av Lars O Nordmark och Jann Hyltén- Cavallius

 (publiceras efter medgivande från Smålandsposten i vilken dagstidning artikeln var införd 17 december)

 

Rysslands agerande på Krim, i östra Ukraina och kränkningar av andra länders luft- och territorialvatten har aktualiserat frågor om vår säkerhetspolitik och vårt försvar. Vår begränsade förmåga att försvara vårt eget land och vår bristande incidentberedskap har belysts på ett sätt, som inte tidigare skett efter det kalla krigets slut.

Vi hör hemma i västvärlden. Frihet är vårt viktigaste argument. Men till det kommer också demokrati, jämlikhet, mänskliga rättigheter, yttrande- och religionsfrihet m.m.  Allt för att vi vill leva i ett fritt och öppet västerländskt samhälle. För att säkerställa detta och för att stoppa rysk revanschism har Estland, Lettland, Litauen och Polen gått med i Nato. Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien, Belgien, Holland och Frankrike har sedan länge varit medlemmar. Alla dessa länder är numera viktiga västerländska demokratier och medlemmar i EU, utom Norge.

Om Finland och Sverige går med i Nato skulle det vara en viktig säkerhetspolitisk åtgärd för fred i norra Europa i vår tid.  Finland kan mobilisera en armé om 300 000 soldater. En armé, som inger stor respekt i Ryssland. Sveriges inträde i Nato är ett mycket mindre problem för Ryssland. Inte för att Ryssland skulle uppskatta en svensk anslutning. Men en rysk protest mot ett svenskt medlemskap i Nato skulle avslöja Rysslands revanschistiska och aggressiva syn på Baltikum, Norra Europa och Västvärlden. Sveriges syfte skulle vara att få Ryssland att inse att demokratierna i EU och Norra Europa står enade i sina strävanden att säkra freden. Inget land i norra Europa accepterar ryska provokationer mot något land i regionen. Denna strävan innefattar även Ukraina, som önskar samarbete med Nato.

Finlands statsminister och troligen också en stor del av den yngre generationen av Finlands befolkning, är för en Nato-anslutning tillsammans med Sverige. Ett gemensamt inträde i Nato skulle underlätta detta säkerhetspolitiska nytänkande, men är inte absolut nödvändig. Det skulle inte förvåna om Finland går före. Finlands säkerhetspolitisk är mycket mer realistisk än Sveriges. Finland har sedan länge insett att Ryssland måste hanteras vänligt men bestämt, utan militära eftergifter. Polen har beslutat att upprusta p.g.a. Rysslands uppträdande på Krim och i östra Ukraina.

I vårt land utmålas Nato ibland som en USA-ledd militäristisk kärnvapenmakt. Nato har inga egna kärnvapen och inga egna stridskrafter. Det är medlemsländerna, som bidrar med dessa. Hur dessa fördomar kan fortleva är obegripligt när Nato de senaste åren haft den danske tidigare statsministern Anders Fogh Rasmussen som generalsekreterare och nu har den norske fredsvännen och tidigare statsministern Jens Stoltenberg på denna ledande post. En nordisk generalsekreterare i Nato gör naturligtvis en finsk och svensk Nato-anslutning ännu mer logisk.

Sveriges neutralitet har tjänat oss väl hävdas det ibland. Men under det kalla kriget samarbetade vi med USA och NATO. I Washington och Moskva betraktades vi inte som neutrala. Svenska folket levde i förhoppningen att vi skulle kunna hålla oss utanför ett storkrig i Europa. Vi skulle ha ett så starkt försvar att det var krigsavhållande. Blev vi trots allt angripna (av WP) så skulle det ske med marginella resurser. Denna marginaldoktrin var en viktig förutsättning för svensk krigsplanläggning. En konflikt som drabbar de baltiska staterna och Polen kan vi inte stå neutrala till. Vi kommer att bli berörda. Vårt säkerhetspolitiska läge har blivit sämre.

Sverige behöver rusta upp sin förmåga att försvara landet och sin incidentberedskap i luften och till sjöss. Genom medlemskap i Nato kan vi hålla nere kostnaderna för detta återtagande till  2% av BNP per år, som är Natos önskemål på medlemmarna. Skulle vi själva försöka åstadkomma detta återtagande skulle det förmodligen kosta oss 4-6 % av BNP, utan att vi får motsvarande effekt. En NATO-anslutning bör därför tas upp på vår politiska agenda. Det bör göras för att säkra freden i norra Europa i vår tid. Det bör göras för att vi vill leva i fred med Ryssland, men inte accepterar ryska provokationer och rysk revanschism.

Mer av samma skribent