En betydelsefull del av kraftmätningen mellan USA och Kina utspelar sig inom det marina området. Foto: US Navy photo by Alana Langdon.

USA och dess allierade i Stilla havet förlorar sakta men säkert i militär styrka, politiskt och ekonomiskt inflytande jämfört med Kina. Rysslands allt närmare samarbete med Kina förstärker denna maktförskjutning, trots att Rysslands vänskap med Kina har sina begränsningar. Militärt märks förskjutningen mest ifråga om kärnvapen, missiler och marin förmåga. Politiskt märks den mest genom att tilliten till USA:s förmåga att värna om sina allierades säkerhet avtar och att de i stället är på väg att bli beroende av upplåning från Kina. USA har inte längre ett självklart herravälde över Stilla havet, och det får globala återverkningar. En följdverkan är tillkomsten av ett nytt kallt krig som börjar utspela sig på den andra sidan jorden, men som sannolikt inte låter sig begränsas geografiskt i längden.

Detta är några av slutsatserna i en artikel av undertecknad med titeln ”Ett nytt slags kallt krig på andra sidan jorden – dras Europa med?” Den publiceras i höstnumret av Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift och föranleder en fråga om vilken inriktning Sverige bör ge sin politik mellan stormakterna och EU i den nya situationen.

Ett nytt slags kallt krig på den andra sidan jorden

För närvarande har USA en nationell militär strategi, som betonar betydelsen av vapenmakt för att möta utmaningarna från Kina och Ryssland. (https://www.jcs.mil/Portals/36/Documents/Publications/UNCLASS_2018_National_Military_Strategy_Description.pdf.) Kina satsar å andra sidan på ekonomisk infiltration genom att det så kallade BRI-projektet (Belt and Road Initiative) binder samman länder nästan uteslutande med Kina, men också militärt på marin strategi med målet att tränga ut USA från västra Stilla havet. Om USA ska lyckas med sin mera militärt inriktade politik beror framför allt på om man kommer att ha råd med de kostnader som den kräver, särskilt marin och nukleär rustning kring Stilla havet och skydd mot ballistiska missiler samt Kinas ansträngningar att bygga upp sin förmåga till asymmetrisk krigföring.

Sedan den ovannämnda artikeln skrevs har USA:s försvarsminister utkommit med sin årliga rapport till kongressen om Kinas militära och säkerhetspolitiska utveckling. I den beskrivs i detalj de militära aspekterna på detta dilemma. Han avslutar förordet till rapporten med att uttrycka oro över att utvecklingen kan leda till ”allvarliga återverkningar för amerikanska nationella intressen och den internationella regelstyrda ordningens säkerhet”. (https://media.defense.gov/2020/Sep/01/2002488689/-1/-1/1/2020-DOD-CHINA-MILITARY-POWER-REPORT-FINAL.PDF)

Förutsättningarna för att behålla vilja och beslutsamhet att dra på sig ännu större kostnader för att behålla sin dominerande ställning i Stilla havet och sin position som ledande stormakt är inte goda för USA. Kina har sedan länge en tillväxttakt på över sex procent om året och slår USA:s ökning med bred marginal. USA:s ökning var 1, 9 procent 2007 och 3,9 procent 2018. (https://data.worldbank.org/indicator/NY.GDP.MKTP.CD.) Corona-krisen ser ut att drabba USA:s ekonomi hårdare än Kinas.

Det ekonomiska elementet i Kinas relationer med omvärlden har på sistone, i synnerhet i USA, uppfattats som en form av ekonomisk krigföring. Det kinesiska BRI-projektet syftar till att organisera hela den eurasiska kontinenten ekonomiskt och politiskt under kinesisk ledning, vilket befaras/förmodas ge möjligheter att påtvinga andra länder sin vilja och har tilldelats gigantiska resurser. Det kombineras med en intensiv propaganda, som predikar Kinas överlägsenhet över västerländska system samt med en militär upprustning, som utmanar USA i Stilla havet. Det förstärks av politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete med Ryssland.

USA:s Indo-Pacific-initiativ

Ställd    inför dessa utmaningar har Donald Trump´s administration lanserat ett så kallat ”Indo–Pacific-koncept”. Idén har sitt ursprung i att Japans premiärminister Shinzo Abe 2007 framkastade tankar på att skapa ”the Quadrilateral Security Dialogue between the United States, Australia, India and Japan”, det så kallade Quad.

Lanseringen av ett amerikanskt Indo-Pacific-koncept började den 1 juni 2019 med en rapport från försvarsdepartementet, som gavs omfattande publicitet. Rapporten konstaterar att Kinas ledarskap försöker omvandla sin region till egen fördel genom påtryckningar och genom militär modernisering, ”inflytandeoperationer” och ”ekonomiskt rovdjursbeteende” avsett att påtvinga andra nationer sin vilja. Rapporten hävdar att det är ”USA:s plikt” att försvara alla nationer mot dessa hot mot en regelstyrd världsordning mellan alla länder i Indo-Pacific-regionen. USA sägs i stället vilja främja gemensamma värden och ha en ”vision om att tävla, avskräcka och vinna i denna miljö”. Detta kräver ”en mera dödsbringande gemensam styrka med en mera robust sammansättning av allierade och partners”. 12 nationer anges vara ”Partners” i Indo-Pacific, nämligen Bangladesh, Kambodja, Indonesien, Malaysia, Mongoliet, Filippinerna, Thailand, Tonga och Fiji, Vietnam, Nepal, Sri Lanka och (underförstått) Taiwan.

(https://media.defense.gov/2019/Jul/01/2002152311/-1/-1/1/DEPARTMENTOF-DEFENSE-INDO-PACIFIC-STRATEGY-REPORT-2019.PDF.)

Den militärt fokuserade rapporten följdes upp några månader senare (2019-11-04) med en ”vision” som publicerades av utrikesminister Pompeo. Denna vision vill se en ”fri och öppen Indo-Pacific-strategi”, som springer fram ur en önskan om att behålla sjövägarna öppna och skapa gemensamt välstånd. Visionen får ses som ett försök att ha något att ställa upp mot Kinas BRI-projekt, men det innehåller inte några löften om stora biståndssummor eller kapitalflöden till lokala projekt som kan jämföras med de omkring tusen miljarder dollar som Kina enligt den kinesiska propagandan sägs ha kanaliserat via BRI. En ”Pacific Pledge”, en utfästelse om kommande finansiering av lokala projekt, finns dock med i visionen med 100 miljoner dollar. Avslutningsvis säger den att USA lovar att verka för en ”fri och öppen Indo-Pacific-region”. (https://www.state.gov/a-free-and-open-indo-pacific-advancing-a-shared-vision)

Mottagandet i USA och Asien blev inte särskilt entusiastiskt. Länderna i Sydöstasien är inte benägna att låta sig dras in i en position, som antingen är Kina-vänlig eller USA-vänlig.

Indien överger sin neutralitetspolitik

Den 15 juni 2020 inträffade emellertid en incident med 20 döda och ett hundratal sårade på gränsen mellan Indien och Kina. Detta har utöst nationalistiska reaktioner över hela Indien, och begreppet Indo-Pacific har fått ett nytt och mera seriöst innehåll. Det framstår inte längre som ett ensidigt och propagandabetonat amerikanskt diplomatiskt initiativ. Indo-Pacific har blivit en symbol för strävan hos USA och länder i Stilla havet och Asien att motverka Kinas ambitioner att expandera.

Lanseringen av Indo-Pacific-konceptet verkade ha varit resultat av en nyvunnen insikt hos den amerikanska administrationen om att huvudsakligen militära medel och trogna allierade från tiden för det andra världskriget inte räcker i längden för att hålla tillbaka Kina och hindra det från att tränga tillbaka USA från västra Stilla havet. Nya bundsförvanter måste till för att skapa en ny och bredare front. Nu är världens näst folkrikaste nation på väg att av egen kraft och av egna motiv bilda en del av den fronten.

Sydöstasiens länder blir klämda mellan Öst och Väst

Sydöstasiens länder utsätts för närvarande för ökande påtryckningar om att välja sida av både USA med dess inbjudan till Indo-Pacific och av Kina med löften om ekonomiskt stöd och stora BRI-projekt. Flera, kanske de flesta av länderna i Sydöstasien vill över huvud taget inte välja sida, men det blir allt svårare för dem att inte göra det. En ny lång frontlinje håller på att bildas på den andra sidan av jorden mellan de länder som väljer USA och dem som väljer Kina.

Den förlängs ytterligare genom att Kina har förhandlat om ett ekonomiskt och militärt samarbete med Iran och Pakistan, som för närvarande håller på att omsättas i praktiken. Fronten får därmed en förlängning på Kinas sida ända fram till Europas närområde.

Både Kina och USA vill ha EU på sin sida, men för närvarande är Kina mera angeläget

Våra grundvärderingar gör det naturligt att inta en försiktig hållning till Kinas närmanden och utöva fortsatt vaksamhet mot Ryssland. Det nya kalla kriget har börjat som en tävlan om ekonomiska styrkepositioner, och en eskalering kan fortfarande undvikas. För att undvika att det leder till krigshandlingar krävs det att alla parter redan nu inser att läget är på väg att bli allvarligt, gör en korrekt analys av läget och handlar därefter. Liksom länderna i Sydöstasien har Sverige ett intresse av att undvika att exponeras för stormakternas strävan att engagera så många nationer som möjligt på sin sida.

Sveriges försök att undvika att bli indraget måste göras under andra förutsättningar än de som rådde under det kalla kriget. Vi är idag en integrerad del av Europa. Vår världsdel är inte längre världens centrum. Den är en yttre del av den eurasiska kontinenten. De ekonomiska och militära resurser som har skapats i Asien väger numera tyngre än Europas. Sammanlagd nominell BNP för Asiens länder är mera än dubbelt så stor som Europas och tre gånger så stor räknat i köpkraft. Ryssland är stort till ytan och rankas av det amerikanska försvarsdepartementet som världens näst starkaste militärmakt, men det har bara position nummer elva vad gäller ekonomisk vikt.  Kinas militära styrka växer fortare än både USA:s och Rysslands. Kina har världens näst största BNP räknat i växelkursvärde och har en större BNP än USA räknat i köpkraft. Ryssland må vara vårt grannland, men det är Kina, som utgör ett större hot mot vårt oberoende så länge som den ekonomiska krigföringen inte har eskalerat till hett krig. USA kan också redan nu ge oss problem i sina försök att dra in oss i ekonomisk krigföring, till exempel genom sanktioner mot företag och kommuner, som deltar i Nordstream 2 och genom påtryckningar att inte tillåta vissa kinesiska investeringar i Sverige.

Ännu så länge har maktkampen mest karaktär av konkurrens om ekonomiska styrkepositioner. Det är naturligt att USA för närvarande har fokusering på Kina och Asien, även militärt, men det vore onaturligt om inte USA snart återkommer med en viss energi till de europeiska länderna med inviter om närmare samarbete för att stävja Kinas framfart. USA lär inte stillasittande acceptera att den eurasiska kontinenten blir dominerad av Kina.

Neutralitetspolitik?

Det är många faktorer, som ter sig annorlunda idag än under det kalla kriget. Likväl är de frågor som anmäler sig desamma som de som ställdes under neutralitetsdebatten efter det andra världskriget: Vad kan vi vinna på uppslutning kring en gemensam linje i form av närmare anknytning till likasinnade stormakter och därmed få ökad säkerhet? Hur farlig är motsidan? Hur stor roll har vi råd att ge våra egna ideologiska värderingar?

En fråga står dock i ett nytt sammanhang under ett kallt krig mellan Kina och USA; Vad betyder EU för trovärdighet och rimlighet avseende tankar på en eventuell svensk neutralitetspolitik? Vad betyder ett begynnande nytt kallt krig för vår inställning till Kina och  handelsrestriktioner mot tekniköverföring, cyberkrigföring, spridande av falska rykten och när man talar om traditionella försvarsansträngningar och förhållandet mellan EU och NATO?

Svaren kommer inte spontant. De invanda tankemönstren har tillkommit under det förra kalla kriget och för att användas på vårt närområde, inte för att analysera de globala krafter som idag påverkar vår säkerhet och vårt oberoende.

Säkerhetspolitik och neutralitet i en globaliserad värld

Det nya kalla krig som börjar ta form är inte en kamp mellan två läger med stängda gränser mellan sig. Det utspelar sig i en värld, som är globaliserad och som hoppas på att kunna förbli det.

Hittills har det tydligaste elementet av krigföringen bestått av en ny form av ekonomisk krigföring. Kinas BRI-projekt uppfattas i USA som ett försök att genom ekonomisk imperialism skaffa sig världsherravälde. Parterna hotar varandra med handelskrig, som skulle stoppa handeln mellan USA och Kina. Militär kapprustning är också på väg att bli ett viktigt inslag. I den ekonomiska krigföringen har kampen om ny teknik blivit viktigare, särskilt teknik som kan ha militär användning.

På alla områden som inte är försvarsrelaterade men omfattas av den ekonomiska krigföringen styrs Sveriges relationer i första hand av vårt medlemskap i EU. Begreppet ”neutralitet” har föga relevans för Sverige i de sammanhang som berörs av det nya kalla kriget. Det används med rätta inte längre för att beskriva svensk säkerhetspolitik.

EU har inte någon gemensam försvarspolitik. Det nya kalla kriget närmar sig Europas närområde och omfattar även militära aspekter. Det gör att EU blir relevant för mycket av det som hör till området försvarspolitik. Vår handlingsfrihet är begränsad, och det gäller att dra konsekvenser av helhetsbilden. Sverige ger intryck av att inom EU motsätta sig varje ansats till gemensam försvarspolitik. Det är svårt att se något annat alternativ, som tjänar våra intressen bättre än att ge upp det motståndet.

Det krävs en försvarspolitik, som tar hänsyn till det nya kalla krigets komplicerade natur med suddiga gränser mellan handel, handelskrig och försvarspolitik och som låter oss undvika dilemmat att ensamma behöva ta ställning mellan Kina och USA i varje enskild fråga som kan dyka upp. En EU-gemensam försvars- och säkerhetspolitik skulle erbjuda en sådan möjlighet, minska risken att utsättas för utpressning och för att dras in i konflikter med stormakter som ensam nation.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare