Statsminister Ulf Kristersson nämner i en intervju i Svenska Dagbladet den 2 april att han tror att minst dubbelt så många behöver genomgå värnpliktsutbildning ”framöver”. Även om ”framöver” innebär 2035 eller senare kommer det att ställa mycket höga krav på snabb numerär förtätning. Om detta skriver jag nedan.
Det finns bara en myndighet som har uppgiften att försvara hela Sverige i krig och det är Försvarsmakten. Övriga myndigheter har sektorsvisa eller regionala och lokala uppgifter. Försvarsmakten är fysiskt närvarande över hela landet, främst genom Hemvärnet och FMLOG. Försvarsmakten har också gränssnitt mot alla sektorer (ordning, säkerhet, skydd, transporter, drivmedel, livsmedel, sjukvård, kommunikation, informationsteknologi osv) och alla delar av samhället (övriga staten, kommunal förvaltning, privata näringslivet, frivilliga, kyrkan etc.). Av de som pliktas att tjänstgöra i totalförsvaret har Försvarsmakten den i särklass största andelen.
Men den primära grunden för nedanstående resonemang är egentligen inte ovanstående utan det faktum att Försvarsmakten har ett mycket starkt varumärke som är väl känt av alla medborgare. I Medieakademins förtroendebarometer ligger Försvarsmakten på andra plats efter Säpo. Närmare 70 % av befolkning har stort förtroende för Försvarsmakten. Det militära försvaret är en samlande kraften i totalförsvaret. Detta förstärks av de försvarsnära myndigheterna (FMV, FOI, FRA, FHS, PPV, FortV m.fl.).
Detta innebär att Försvarsmakten har en särställning vad beträffar möjligheterna till att här och nu öka den ”numerära förtätningen”. Uttrycket har sina rötter i det Kalla krigets totalförsvar då volymer var ett självändamål. Dagens totalförsvar ställer sannolikt inte lika höga krav på volymer, mot bakgrund av att vi försvarar oss tillsammans med andra, men att stora volymer är en styrka kan bekräftas av Ukraina. Det är ställt utom allt tvivel att Försvarsmakten liksom totalförsvaret behöver växa. Men till skillnad från övriga delar av totalförsvaret kan inte Försvarsmakten förlita sig på ansvars- och likhetsprinciperna.
Dessa principer går ut på att aktörer som är bra på något i fred, sannolikt är bra på det i krig, om de genomför vissa förberedelser och anpassningar. Denna möjlighet finns inte i Försvarsmakten, som i stället måste rekrytera individer specifikt för militära uppgifter i krig. Idag är detta en av myndighetens största utmaningar. Personer födda på 1960-talet går nu i pension och även om några av dem kan arbeta längre än normal pensionsålder så går det inte att bygga förtätningen på dem. 60-talisterna är den största åldersgruppen efter 40-talisterna och lämnar ett mycket stort tomrum efter sig med avseende på kvantitet men säkert också avseende kvalitet (erfarenhet).
Det stannar dock inte där. Värnpliktskullarna och officersklasserna under det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet var små. Under den period då värnpliktsutbildningen låg vilande blev de ännu mindre. Ovanpå det var soldatkontrakten för yrkessoldater utformade så att de upphörde efter 8 år. Detta har som konsekvens att antalet kaptener, majorer och överstelöjtnanter kraftigt underskrider behovet om tillväxten skall se ut som statsmakterna bestämt.
En förutsättning för tillväxt är att det finns dugliga krigsförbandschefer för att kunna bygga väl fungerande krigsförband. Dessa finns med stor sannolikhet redan i systemet men de arbetar med annat, t.ex. stabstjänst, utveckling, utbildning, förvaltning, personalfrågor och ekonomi m.m. Det har gjorts försök att ersätta militär personal i dessa befattningar med civil personal, vilket fallit rimligt väl ut.
På lång sikt kan Försvarsmakten återfå kontrollen över officersutbildningen och skapa flera spår, där några spår inte har lika höga krav på akademisk meritering som exempelvis specialistofficersutbildningen. Detta kommer att möjliggöra numerär tillväxt men på lång sikt, 5–10 år minst.
Det innebär dock inte att tillväxtproblemet är löst. Det finns ett stort antal områden, särskilt avseende alla de gränsytor som Försvarsmakten måste hantera, ut mot omvärlden, som beskrevs i inledningen. Till det räcker inte personalen idag även om ingen skugga skall falla på det som gör ett bra jobb trots det otillräckliga antalet.
På medellång sikt kan Försvarsmakten använda sig av det mycket stora antalet reservofficerare som utbildades under 1980- och 1990-talen. De utbildades specifikt för att bli krigsförbandschefer och har ofta meriterande civila utbildningar och yrkeserfarenheter. Men det ställer krav på stor flexibilitet avseende lönesättning och befordran. För att tala klarspråk så måste dessa reservare behålla sin civila lön och erhålla den grad som befattningen kräver utan att för den skulle behöva genomgå nivåhöjande utbildning på samma sätt som yrkesofficerare.
Men det finns en möjlighet till som också löser behoven av numerär förtätning på kort sikt och det är alla de kvalificerade nätverk som uppstått under det senaste decenniet, inte sällan på initiativ av aktiva eller avgångna reservofficerare.
Det finns nätverk baserade på yrkeskategorier t.ex. informationssäkerhetschefer på strategisk nivå, läkare med chefserfarenhet, privata verkstäder, väg- och vattenbyggnad, transportbranschens aktörer på nationell och internationell nivå men även regionala kluster och forskarnätverk vars leverabler har direkt bäring på avskräckning och hög beredskap. Dessa nätverk är inte knutna till arbetsmarknadsaktörer eller andra lobbyingaktörer även om individer från dessa kompetensområden kan vara medlemmar i nätverken. De kan inte avfärdas som lobbyister eller hänvisas till samma fora som intresseorganisationer.
Dessa nätverk innebär numerär förtätning på mycket hög kvalitetsnivå – här och nu.
De arbetar redan idag med frågor av stor betydelse för Försvarsmaktens bidrag till Natos avskräckning men skulle kunna bli mycket mer effektiva om deras arbete fick tydligt erkännande av Överbefälhavaren och Försvarsmaktsledningen, formell status som till Försvarsmakten associerade nätverk och en formell hänvisning till adekvat avdelning i Högkvarteret.