Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.


Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.

Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.

Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt.  En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.

En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.

Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.

……………………………………………………………………………………..

I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:

Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. ”

Detta är en bra ansats, men borde ha varit: ”…att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra…”

Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:

Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
– hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
– förebygga och hantera konflikter och krig, samt
– skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter.”

Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:

”Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot.”

Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:

Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. ”

På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan – Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:

– över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt

– kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek.”
Denna konkretion går att ha med sig när det gäller vår territoriella integritet. Vi skulle istället kunna uttrycka målet med vårt hävdande av suveräniteten som:
”Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium.”

Ett sådant mål är tydligt och mätbart. Det skulle också innebära en klar koppling till åtgärder, om målet inte skulle uppnås. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige under 2013 utsätts för två avsiktliga kränkningar under vattnet. Regeringen skulle vid redovisningen av måluppfyllnad då vara tvungen att visa för Riksdagen hur den avser säkerställa att målet för 2014 skulle kunna vara samma – inga avsiktliga kränkningar. Det skulle kunna innebära resursförstärkningar för att förstärka ubåtsjaktförmågan eller också diplomatisk kommunikation eller en kombination av detta.

Betydligt svårare blir det däremot när vi talar om att försvara landet mot väpnade angrepp. Här är vi antagligen tvungna att tänka i två perspektiv, dels att hålla kriget borta, dels att uttrycka vad vi vill uppnå om den krigsavhållande funktionen misslyckas. En möjlig väg vore att hämta inspiration från det moderna samhällets riskhanteringsmodeller, som används på finansmarknader såväl som i beredskapsplanering för olyckor. Det moderna riskbegreppet består av hot kopplat till sannolikheter och konsekvenser. Eftersom väpnade angrepp mot landet i de allra flesta fall kan betecknas som mycket allvarliga konsekvenser, så är det ju främst sannolikheten som ska modereras. Denna handlar om en motståndares förmåga liksom vår egen. Det är därför intressant att ställa vår egen kapacitet i förhållande till omgivningens militära kapaciteter. En möjlig motståndares avsikter kan också påverkas av andra faktorer som andra stater eller överenskommelser och så vidare. Vi borde alltså hålla sannolikheten nere för militära operationer omkring oss. Vilken risk är vi beredda att tillåta oss? Här antar jag hypotetiskt att vi kan tillåta oss en mycket liten risk (< 0,1 % i min aktuella definition)

Det skulle kunna låta så här i första ledet:

”De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Sverige ska leva i fred. Risken för väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren.”

Sovjetunionen faller, fartygen rostar = rusta ned
Ryssland annonserar kraftiga upprustningsplaner = rusta upp och/eller gå in i djupa militära samarbeten (Norden/EU/NATO) och/eller förbättra relationerna till Ryssland utan eftergifter. Sveriges försvarsförmåga består ju inte av enbart militära medel, utan vilar bland annat på ekonomisk styrka, relationer med omvärlden och försvarsvilja.

Om den krigsavhållande ambitionen skulle misslyckas så gäller det också att ha uttryckt en målsättning i andra ledet som ger vägledning för förmågan att förbereda och genomföra ett fälttåg. 

”Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning).”

Målet med uppgiften att stödja samhället skulle kunna uttryckas som:
”Försvarsmakten ska vid behov kunna stödja övriga delar av samhället. Till av MSB fastställda tre prioriterade scenarier ska efterfrågat och samövat stöd kunna lämnas inom överenskommen tid.”


Detta är mitt bidrag till en starten på en diskussion om hur tydligare mål skulle kunna bidra till att rikta in uppbyggnaden av de väpnade styrkorna samt koppla förändringar i omvärldens beteende till en resursförbrukning. De centrala delarna utgörs alltså av en riskhanteringsmodell samt tydliga och mätbara mål. Nu behöver jag läsarnas hjälp. 
……………………………………………………………………………..

Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:

De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta.”

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare