NORDBAT 2 och Srebrenica
Precis hemkommen från en årlig återkommande veteranträff i Halmstad, där över 700 utlandsveteraner från hela Norden samlats, för att träffa gamla vänner från olika utlandsmissioner. Träffen ger veteraner en möjlighet att dela minnen tillsammans med likasinnade som förstår dina känslor för olika upplevda dramatiska situationer. Erfarenheter delas om varför du till exempel fortfarande bli upprörd, arg och ledsen över upplevelser under dina insatser. Ibland handlar det om personliga tvivel, om jag fattade rätt beslut, vid en specifikt given situation. Situationer, som just där och då, innebar att du och dina kamrater skulle klara sig eller ta förluster. Impulsiva beslut som måste fattas inom loppet av en millisekund. De personliga tvivlen som gnager år efter år är om jag verkligen höll måttet, där och då, eller kunde jag gjort något annat bättre. Ett annat trauma som veteraner upplever är skuld för något upplevt som inte gått att påverka, även om du haft resurser, förmåga och vilja att agera. Det kan till exempel handla om högre nivås beslut och insatsregler som begränsat ditt handlingsutrymme. Det som uppstår är en mental frustration i form av ilska, vrede och personlig skuld över att ha varit bakbunden av beslut långt över ditt huvud som du inte kunnat påverka. Många som tjänstgjorde vid NORDBAT 2 BA 04 har burit på dessa skuldkänslor, under de 30 år som förflutit, sedan vi tjänstgjorde under slutfasen av kriget i Bosnien.
Bataljonsstridsgruppen bestod av ett danskt stridsvagnskompani med därtill hörande TACP (Tactical Command Party) för ledning och understöd av stridsflyg, fyra svenska pansarskyttekompanier, stabs – och ingenjörskompani samt ett trosskompani. Till bataljonen fanns ett Jordanskt markradarbatteri underställt. Bataljonsledningen hade sin huvudgruppering utanför Tuzla och hade detachement i Split och på Pleso Airbase utanför Zagreb. I Tuzla fanns också en norsk logistikbataljon som kunde understödja med bland annat helikoptertransportresurser och fältsjukhus. Bataljonen utbildades under våren 1995 vid främst P7, P2 och I12. Ansvarig för bataljonens organisering var chefen MekB 7.
När utbildningen skedde rådde vapenvila i området, en av många. När vi startade rotationen och övertagandet av ansvaret i april bröts vapenvilan och kriget intensifierades mellan parterna. Bataljonen var sedan konstant utsatt för beskjutning från det att vi anlände tills vi lämnande i oktober i samband med Daytonöverenskommelsen och kriget avslutades. Vi började som en FN-bataljon med monitorering, skydd av humanitära transporter och stöd till det bosniska samhället till att bedriva fredsframtvingande uppdrag med stöd av Nato i slutet av vår tjänstgöring. Vi förberedde för en trolig Natoinsats efter oss, vilket blev verklighet i november samma år.
Förutom konstant artilleribeskjutning längs konfrontationslinjen och beskjutning mot Tuzla stad, som på pappret var en skyddad zon, skedde hela tiden störningar av FN rörelsefrihet bland annat mot våra underhållskonvojer. Den 12 juli inkom underrättelser om att Bosnisk Serbiska Armén, BSA, hade tagit över kontrollen av Srebrenicaenklaven och den holländska FN-styrkan hade tvingats lägga ner sina vapen. Kort tid därefter anländer busslast efter busslast med kvinnor och barn till Tuzla flygbas. Ett intensivt arbete igångsattes från vår sida för att hjälpa dessa arma flyktingar. Med hjälp av materiel från UNHCR byggdes under några dagar i juli ett flyktingläger för cirka 7000 personer. Situationen var kritiskt innan allt hade stabiliserats i sin basalaste form med försörjning av mat, vatten och hygien. I det varma vädret var risken stor för att dysenteri skulle spridas ibland flyktingarna. Arbetet som utfördes av bataljonens personal var heroisk, många människors liv räddades genom den snabba insatsen. Bland flyktingarna fanns inga män i vapenför ålder. Det visade sig senare att dessa massavrättades på plats. Följderna av BSA massakern och fördrivningen av kvinnor och barn är en följetång som ännu inte är glömd eller förlåten. UNPROFOR-ledningens brist på civilkurage och vilja att avvärja BSA ockupering av enklaven var ett politiskt fiasko för FN. Det fanns gott om militära FN-resurser som med relativt enkla medel hade kunnat avvärja attacken, men det fanns inget mod eller vilja att agera. I augusti fick bataljonen nya tilläggsuppgifter, att bland annat lämna understöd till Nato flygbekämpning av BSA grupperingar, för att tvinga dem till reträtt från områden längs konfrontationslinjen och tvinga till ett slut på kriget.
Utan den professionalitet, kompetens och initiativrikedom som fanns bland personalen i vår bataljon, danskar som svenskar, hade vi lidit förluster och vi hade heller inte kunnat anpassa oss till de ständigt förändrade förutsättningar som missionen krävde.
Generellt har det gått mycket bra för de som tjänstgjorde på BA04. Företagsledare, höga myndighetspersoner och militära chefer och sist men inte minst väletablerade medborgare som skapat ett fortsatt bra liv. Dock finns de som fått psykiska men och mår inte fullt så bra som huvuddelen av oss.
När jag talar med kamraterna från missionen, 30 år tillbaka i tiden, uppstår alltid frågan varför krävdes det så många liv och folkförvisningar innan kraftfulla internationella politiska och militära åtgärder sattes in för att upprätta fred i Bosnien. Det vi ofta hörde där nere var att diplomatin måste få ta sin tid. En tid som vi nere på gräsrotsnivå ansåg inte fanns, då människor dödades i parti och minut. Samma fråga ställer jag mig nu igen – Hur länge ska krigen i Ukraina och Mellanöstern få fortsätta, innan den samlade civiliserade delen av världen på allvar ska intervenera och avbryta konflikterna. Eller har världen splittrats så till den milda grad att egoismen tagit total överhand över moral, etik, solidaritet och medmänsklighet. Det talas mycket om att den regelbaserade världsordningen är satt ur spel. Vi som tjänstgjort ute i missioner, där det varit öppet krig, vill inte tro detta. Även om det finns risk för eskalation med kärnvapen, är ett samlat resolut agerande alltid framgångsrikt mot organisationer och regimer som använder våld som maktmedel för sina ambitioner. Det är alltid bättre att agera än parera! Vad har världspolitikens civilkurage tagit vägen, eller är det bara en illusion? Det var i alla fall, vad jag och mina veterankompisar diskuterade, innan vi kramade om varandra och drog hem till vardagens bestyr.
Peacekeeper, Stay safe!