av Michael Sahlin
Just när detta skrivs kablas nyheten ut att ett bombdåd skett i turkiska huvudstaden Ankara, med kanske 100 eller fler döda och kanske 400 skadade, det enskilt blodigaste bombdådet i Turkiets historia, och därtill i centrala delen av huvudstaden, därtill riktat mot oskyldiga civila och därtill blott tre veckor för det ödemättade omvalet den 1 november. En game changer, och i så fall i vilken riktning?
Kan det vara kurdiska PKK som ligger bakom? Det har ju funnits spekulationer om att PKK-ledningen, den i Quandil-bergen i norra Irak, möjligen även ledaren Öcalan på fängelseön Imrali, skulle ogilla att det pro-kurdiska initiativet tar över av det parlamentariska partiet HDP. Men knappast, eftersom PKK samma dag proklamerade ensidig vapenvila (fram till, och för att inte störa, det stundande valet) i den väpnade kamp mot turkiska staten som återuppstod i somras efter några års vapenvila och fredssamtal. PKK:s proklamation bör, efter bekräftelse och verifiering, ses i sammanhanget av det kommande ödesvalet och pro-kurdiska HDP:s chanser att åter passera 10%-tröskeln och därigenom hindra det styrande AKP att återfå den ensammajoritet man förlorade i parlamentsvalet den 7 juni. Och målet för bombattacken var nu, liksom tidigare i bl a gränsstaden Suruc, fredsaktivister på vänsterkanten med kurdsympatier och företrädare för civilsamhället.
Alltså IS? Även om den turkiska militären efter sommarens överenskommelse med USA om aktivt deltagande i kampen mot IS mest ägnat sig åt att militärt och polisiärt ta sig an PKK, bl a med totalt nära 1500 separata flygangrepp mot PKK-ställningar i sydöstra Turkiet och norra Irak, så råder faktiskt krigstillstånd mellan Turkiet och IS. Och efter Suruc-bomben i somras (som IS misstänks för men inte tydligt tagit på sig ansvaret för) har frågan hängt i luften om när och hur IS – beroende som man är av turkiskt territorium för tilltransport av jihadistpåfyllnad och förnödenheter – skall slå tillbaka mot turkiska mål. Så sannolikt IS?
Eller finns andra intressenter i att skapa kaos i den turkiska statens centrum? Vänsterextrema kallakrigetrelikten DHKP-C? Eller handlar det, direkt eller indirekt, om ett ytterligare, dramatiskt steg i det AKP-styrda etablissemangets kampanj för att i valet kunna pressa ner HDP under 10%-strecket och därigenom kunna återta majoritet och oinskränkt makt? Eller, i en annan variant, för att få en förevändning att inställa valet och t o m utlysa någon form av undantagstillstånd för obestämd tid? ”The deep state all over again”, om än i delvis ny skepnad och med ny översta ledning?
Allra mest infernalisk är väl teorin att de båda självmordsbomberna skulle representera en IS-hämnd mot både turkar och kurder, både turkiska staten och PKK tillsammans för respektive parts fientliga handlingar mot IS, med uträkningen att bombdådet skulle leda till dessa båda turkiska kontrahenters förgörelse av varandra i ett fullskaligt inbördeskrig, motsvarande den mardröm som drabbat grannländerna Syrien och Irak – två flugor i en smäll!
Om detta kommer det att spekuleras vilt närmaste dagar och veckor, inför ödesvalet den 1 november – om detta nu alls blir av. Klart är att läget i och kring Turkiet, och i Syrien, dramatiserats och komplicerats ytterligare senaste tid. Nya scenförändringar, game changers, har tillkommit och tillfört den regionala spelplanen nya förutsättningar. Och förstärkt oförutsägbarhet.
Dels har vi den internationaliserade flyktingdramatik som plötsligt uppstått och ganska radikalt förändrat rollspelet mellan Turkiet och EU. Flyktingkrisen föranleder nu ledande EU-personligheter att göra vågen för (den annars så kontroversielle) president Erdogan vid besök i Bryssel, i insikt om dels att krisens art och grad är överväldigande och ohållbar, dels att varje tänkbar lösning av krisen förutsätter en överenskommelse med transitlandet Turkiet (som inhyser mer än två miljoner syriska flyktingar utan hopp om återvändo och med stark motivation att fly vidare mot Europa), dels att en sådan överenskommelse – innebärande att Turkiet genom satsningar på förbättrat flyktingomhändertagande, skärpt gränsbevakning och ingripande mot smugglingsnätverken håller kvar flyktingpopulationen inom sitt territorium – kräver ödmjukt tillmötesgående mot allehanda turkiska motkrav, och dels den absoluta vikten, också och inte minst för EU, av att den syriska mardrömmen kan bringas till någon form av lösning.
För EU-sidan är det problematiska i detta att det finns en utomordentligt besvärande diskrepans mellan EU-ländernas akuta behov av en snabb överenskommelse – med tanke på den ohållbara flyktingsituationen – och den ambivalens man ändå torde uppleva, ställd inför den långa listan av motkrav, uttalade respektive antydda, från den turkiska statsledningens sida, utöver det självklara att de tänkta nya flyktinglägren i Turkiet skall finansieras av EU. Samtidigt som liberala medier i Turkiet mycket ironiserar över den beredvillighet som EU plötsligt visar när det gäller att tillmötesgå länge ignorerade turkiska önskemål, nu när det hotade egenintresset tycks väga tyngre än principfastheten, framskymtar att rätt mycket tycks accepteras av EU-sidan som möjligt att diskutera i kommande, brådskande samtal om en överenskommelse: visaliberalisering, betecknande av Turkiet som ett ”säkert land”, återupptagande av de frusna medlemskapsförhandlingarna, framflyttande av/ändringar i (?) en hittills väntat starkt kritisk årlig ”Progress Report”, EU-stöd i kampen mot PKK och för att i norra Syrien inrätta en skyddszon, mm, allt detta således mitt i en dramatisk turkisk omvalsrörelse.
Det ska bli mycket, mycket intressant att närmaste dagar och veckor iaktta hur parterna – EU och den turkiska expeditionsministären, internationellt företrädd av Turkiets omstridde och stridbare president – ska hantera denna intrikata materia, givet bl a att EU:s utsatthet och brådska ger den turkiska statsledningen en i sammanhanget närmast unik förhandlingsposition. Turkiet må ha stora bekymmer med sitt eget flyktingproblem och sin roll som transitland, men nu är det EU som är ”demandeuren” i denna krishantering. Blir detta månne ett trumfkort för den turkiska AKP-regimen i valet (i så fall har också den turkiska sidan bråttom)? Innebär hanteringen av flyktingkrisen – oavsett timing och innehåll i förestående förhandlingar – en också långsiktig game changer i relationen EU-Turkiet?
En annan sentida, samtidig game changer har å andra sidan aktualiserat Turkiets behov av att inte (i neo-osmansk och pan-islamsk iver) gå alltför långt ifrån sin traditionella säkerhetspolitiska västförankring, och då talar vi givetvis om Putin-Rysslands plötsliga maktprojicering i Syrien, med utnyttjande av sina i Montreux-konventionen fastlagda rättigheter till militär utpassage genom Bosporen och Dardanellerna. Det ryska ingripandet har på ett antal sätt gått turkiska intressen emot och därmed konfirmerat bilden av den turkiska AKP-regeringens Syrien-politik som ett stort och av allt att döma slutligt strategiskt misslyckande. Därtill kommer att Putins Syrien-politik försatt den bilaterala relationen med Turkiet, hittills präglad av pragmatisk interdependens trots allt som åsiktsskiljer, i ett tämligen prekärt läge, särskilt till följd av de upprepade ryska och rysk-syriska luftkränkningarna utmed den turkisk-syriska gränsen (i tiden f ö sammanfallande med att USA och andra NATO-stater är i färd med att dra tillbaka de Patriot-batterier som för några år sedan utplacerades som NATO-solidaritetsgest mot det då bedömda syriska missilhotet).
Det ryska agerandet i Syrien har i praktiken stängt dörren för flertalet optioner i hittillsvarande turkiska Syrien-politik. En del av Turkiets nya bekymmer till följd av det ryska agerandet sammanfaller med USA:s, andra har man att bära mer ensam.
Att Putin inför FN:s Generalförsamling och i sitt konkreta militära agerande sagt respektive visat att han nu satsar Rysslands aspirerande stormaktsprestige i att stödja Assad-regimen i dess kamp både mot IS och alla andra jihadistiska och (mer) ”moderata” rebellgrupper, inklusive grupper som stöds av USA, Turkiet, Saudiarabien, m fl, och omständigheten att USA och andra västländer tycks sakna vilja och förmåga att operationalisera avvikande mening i det uppstådda läget, innebär för Turkiets del en svår motgång och återvändsgränd. Att en nu plötsligt dominerande militär aktör, Ryssland, tydligt och klart prioriterar stödet för Assad-regimen och bekämpar regimens motståndare, om än med det övergripande syftet att på detta sätt bekämpa huvudfienden IS, och kräver att Assad-regimen alltså måste vara part i en överenskommelse om vapenstillestånd och transitionsregering, är en utomordentligt svårsmält scenförändring för ett land, tillika utsatt grannland, Turkiet, som byggt sin politik på att prioritera störtandet av Assad. Ryskt fait accompli på denna avgörande punkt berövar mycket av hittillsvarande turkisk Syrien-politik sin mening, eller i varje fall sin trovärdighet. Putin står nu i vägen för den som vill störta Assad.
Vidare är det uppenbart att ryskt agerande och ställningstagande till stöd för Assad-regimen gör det skäligen illusoriskt att två specifika turkiska krav, inte minst i årets förhandlingar med USA, skulle kunna realiseras under nu uppstådda förhållanden: dels förslaget om/kravet på en ”No fly zone” i en betydande del av det syriska luftrummet (där ryskt flyg nu har betydande vetorätt), dels det om en skyddszon i det 10 mil långa gränsområdet i norra Syrien mellan två separata kurdiska kantoner – den zon som tänktes bli ”fri” från såväl IS som kurdiska PYD/YPG och som därtill och därigenom skulle kunna bli en safe haven för flyktingar, återförda från Turkiet respektive tillkommande i Syrien. Med ett ryskt politiskt och militärt veto mot sådana anti-Assad förslag lär det klinga tomt och ödsligt om förslagen likväl drivs av Turkiet, nu utan trovärdigt stöd från USA och andra som fortsätter att prioritera kampen mot IS och tycks sakna vilja och förmåga att militärt utmana Putin-Rysslands fait accompli (och kanske i någon utsträckning också välkomnar rysk undsättning i den frustrerande kampen mot det obegripligt motståndskraftiga IS).
Därtill kommer för turkisk del att Ryssland, som till yttermera visso backat upp sitt agerande genom överenskommelse med Iran, Irak och Assad-regimen (och Hezbollah i Libanon?) om underrättelsesamarbete mot IS, nu sällat sig till dem, bl a USA, som talar om kurderna i norra Irak och Syrien (och PKK i Turkiet?) som omistliga ”boots on the ground” i kriget mot IS, värda att satsa på och samarbeta med. Dessutom bör det vara ett bekymmer att USA nu meddelar att man ger upp ambitionen att satsa på att träna och beväpna ”moderata” rekryter för insats mot IS (och Assad?) i Syrien. Försöket med detta, en paradgren i det turkisk-amerikanska Syrien-samarbetet på sin tid, blev ett riksfiasko, och nu säger sig Obama-administrationen ämna i stället satsa den anslagna halvmiljarden dollar för att stödja befintliga rebellgrupper inne i Syrien, oklart vilka. New York Times ledaravdelning avfärdar dock denna amerikanska kursändring: ”The initial plan was dubious. The new one is hallucinatory”.
Att tydliga tecken finns även på utökad iransk involvering i den nu ryskdominerade syriska kris- och krigshanteringen gör inte situationen mer lustfylld ur Ankaras perspektiv.
Inte mycket återstår därmed av substansen i den hittillsvarande turkiska Syrien-politiken, vilket försvagar Turkiets möjligheter att spela en aktiv roll om och när ”the end game” ska bringas till någon form av avgörande. I ett helt annat scenario än det förhandenvarande hade det kunnat vara en strategisk fördel för Turkiet att det nu är Ryssland som gripit initiativet, militärt och politiskt, i Syrien-krisen och i kriget mot IS (Putins ”war on terror”), givet de särskilda förbindelserna ekonomiskt och energipolitisk och den goda personkemin mellan Erdogan och Putin. Men nu står Syrienfrågan och IS-hotet i centrum och just där krockar ryska och turkiska intressen.
I sammanfattning: dessa dagar sker scenförändringar, game changers, slag i slag. Bombdådet i Ankara inger den största oro som manifestation av hotet om en våldspräglad valkamp i Turkiet kommande veckor, flyktingkrisen innehåller stor dynamik och dramatik, och det ryska ingripandet i Syrien skapar stora bekymmer för Turkiets säkerhetspolitiska agerande och identitetsprofil, i sin tur en kontroversfråga när den turkiska valkampen skall utkämpas och en ny eftervalsregering skall framförhandlas.
Vad sedan gäller de större frågorna om hur det ryska agerandet, i Syrien och efterhand kanske även i Irak, kan komma att påverka dels utsikterna för en fredsutveckling i Syrien, och Irak, och dels det rysk-amerikanska förhållandet i stort tycks det för närvarande finnas två konkurrerande synsätt i internationella analyskretsar. De flesta ger uttryck för stor oro att Rysslands ”Machtubernahm” skall innebära fler komplikationer, allvarliga spridningsrisker, ytterligare radikalisering, mer krig, mer lidande, ytterligare flyktingdramatik, och stora bekymmer därigenom för inte bara turkisk utan också amerikansk och västlig säkerhetspolitik. Men en och annan tillåter sig också en viss försiktig optimism – att Rysslands inträde trots allt skall kunna leda till en stabilisering genom en förenkling av konfliktekvationen och större möjligheter till regionalpolitisk kompromiss, detta jämfört med det hopplöst fastlåsta, strategifattiga och kaotiska nuläget.
Ytterligare game changers är dock att vänta. Kanske är uppgiften i dagarna att IS-ledaren Abu Bakr Al-Baghdadi skulle ha dödats i en irakisk flygattack mot en konvoj en sådan scenförändrarhändelse. Kanske inte.
Turkiets inre och yttre kriser, flyktingdramatiken, Rysslands nya Syrien-aktivism och dess kalla kriget-liknande risker binder obönhörligen ihop den globala scenens olika konfliktarenor, samtidigt som USA nalkas slutet på Obama-epoken.
Författaren är ambassadör och ledamot av KkrVA.