Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.
Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.
Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.
Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt. En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.
En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.
Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.
……………………………………………………………………………………..
I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:
”Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. ”
Detta är en bra ansats, men borde ha varit: ”…att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra…”
Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:
”Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
– hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
– förebygga och hantera konflikter och krig, samt
– skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter.”
Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:
”Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot.”
Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:
”Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. ”
På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan – Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:
”– över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:
”De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta.”
”En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap.” F&S
Hur bäst korta vår reaktionstid?
Underrättelsetjänsten ska inte samla och sitta på information, de ska vara en kontinuerlig serviceorganisation till de väpnade styrkorna! MUST ska vara linjärt, en rimligt platt organisation som aldrig är utan bemyndigade beslutsfattare på ledningsplats, och som ska ha ett kontinuerligt dubbelverkande ömsesidigt informationsflöde även i fredstid. Underrättelsetjänsten ska vara ständigt i högsta beredskap, typ som ett luftfartsledartorn, för att vinna tid och möjligheter vid ett väpnat angrepp. Det är främst genom detta tillvägagångssätt vi kan korta vår reaktionstid på Gotland! Genom denna höga beredskap vinner MUST inflytande som hjärtat i organisationen på ett acceptabelt sätt, vilket de säkert vill, och kan därför vara beredda att samarbeta om omstruktureringen. Istället för att spara in på MUST och göra dem beroende av främmande information som är öppen information på nätsidor, så bör vi öka på deras budget förutsatt att de samarbetar. Papperssamlandets dagar är förpassat till små arkiv, som övriga försvarsgrenar ska ha tillgång till på rimligt låga gradnivåer, så att den insamlade informationen har en chans att läsas och tillnyttogöras av fler. Pre-underrättelseinhämtning i Östersjöområdet är också bra, t.ex. när större krigsfartygsgrupper lämnar hamn.
Det är den billigaste lösningen, om den sedan är genomförbar är en annan sak.
Roger Klang
En insatsförmåga ”här och nu” kräver ständig träning och tillförsel av ny personal.
Om man tar tillvara på det flöde som skapas av utbildad personal och använder dem i mobiliseringsbara förband och håller igång så många som möjligt av dem med frivilligverksamhet ger det även en hyfsad volym för försvaret.
Nyckeln för att kombinera ”här och nu” ute i världen med god självförsvarsförmåga ”här och nu” här hemma är att bygga upp en förmåga till kontinuerlig insats.
Hellre små men mycket uthålliga insatser som bygger upp vårt försvar än stora och korta som tömmer försvaret på personal och andra resurser.
Ett mycket bra initiativ. Jag tror att det är viktigt att sträva efter så stor öppenhet som möjligt när det gäller målen. Vi har under de senaste 15 åren sett vad som händer när försvaret blir en fråga bara för de närmast berörda och den erfarenheter avskräcker åtminstone mig. Jag tror att medborgare i allmänhet skulle ha betydligt högra förväntningar på Försvarsmaktens förmåga idag än vad den faktiskt är, ifall de började intressera sig för frågan, och det är ett olyckligt förhållande.
Målen borde kunna definieras som förmåga att lösa olika stridsuppgifter. Exempel på formuleringar:
Förmåga att med 10 dagars förvarning hindra fientlig luftlandsättning inom hela landet.
Förmåga att med 24 timmars förvarning störa fientlig luftlandsättning inom hela landet.
osv osv
Start och landningsbanor på flygfält ska kunna spärras av med hinderanordningar så att fienden inte kan landa sina plan på exempelvis Gotlands flygplats. Fienden använder sig nog gärna av bromsfallskärmar på olika flygplanstyper, så det kan behövas två hinder på varje start respektive landningsbana. Hindrena kan vara i form av både manuellt uppfällbara sågklingsliknande däcksprättare vars radie sticker upp när man aktiverar anordningen på flygfältet (låsbar sådan med nycklar), och från flygledartornet kontrollerade sådana sågklingsliknande däcksprättare, som ska ligga inbäddade i asfalten. Det ska också finnas skrotrensarfordon som snabbt kan få bort eventuella flygplansvrak från land- och startbanan t.ex. genom att använda sig av kedjor kopplade mellan två fordon. Dessa fordon ska ha borstar för att rensa landningsbanan från småskrot, så att vi kan använda oss av start- och landningsbanorna själva inom minuter efter att branden efter flygplansvraket har släckts. Även F-17, F-21 och F-7 kan ha sådana här Åsa-Nisse-anordningar. Det blir lite svårare att bygga in sådana sågklingsformade däcksprättare i asfalten på Landvetter vid Göteborg, en flygplats som ju används flitigt och kommer att förlora intäkter som försvarsmakten förmodligen kommer att få betala. Men det är värt det på Gotland. Detta tillvägagångssätt är det överlägset mest kostnadseffektiva och omedelbara alternativet för att på ett tidigt stadium i närtid utan tidsförskjutning hejda eller bromsa ett fientligt övertagande av Gotland, vår reaktionstid förlängs och vår närtida aktionstid blir så mycket förkortad, jämfört med de kompletterande stridande förband vi ska sätta in som är baserade på fastlandet. Att kunna använda sig av eget flyg och samtidigt sätta stopp för fiendens möjlighet att använda sig av sitt flyg på svensk mark är vitalt, mycket vinns. Det krävs dock att flygbasen är väl försvarad av armén. Liksom de flesta av mina idéer så har jag delgivit denna till FML.
Roger Klang
Som komplement till Roger Klangs hinderanordningar för start- och landningsbanor på flygfält kan hinderanorningar också appliceras vid anlagda och naturliga hamnar för sjöfartyg.
De sistnämnda hindren kan till exempel utgöras av fasta bottenminor och fasta ubåtsnät bestyckade med RSV-laddningar.
Flygsoldat 113 Bom
Med sådan uppgiftsställning behövs ju knappt någon försvarsplanering längre.
Den dagen politikerna detaljstyr FMs uppgifter i det nationella försvaret det är den dagen jag slutar.
Egentligen är det ganska ”enkelt” tycker jag: om vi ska sätta upp mål för FM, så skall dessa vara kvantifierbara för då går de att mäta! Detta kommer politikerna att motsätta sig, för då kan man kontrollera målen efter ett tag. Vi kommer att få höra att dom inte vill ”lägga sig i detaljer”, i verkligheten vill dom hellre hålla sig till floskel biblioteket, så dom inte kan ertappas med sina luddigheter.
Bland exemplen ovan i såväl artikeln som kommentarerna finns utmärkta konkreta målsättningar. I vanlig ordning börjar man på den strategiska nivån och fortsätter sedan neråt.
Pa temat ”matbara mal” finns i dagens SvD en intressant artikel om NYPD, dar just den forebyggande/avhallande effekten (som man ju kan se som ”strategisk” i sammanhanget) har byggts in genom att man formulerar mal – och matningar av maluppfyllnad – pa ett slugt satt.
Jag tror det ar viktigt just att halla sig strategisk i de oversta, inledande, delarna av en sekventiellt genomford forsvarsplanering. Manga av oss (ocksa i denna diskussion, hittills) blir latt valdigt taktiska/tekniska nar vi ska ge exempel pa tydligt matbara mal, men strategiska malsattningar KAN formuleras lika tydligt – om man bara vill; Det behover inte alls vara ett tecken pa ryggradsloshet att lata bli detta, dock, det kan mkt val vara valavvagt och klokt – jamfort med alternativet att ovanifran specificera exakt vilken uppgift man ska klara av, var man ska klara den och hur lange (och darmed gora allt merutnyttjande till ”oonskad overkapacitet”).
En, med naturlighet hemligstamplad, sadan specifikation SKULLE i dagslaget t ex kunna ange JUST vad OB sagt att FM f.n. klarar – och da skulle ju ”alla lampor lysa gront” och ingen oppen debatt kunna foras…
OB har ju nu inte varderat om nuvarande status ar ”ratt” eller ”fel”, bara deklarerat vilken niva den ar pa OM man skulle anvanda den under VISSA premisser, realistiska eller ej. Nu blir det upp till statsmakterna att, atminstone delvis offentligt, deklarera om detta ar acceptabelt eller ej.
Eftersom du efterlyste kritik/forslag:
– ”När en stat strävar efter … uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande.” For snavt och passivt (om man generaliserar det sa hart som i citatet”); Manga statliga krigsmakter har byggts upp med mer offensiva mal an sa. Ska man generalisera sa hamnar man nog nagonstans vid ”sakerhetspolitiskt instrument”, dvs ”beredd lyda (statsmakternas) order”….
”Förmågan till väpnad strid bör utgöra…” Jag uppfattar att ordvalet har ar valoverlagt, sa taktiskt det nu ar; Sa fort man kommer in pa ”genomfora kampanj/falttag” el dyl uppstar krav pa kompletterande info (var, nar, hur och mot vad etc). Att ”ha formaga till vapnad strid” minimerar dessa krav samtidigt som det forhindrar(?) ursparningar som ”miljobrigader” el dyl.
– ”Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma” ar intressant som malsattning for FM, tycker jag, eftersom det ar tydligt och matbart och ocksa far implikationer pa HUR krankningar ska avvisas; Givet att FM inte tillfors resurser/mandat for paverkansoperationer ska alltsa denna avhallande effekt astadkommas med FM egna och befintliga. Nagon form av ”extrem overreaktion” pa varje krankning (vissa grannlander anser redan att vi tenderar till detta) skulle formodligen forvisso paverka omvarldens cost-benefit-analys infor medvetna krankningar – men ocksa fa negativa effekter pa andra politikomraden an FMs… Ar det detta vi vill har?
– Lite grand samma sak tycker jag vi hamnar i med ”FM krigsavhallande formaga”; ANTINGEN ser vi detta som nagot som astadkoms GENOM att man har ”tillrackligt god” formaga for att utkampa kriget, ELLER sa ser vi det som nagot delvis annat (som i skriftens ”tva perspektiv”). En skillnad gentemot t ex karnkraftshaveri ar ju for FM (och for ordningsmakten, delvis) att sannolikheten faktiskt paverkas av just var uppfattade formaga… Om vi anda ser detta som (ocksa) nagot annat, sa skulle det alltsa handla om att paverka angriparens analys innan angrepp och (ocksa) pa annat satt an genom potentiell formaga – men fortfarande genom (enbart?) FM resurser. Aterstar da paverkansoperationer av olika slag, vilket – om inte kalsuparteorin galler och hela omvarlden ar potentiella fiender – kraver faststallande av ”mot vem” och andra mandat an idag…
@Anonym 10 jan:
Du har helt rätt! Jag tänkte likadant men hittade inte orden.
Roger Klang
@Anonym. Tack för synpunkterna! Jag håller med om att syftet med krigsmakter inte är bara krigsavhållande. Det var en alltför snäv och defensiv beskrivning, om än inte passiv.
Man skulle också generellt kunna byta ut ”Försvarsmakten” mot ”försvaret” .