av Johan Tunberger

Rubriken alluderar inte i första hand på Eyvind Johnson, utan fastmer på två årtal värda att minnas. Vi svenskar kan glädja oss över att ha levt i fred under tvåhundra år. All jordens folk har anledning att begråta första världskrigets utbrott 1914 och därmed de förlopp som skulle ingå i det europeiska 75-årskriget – med dess globala återverkningar – och som slutade med Berlinmurens fall 1989. Rätt många, Carl Bildt, The Economist och flera andra, har i dagens utveckling kunnat se vissa paralleller till upprinnelsen till första världskriget. Inför årsskiftet ha många uttryckt oro för det jämnmod och den tvehågsenhet som dagens politiker och allmänhet tycks betrakta de såväl inrikes- som utrikespolitiska mörka moln som skockar sig.

2014 kommer att bli ett avgörande år för svenskt försvar. Försvarsberedningen skall i vår publicera sitt betänkande som mer konkret rör Försvarsmaktens framtida utformning. Man kan hoppas att den större realism, främst ifråga om den ryska utvecklingen, som genomsyrade beredningens säkerhetspolitiska betänkande förra sommaren får sin motsvarighet i vår.

Tyvärr syns sannolikheten hög att beredningen kommer att föreslå kosmetiska anslagshöjningar och organisatoriska förändringar; detta med sedvanliga av beredningsprocessens natur framtvingade oklara och synnerligen tolkningsbara så kallade skrivningar.

Om så sker har ett antal händelser under 2013 med stor tydlighet visat att systemkollapsen inom Försvarsmakten fortskrider till synes ödesbestämt.

Året började med ÖB Sverker Göransons uttalande om ”enveckas-försvaret”, som konkret och pedagogiskt beskrev den militära verklighet som innebär att Sverige endast kan försvara en liten del av landet under kort tid – under gynnsamma omständigheter i en fiktiv framtid kan tilläggas.

Året slutade med Riksrevisonens dräpande granskning av främst arméns insatsberedskap ifråga om såväl personal som materiel. Dessförinnan hade ju RRV visat prov på tragisurrealistisk ådra då den rapporterat om flygvapnets och marinens ”obemanning”. Vissa politiker borde väl nu hålla tand för tunga och sluta tala om det insatsberedda och moderna försvaret.

Samtidigt gjorde den finländske presidenten Sauli Niinistö ett uttalande utan motsvarighet i tidigare finsk-svensk relationer då han i intervjuer i Svenska Dagbladet och Hufvudstadsbladet i blott nödtorftigt inlindade ordalag talade om Sverige som militärt vakuum; ett sannskyldigt diplomatiskt nyårsfyrverkeri.

Dessemellan inträffade mycket bland annat den ”ryska påsken”. Den blottlade brister i svensk beredskap, brister som bl a har sin grund i den stora avsaknaden av tekniker inom flygvapnet och som medför låg tillgänglighet inom Gripensystemet. Till denna bidrar även att utländska användare av Gripen konsekvent gynnas ifråga om reservdelar. Enligt uppgift prioriteras beredskapsuppgiften högre idag; till den grad att den går ut över den taktiska utbildningen, särskilt av yngre flygförare.

Den ”ryska påsken” illustrerade även tydligt att den militära verksamheten ökar i Östersjöområdet. Det gäller särskilt den ryska övningsverksamheten som blir stadigt mer omfattande och offensiv till sin karaktär. Salig Ingemar Dörfer brukade tala om detta som stormaktens kroppsspråk. Även om det inte kommer till stridshandlingar, känner omgivningen av det. Man kan dra en vardaglig parallell till hur en individ som bor granne med ett motorcykelgäng påverkas.

ÖB och försvarsminister Karin Enström tycktes på sommaren ha lappat ihop sina ansträngda relationer efter utspelet om ”enveckas-försvaret” och gjorde flera gemensamma förbandsbesök.

ÖB hade inte talat om dagens försvar då han talade om ”enveckas-försvaret”, utan om den fiktiva insatsorganisation, IO 14, som enligt riksdagens beslut 2009 skulle varit uppnådd i år, men som ÖB utgick från kunde uppnås 2019.

Hur det står till med den saken blev pinsamt klart när högkvarteret i oktober levererade perspektivstudie 2013. Studien var anmärkningsvärd så tillvida att den bröt en lång tradition av motsvarande studier som utmålat framtiden för försvaret i tämligen, om inte ljusa så möjliga termer enligt principen ”flykt framåt”. Utan omsvep klargjordes nu att IO 14 inte kan uppnås i en prolongerad ekonomi; inte 2019, inte 2023, inte någonsin. Två framtidvisioner tecknades. En var en successivt materiellt utarmad version av IO 14, en annan en ytterligare förkrympt, men materiellt moderniserad organisation.

Inte minst på politisk nivå har ett fördjupat nordiskt samarbete på försvarsområdet framställts som Lösningen på ländernas försvarsproblem. Men mellan politisk retorik och konkret samarbete finns en avgrund. Detta illustrerades brutalt när Norge plötsligt hoppade av Archer-projeket om gemensam utveckling och anskaffning av haubitser. Projektet framställdes länge på båda håll som ett flaggskepp ifråga om nordiskt samarbete. Resultatet blev att projektet genom norska krav fördyrades och försenades, så att det svenska försvaret stod utan allt artilleri i nästan två år. Som lök på laxen har norrmännen krävt återbetalning av de utvecklingspengar man satsat. Strax därpå havererade under oklara omständigheter även projektet med gemensam anskaffning av lastbilar,

Sist men inte minst har stora saker inträffat när det gäller JAS- Gripen. Länge har ju strävan att hålla liv i en inhemsk utvecklande flygindustri i realiteten varit det övergripande målet för svensk försvarspolitik – allt tal om säkerhetspolitik och andra storpolitiska frågor har i själva verket varit sekundära. Denna karaktäristik har varit giltig fram till december förra året. Då tillkännagav Brasilien att man avser anskaffa 36 JAS E, vilket potentiellt leder till en helt ny situation, även om man måste gardera för att säkerligen besvärliga förhandlingar återstår.

För det första börjar en svensk serie på 60 plan, en schweizisk på 22 (givet ett ”ja” i folkomröstningen) och en brasiliansk på 36 bli en mer rimlig serielängd, såvida det går att på sikt hämta hem utvecklingspengarna. Men det potentiellt största värdet är att SAAB får en kompetent industriell partner. Brasiliens Embraer är ett sådant företag. Frågor om teknologiöverföring, marknadsföring och annat kommer att vara centrala under de fortsatta förhandlingarna.  Man skall i sammanhanget komma ihåg att JAS E inte kan betecknas som ett femte generationens stridsflygplan motsvarande amerikanska Joint Strike Fighter eller ryska PAK FA, utan snarare generation 4,5 – en lufthavets F-båt om man så vill. Den är dock i jämförelse billig i anskaffning och drift. Möjligheter kan därför finnas att nå ut på en större marknad av främst utvecklingsländer. I bästa fall skulle detta på sikt kunna innebära att Gripen-projektet i framtiden blir alltmer brasilianskt och därmed bli mindre snedbelastande för det svenska försvaret.

Men även om detta lyckliga delscenario skulle bli verklighet, talar tyvärr allt för att försvarets systemkollaps fortsätter.