förband på dem.

Nato-förbanden kan i flera avseenden behöva ha stöd av regionala och lokala svenska myndigheter med olika typer av förnödenheter, vilka måste förberedas genom avtal med olika svenska företag. Dessa avtal och de stöd som kan krävas behöver förberedas med en planläggning tillsammans med försvarsmakten, polisen m fl myndigheter som inrymmer många komplexa frågor om folkrätt, relationer till svensk rätt och till befolkningen i de olika områden som kan bli berörda.

För det nyuppsatta amfibieregementet i Göteborg är det tydligt att skyddet av Göteborgs hamn är förstahandsuppgift. Denna hamn är Nordens största hamn både för in- och utskeppning och försörjer därmed Sverige både med export och import vilket kommer att ha avgörande betydelse för vårt lands möjligheter att upprätthålla näringsliv och folkförsörjning. Amfibieregementets krigsförband blir därmed ett oerhört väsentligt tillskott till en trovärdig svensk förmåga att hantera krigsfara och krig inte bara med fokus på Göteborg utan även med avseende på andra hamnar längs Västkusten.

Som framgått av det nyss skrivna är det tydligt att en omfattande planläggningsverksamhet nu måste komma igång mellan Försvarsmakten och olika centrala och regionala myndigheter och  lokalt med många berörda kommuner. En sådan planläggningsverksamhet kräver att det är tydligt hur ansvaret kommer att vara fördelat mellan central, högre regional, lägre regional och lokal nivå inom civilt försvar. Den utredning som i mars ska lämna sitt betänkande om hur detta ansvar ska utformas är således av mycket stor betydelse. Det handlar om ansvaret centralt ska läggas på s k sektorsmyndigheter, om ansvaret på högre regional nivå ska läggas på civilbefälhavare och hur ansvaret ska utformas mellan den offentliga sektorn och det privata näringslivet.

Så länge dessa frågor inte fått en tydlig rättslig ordning och en tydlig ordning för finansiering kommer stora svårigheter att göra sig gällande när planeringen ska dra igång. Att Försvarsmakten nu börjar bygga upp en struktur som ska kunna hantera hjälp från Nato innebär att civilt försvar inte får släpa efter i att takta med det militära försvarets planer. Om inte civilt försvar snabbt får en tydlig ledningsstruktur, en tydlig finansiering och en tydlig planeringsinriktning riskerar ambitionen att snabbt kunna få militär hjälp från Nato vid en allvarlig säkerhetspolitisk kris att tappa i trovärdighet. I värsta fall kan det leda till att hjälpen inte förverkligas.

Författaren är tidigare generaldirektör och reservofficer. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Försvarsmakten.

Mer av samma författare