Den säkerhetspolitiska retoriken från USA har fått europeiska ledare att börja tvivla på ifall det amerikanska kärnvapenparaplyet fortfarande omfattar Europa, vilket har skapat en debatt kring hur Europa bör förhålla sig till den nya säkerhetspolitiska ordningen. Kan Europa lita på USA och den nya Trump-administrationen (Sorg, 2025)?
Sedan det kalla kriget utgör USA:s utsträckta kärnvapenavskräckning en grundbult i Natos avskräckning, särskilt då det ytterst är nationella kärnvapen som utgör alliansens kärnvapenavskräckning (Aronsson, 2023). Kärnvapenavskräckningen bygger på strategiska och substrategiska, framgrupperade kärnvapen från USA, men kompletteras av Storbritanniens och Frankrikes kärnvapenarsenaler (Nato, 2022). En minst lika viktig komponent som själva kärnstridsspetsarna är bärsystemen, den militära ledningsstrukturen (exempelvis Nato Nuclear Planning Group, NPG) samt de nationella kärnvapendoktrinerna. Avskräckningens psykologiska effekt bygger i hög grad på att dessa system är samövade, tekniskt funktionella och att doktrinerna uppfattas som trovärdiga (Aronsson, 2023).
Den amerikanska säkerhetspolitiken har emellertid förändrats, fundamentalt. Efter Donald Trumps återkomst till Vita huset, har han varit tydlig med att USA kommer att ha en protektionistisk hållning och att det är hög tid för Europa att betala för sin egen säkerhet (Erlanger, 2025). Risken att Trump skulle ta USA ut ur Nato har emellertid tonats ned, men som överbefälhavare förfogar han över mandatet att avgöra vart de amerikanska trupperna ska vara placerade (The Constitution Annotated, n.d.). Dessutom förfogar presidenten över kärnvapenarsenalen utan kongressen eller Högsta domstolens inblandning, vilket har en direkt påverkan på Nato och Europa (Ibid). Nato finns kvar, men om avskräckningen ska bestå, behöver Europa förhålla sig till den nya relationen gentemot USA.
Därför har jag identifierat tre potentiella vägar framåt för Europa. Analysen utgår från att USA fortsatt kommer att vara en del av Nato.
- Att Europa fortsätter lita på amerikansk kärnvapenavskräckning.
- Låta fler länder i Europa anskaffa kärnvapen, utöver Storbritannien och Frankrike.
- Utöka Frankrikes kärnvapenarsenal i syfte att omfamna hela Europa.
Denna analys kommer i huvudsak att fokusera på hur förutsättningarna ser ut för alternativ 3.
Kan Europa stå för en egen kärnvapenavskräckning?
USA har tre olika leveranssystem av kärnvapen (triad). Landbaserade interkontinentala ballistiska robotar med en räckvidd uppåt 1 300 mil, Trident II D5 robotar med räckvidd på ca 736 mil ombord på ubåtar av Ohio-klass, samt strategiska bombflygplan av typen B-52 och B-2A Spirit. Totalt har USA ca 1 770 strategiska och substrategiska kärnstridsspetsar (Department of Defense, n.d.). USA har dessutom substrategiska, luftburna kärnvapen framgrupperade på baser i Belgien, Nederländerna, Tyskland, Italien och Turkiet (dock under amerikansk kontroll) (Masters & Merrow, 2023).
Frankrike har cirka 290 kärnstridsspetsar. Till skillnad från USA har Frankrike två leveranssystem. Ubåtsbaserade ballistiska robotar M51 med en räckvidd på ca 1000 mil, ombord på fyra franska Le Triomphant-klass ubåtar. Dessutom har de flygburna kryssningsrobotar på det franska Rafale-stridsflygplanet, med en räckvidd på cirka 50 mil (Cameron, 2025). Med två olika leveranssystem av både strategiska och substrategiska kärnvapen, har Frankrike en diversifiering som ökar handlingsfriheten i båda avskräckning- och andraslags-situationer.
Storbritannien har endast ubåtar som leveranssystem, med cirka 225 kärnstridsspetsar (Messmer & O’Sullivan, 2025). De brittiska ubåtsbaserade ballistiska robotarna Trident II D5, bärs ombord på fyra ubåtar av Vanguard-klass som har en räckvidd uppåt cirka 736 mil. Storbritannien har dock endast en av sina fyra ubåtar på patrull åt gången. Det blir en påtaglig sårbarhet efter avfyrning för andraslagsförmågan, då ubåten röjer sin position efter avfyrning och ger då motståndaren en chans att slå ut ubåten (Sorg, 2025).
Det största argumentet för att ha kärnvapen på ubåtar är “andraslagsförmågan”, det vill säga att kunna förinta motståndarens territorium ifall denne avfyrar sina kärnvapen. Ubåtarna patrullerar ständigt världens hav för att motståndaren inte ska kunna slå ut dessa, vilket möjliggör ett svar med kärnvapen mot motståndarens territorium.
Analys
Mot bakgrund av det förändrade säkerhetspolitiska tonläget från Washington behöver den europeiska delen av Nato stärka sin handlingsfrihet. I ett läge präglat av ökad osäkerhet bör framtida vägval präglas av effektivitet. Eftersom den tekniska kompetensen och den industriella kapaciteten existerar inom Europa, framstår en vidareutveckling av Frankrikes och Storbritanniens kärnvapendoktriner som det mest realistiska och effektiva alternativet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle dessutom inte stå i strid med icke-spridningsfördraget (NPT) från 1968, vilket bidrar till att undvika en nukleär kapprustning (IAEA, n.d.). Det bör dock betonas att det föreligger betydande utmaningar både för Frankrike och Storbritannien.
Frankrike står utanför Nato:s NPG, vilket i praktiken innebär att de inte ställer sina kärnvapen till Nato:s förfogande, till skillnad från USA och Storbritannien. Det är dock viktigt att understryka att beslut om kärnvapenanvändning inom ramen för Natos artikel 5, är nationella beslut, vilket innebär att såväl USA:s president som Storbritanniens premiärminister behåller fullständig kontroll över respektive lands kärnvapenarsenal. Frankrikes kärnvapendoktrin utgår från en strikt nationell avskräckningsstrategi, men franska företrädare har samtidigt betonat att denna förmåga indirekt stärker Europas säkerhet som helhet (Maître, 2025).
Läsaren har noterat att Storbritanniens Trident-robotar är samma som används av USA. Robotarna produceras i USA, medan kärnstridsspetsarna är producerade och designade av Storbritannien för att möta landets operativa krav (Tanneau, 2025). Vart femte år är robotarna beroende av en “recertifiering”, mjukvaruuppdateringar och tekniskt underhåll, som endast kan genomföras av USA och Lockheed Martin (Messmer & O’Sullivan, 2025). Storbritannien kan därmed inte operera systemet oberoende av USA, vilket medför ett påtagligt beroende av amerikansk vilja.
Frankrike är, i motsats till Storbritannien, helt autonom. Frankrike är sedan länge en stark förespråkare av autonomi från Nato och USA (Maitre, 2025). 1966 lämnade Frankrike Natos ledningsstruktur efter konflikter om sin ofullständiga kontroll över kärnvapenprogrammet, Frankrike återinträdde dock igen 2009, efter flera decennier av självständig försvarsplanering.
President Macron har öppnat för en dialog huruvida europeiska länder skulle kunna ha en roll i Frankrikes kärnvapenparaply, vilket visar att Frankrike potentiellt är villiga att ta på sig ledarrollen i den europeiska kärnvapenavskräckningen. Frankrike värnar dock självständigheten i planering och genomförande av målval och patrullering i sin kärnvapendoktrin (Ibid).
Förutsättningarna för en europeisk kärnvapenavskräckning existerar, men det vore en missbedömning att anta att Storbritannien och Frankrikes arsenaler fullt ut kan kompensera för en eventuellt utebliven amerikansk kärnvapenutsträckning. Det är i detta fall positivt att Frankrikes kärnvapenprogram är autonomt från USA, vilket skapar handlingsfrihet. Begränsningar såsom att Frankrike står utanför Nato:s NPG och Storbritanniens strukturella beroende av USA är dock två centrala komponenter. Därtill utgör Frankrike och Storbritanniens arsenalers relativa storlekar på sammanlagt ca 515 kärnstridsspetsar, en strategisk sårbarhet. Vidare är den operativa uthålligheten begränsad, då de två länderna endast förfogar över åtta strategiska ubåtar som kan patrullera med kärnvapen, normalt endast två av dessa samtidigt.
Slutsats
Ett av de mest effektiva och rimliga tillvägagångssätten att stärka Europas kärnvapenavskräckning, vore att Frankrike ansluter sig till NPG. Det skulle öka avskräckningen genom att möjliggöra planering och övning av Frankrikes kärnvapenförband inom ramen för Nato:s ledningsstruktur, vilket är en minst lika avgörande del som själva kärnvapnen i sig. Den så kallade “eskaleringstrappan”, bestående av en robust konventionell förmåga i kombination med substrategiska och strategiska kärnvapen med olika leveranssystem, bidrar till att stärka tröskeln mot aggression ökar därmed avskräckningen.
Frågetecknen är dock många. Analysen har inte tagit den franska inrikespolitiken i beräkningen. Vid en upprustning av Frankrikes kärnvapenarsenal är även den franska statsskulden en stor fråga – vilket emellertid hade kunnat förändra analysen. Den franska inrikespolitiken är förhållandevis skakig, där president Macron har två år kvar på sin mandatperiod, vad som kan hända säkerhetspolitiskt vid ett maktskifte är även det en fråga bortom denna analys. Den franska statsskulden ligger på närmare 115% av BNP, vilket kan jämföras med Sveriges ca 32% av BNP (European Commission, 2024; European Commission, 2024). Det bör också nämnas att gemensam europeisk finansiering för anskaffning är möjlig. Det skulle signalera en styrkedemonstration från Europa i relation till både USA och Ryssland.
Vägen framåt, oberoende av USA
För att möjliggöra en europeisk kärnvapenavskräckning oberoende av USA, utgör Frankrikes ovilja att delta i NPG en strategisk begränsning. Frankrike bör överväga att ansluta sig till NPG för att samordna sin kärnvapenförmåga i Nato:s ledningsstruktur och komplettera Storbritanniens bidrag till alliansen. För att uppnå en uthållig förmåga krävs även en utökning av antalet kärnstridsspetsar, samt utveckling av nya leveranssystem – särskilt i syfte att delvis kompensera för USA:s eventuella frånvaro. Europa måste därtill stärka sin konventionella militära förmåga. Som ett led i att öka självständigheten kan det även övervägas att minska beroendet av amerikanska vapensystem i framtida upphandlingar, utan att helt avbryta försvarssamarbetet.