I somras hade Defence Industry Daily en analys av det nordiska försvarsindustrisamarbetet, ett år efter Stoltenbergrapporten framläggande. Per Björklund gör här en god genomgång av olika aspekter. En av dem är att det är skillnad på vad som sägs och vad som görs. Hur står det till med samarbetet?
Dela artikeln – välj plattform!
En kommentar
Kommentering är avstängd.
2007 trodde vi på fullt allvar att de nordiska försvarshögskolorna skulle kunna integreras.
FHS i Stockholm var så starka inom ämnet ”Ledarskap” och dess motsvarighet i Oslo på ”Ledning av operationer” att man kunde komplettera varandra. Det sades vara en ”Win-Win situation”.
Men självfallet kan inte stater som valt olika säkerhetspolitiska lösningar dela på sin doktrinutveckling. Därtill har av rent geopolitiska anledningar Norge och Sverige allt för skilda intressen i närområdet.
Däremot så kan Sverige på stridsteknisk nivå samarbeta med närmast vilket land som helst.
Till exempel så tränar nederländska trupper vinterkrigföring i Arvidsjaur och snart sagt vilken stat som helst kan skicka sin specialförband till Karlsborg. Härvidlag är det inga problem att samordna resursutnyttjandet och dela kostnader med vem det varda månde.
Men så fort som fredstida förvaltning måste involveras, så är det närmast omöjligt att gränsöverskridande samordna projekt.