Varför går det så långsamt frågar Lars Holmqvist i sitt blogginlägg 2024-11-25. Han tycker försvarets upprustning går för långsamt och han är inte ensam om att tycka det. Det tycker jag också men jag har accepterat att det inte kan gå så mycket fortare utan avsevärda nackdelar – tyvärr.

Vad är det vi pratar om? För att kunna mobilisera måste det finnas en plan. Den kallades när det begav sig krigsorganisationsplanen -”KOP,en” Det var en rejäl bunt ”pyjamaspapper”[1] Här beskrevs alla krigsförbandens status och tänkta utveckling. KOP-en var färskvara och ingen KOP har genomförts som tänk eftersom verkligheten alltid hinner ikapp planer. I den här artikeln vill jag beskriva några exempel på vad som händer hela tiden hur mycket man än planerar och varför det inte går så fort som vi vill

KOP;en styrde hur många soldater vi behövde grundutbilda, vilka förband som skulle genomföra krigsförbandsövning (KFÖ/repövning) och hur materielen skulle fördelas. Vid nyanskaffning fick materielen ofta flyttas mellan olika förband vars utbildning då måste tidsförskjutas eftersom för lite materiel levererats

För mig handlar det nu om att återuppbygga ett krigsorganisationssystem som skapar väl fungerande krigsförband som kontinuerligt kan mobiliseras och utöva väpnad strid. Då krävs att rättutbildad personal, ändamålsenlig materiel kan mobiliseras på ett säkert sätt. Organisationen måste hållas krigsduglig genom kontinuerlig tillförsel av rätt personal och fungerande utrustning.

På 1980 talet tjänstgjorde jag ett antal år på arméstabens utrustningsavdelning och var ordförande för den grupp som utvecklade personal- och utrustningslistor för krigsförbanden. Det första året på jobbet förstod jag inte så mycket av vad vi gjorde och hur allt hängde ihop. Som tur var hade jag medarbetare med många år i respektive befattning som väl kände till turerna runt krigsorganisationsarbetet. Vi yngre tyckte precis som Lars Holmqvist att arbetet var alltför långsamt och krångligt. Jag vill minnas att det tog cirka åtta år att sätta upp ett nytt bataljonsförband från första pennstrecken till ett färdigutbildat och förrådsställt krigsförband enligt dåvarande krigsorganisationsrutiner.

Då mäktade pansarregemente med att grundutbilda en halv bataljon plus ett till två ”brigadkompanier” (exepelvis Stabskompani och spaningskompani) per utbildningsår. Det kan rimligen inte gå fortare idag när NATO medlemskapet och Ukrainaengagemanget tar resurser.

Vi lade ner mycket tid för att hitta snabbare processer men med klent resultat, det var för komplicerat att ta genvägar.

Det är en sak att sätta upp krigsförband i en redan mobiliserad organisation i ett land där krigslagar gäller som i Ukraina och för den delen under VK1 i Storbritannien, något helt annat att under fredsförhållanden bygga upp en robust mobiliseringsorganisation som fungerar över tid för ett komplett nationellt försvar.  Det är vad Försvarsmakten skall göra. Jag hoppas att det finns rester av det gamla systemet kvar och kunskap om detta.

I det första fallet är det ganska enkelt – i princip är det bara att ställ upp personal och materiel och para ihop dem, kryddat med kompletterande utbildning vid behov.

Den metoden har jag själv använt när vi satte upp den första bosnienbataljonen som var en mekaniserad bataljon förstärkt med ett danskt stridsvagnskompani, ett norskt sjukvårdskompani och en norsk helikopterskvadron. Då var inga förberedelser gjorda för just den speciella bataljonen, däremot fanns typförbandet mekaniserad bataljon i huvudsak förrådsställd och rättutbildad personal i fanns i personalmagasinet. Då kunde vi mobilisera på tre månader. Vi kunde ha mobiliserat fler bataljoner så länge utbildad personal och materiel räckt. Vad kunde vi göra sedan? Inte så mycket. Ny personal måste då utbildas, men då är de som skall utbilda upptagna i sina insatsuppgifter tillsammans med materielen.

Utbildningen måste var gjord före mobilisering och materielen finnas. Och då handlar det inte om enstaka bataljoner utan om flera brigader och många bataljoner av olika slag

Vad vi vill ha är stridsberedda krigsförband som helst kan mobiliseras på några timmar upp till dagar. Det fungerar inget vidare att gå ut på gatan och ragga sysslolösa människor och tilldela dem gammal materiel man råkar ha till hands som Ryssland såg ut att göra. Det måste finnas en fastställd organisation, rättutbildade soldater, rätt utrustning i tillräcklig mängd och allt skall finnas på rätt plats. Dessutom måste det samordnas med arvet som finns kvar från den gamla organisationen. Det visas tydligt av de måttliga ryska framgångarna i Ukraina

Låter inte så svårt, men processen innehåller att antal faktorer som hela tiden har en tendens att förändras och som påverkar varandra. Värnpliktig personal skall beställas från pliktverket två år före utbildningens genomförandet och den anställda personalen bör ha en rimlig framförhållning för sitt privata liv. Det kräver att personalinnehållet är tillräckligt säkert för att den ekonomiska planeringen skall hålla.

Försvarsmakten har beställt ny materiel som exempel Terrängbil 24, pansarterrängbil 360, ny automatkarbin m m. Den nya materielen kräver nya utrustningslistor och personallistor. Som grund för dessa bör det göras försök. Att fördela fordon och vapen är förhållandevis enkelt. Men hur skall all kringutrustning som reservdelssatser, verktygssatser m m fördelas och hur mycket utrymme kräver det. Det är bra om inte hälften av utrustningen måste lämnas kvar på mobiliseringsplatsen. Finns det mobiliseringsförråd vars lokalisering helst skall stämma med förbandets tänkta krigsuppgifter som  samtidigt medger att materielen kan underhållas och skyddas. Försenade materielleveranser är inte ovanliga. När Bandvagn 206 skulle införas gjorde vi fyra fördelningsplaner för vagnen på ett år. Det handlade om åtskillig tusen vagnar som skulle fördelas på alla infanteri- och norrlandsbrigader. Skälet var kvalitetsbrister i tillverkningen och när man inte hade några vagnar fick vi också göra om krigsorganisationsplanen och KFÖ planer. Der blev ganska många övertidstimmar för den som gjorde jobbet. Allt strul försenade krigsorganiseringen av norrlands- och infanteribrigaderna några år.

Under den ”strategiska pausen” centraliserades förrådställningen – nu skall den spridas igen. Vem gör det? Dagens organisation har knappast kapacitet för detta – och sannolikt inte heller kompetens. Det handlar om mycket mer än att pula in en massa materiel i en gammal lada. Många av förråden var relativt nybyggda plåtförråd som nu är nedplockade och sålda. Nu måste det tas fram nya förråd om man vill sprida mobiliseringsplatserna – och hur lång tid det tar att få nya markavtal och byggnadstillstånd har vi sett alltför tydligt

”Min egen brigad” MekB[2] 10 ”plockades ihop” av förband från de nedlagda brigaderna PB[3] 8 och PB 10, vilket resulterade i ett mobiliseringsområde som sträckte sig från Sala i norr till Södertälje i söder och låg i tre olika försvarsområden. Knappast en bra gruppering för säker mobilisering men ett tydligt exempel på hur ”arvet” ofta tvingar oss till mindre bra lösningar. Har man gott om pengar kan man köpa sig bättre lösningar. Vi vill väl inte tillbaks till tiden då vi hade snygga bilder på hur vi vile organisera förbanden, men kom man ut i förråden fanns det inte alltid riktigt det soldater och befäl förväntade sig

Jag förutsätter att förbandsstrukturerna nu anpassas till dagens förutsättningar och då bör/måste organisationen prövas i försök under realistiska förhållanden innan den kan införas. Eftersom behovet av soldater måste anmälas till pliktverket två år före aktuellt utbildningsår har det då redan gått två år. Fungerar allt enligt planerna kan förbandet krigsorganiseras året därpå. Om man i detta skede kan använda anställda soldater utan att vänta på nästa värnpliktskull kan man sannolikt spara ett år.

När vi nu börjar från början och skall anpassa organisationen till nya förutsättningar måste man pröva dessa förutsättningar så att det fungerar i verkligheten Det är till exempel förargligt att under en operation i 20 graders kyla upptäcka att man saknar isoleringsutrustning och värmeanordningar för vattenförsörjningen – kanske en skitsak för stabsmedlemmen inne i värmen men inte för den trötte skyttesoldaten i ändan på tolklinan.

Jag har hittills inte varit så imponerad av AI men kanske är det lösningen för att hålla ihop alla parameter mot en hållbar struktur som kan hänga med i alla förändringar i en takt som gör att det kan gå lite fortare att organisera nya krigsförband.

Hoppas kan man ju alltid. Jag hoppas också det jag skrivit är tillräckligt förvirrande för att ni skall förstå varför det tar tid.

Författaren är tidigare brigad- och fördelningschef (fördelningschef motsvarar dagens divisionschef)

Fotnoter

[1] Grått och vitrandigt papper för datautskrift
[2] Förkortning för Mekaniserad brigad.
[3] Förkortning för Pansarbrigad.