Reflektioner efter IVA:s och Kungl. Krigsvetenskapsakademiens seminarium
IVA och Kungl. Krigsvetenskapsakademien arrangerade den 27 augusti seminariet Inside NATO’s New North. Utgångspunkten var den genomgripande förändring som Sveriges och Finlands medlemskap i NATO innebär för Norden, Östersjöområdet och Arktis. För första gången kan området betraktas som ett i huvudsak sammanhängande NATO-operativt rum.
Viceamiral Jonas Haggren beskrev Sveriges inträdesprocess och omfattningen av det planeringsarbete som medlemskapet medfört. Generallöjtnant Kim Jäämeri gav det finska perspektivet och pekade bland annat på behovet av övergripande ledningsförmåga och de geografiska problemen med att transportera stora förband till och från Finland. Konteramiral Tim Henry från Storbritannien betonade i sin tur nationernas beslutsamhet, suveränitet och totalförsvarets betydelse. Den yttersta uppgiften är att göra det trovärdigt att NATO kan avskräcka Ryssland från ett angrepp.
Detta leder emellertid till en fråga som förtjänar att drivas ett steg längre.
Vad är det egentligen som måste vara trovärdigt?
Det räcker knappast att räkna brigader, flygplan, fartyg och robotsystem. Den relevanta frågan är om NATO faktiskt kan åstadkomma den önskade effekten i det system som skall påverkas.
Och den frågan blir särskilt intressant om man genomför ett tankeexperiment:
Antag att USA inte kan eller vill lämna ett avgörande militärt bidrag till försvaret av Europa. Kan Europas NATO-länder då fortfarande sluta kedjan från observation till önskad effekt?
Plattform är inte detsamma som förmåga
Europa har betydande militära resurser. Det finns moderna stridsflygplan, ubåtar, luftvärnssystem, kryssningsrobotar, satelliter, transportflyg och kvalificerade markförband.
Men en militär förmåga uppstår först när dessa resurser kan kopplas samman:
observera → upptäcka → identifiera → förstå → besluta → målsätta → nå → verka → verifiera → anpassa.
Därefter måste processen kunna upprepas.
Detta är alltså inte bara en kill chain. Det är ett återkopplat kontrollsystem:
SENSOR → FUSION → BESLUT → EFFEKTOR → EFFEKT → BDA[1] → NY OBSERVATION.
För att kedjan skall vara operativt sluten måste varje övergång fungera med tillräcklig kvalitet, inom rätt tid, i tillräcklig volym och under tillräckligt lång tid. En kedja som behöver åtta timmar för att behandla ett mål som endast är gripbart under tjugo minuter är organisatoriskt existerande men operativt bruten.
Det är ur detta perspektiv som USA:s betydelse för NATO blir tydligare.
USA bidrar inte bara med ytterligare stridskrafter. USA tillhandahåller en stor del av den infrastruktur som binder samman alliansens olika resurser till fungerande verkningskedjor.
Fem förmågor – och en sjätte ovanför dem
Ett europeiskt NATO utan ett avgörande amerikanskt bidrag skulle särskilt behöva förstärka fem områden.
- Strategisk ISR[2], rymdlägesbild och måldata.
Europa kan observera, men har inte amerikansk volym och uthållighet inom satellitbaserad ISR, SIGINT och snabb målangivelse. Problemet är därför inte bara att se, utan att snabbt omvandla observation till information som kan användas av en effektor.
Här finns samtidigt betydande europeisk teknisk potential. GlobalEye, nationella satelliter, kommersiell SAR[3] och EO[4], UAV[5], SIGINT[6] och mark- och sjösensorer kan tillsammans skapa ett distribuerat europeiskt sensorsystem. Den kritiska frågan flyttar då från enbart sensorantal till fusion, informationsdelning, latency[7] och target-quality data.
- SEAD[8]/DEAD[9] och elektronisk krigföring.
Europa har mycket kvalificerade stridsflygplan men mindre kapacitet att systematiskt undertrycka och slå ut ett avancerat integrerat luftförsvar.
Inte heller här saknas tekniken. Eurofighter EK med svenska Arexis, Gripen E:s elektroniska krigföringssystem, Rafale/SPECTRA, obemannade system och europeiska stand-off-vapen visar snarare att problemet är massa, integration, ammunition och uthållighet.
- Långräckviddig precisionsbekämpning – Deep Strike.
Storm Shadow/SCALP, Taurus och MdCN visar att Europa kan slå på operativt djup. Problemet är återigen inte förekomsten av tekniken utan lager, räckvidd, måldata och möjligheten att fortsätta operationen efter hundratals eller tusentals bekämpningar. - Integrerat luft- och robotförsvar.
Europa har Patriot, SAMP/T, IRIS-T och andra kvalificerade system. Den större svagheten uppstår högre upp: tidig varning och bekämpning av ballistiska robotar samt den sensor- och ledningsarkitektur som binder samman försvaret.
För Norden är detta särskilt viktigt. Ett ryskt robotangrepp mot exempelvis Stockholm, Helsingfors, Oslo eller Köpenhamn skapar ett mycket begränsat tidsfönster. Det spelar då liten roll hur avancerad interceptorn är om kedjan Detect → Track → Identify → Fuse → Decide → Assign → Engage tar längre tid än hotets återstående flygtid.
- Strategiska möjliggörare och kampanjintegration.
Den femte förmågan är kanske den minst spektakulära men mest fundamentala: C2[10], lufttankning, strategisk transport, logistik, ammunition och förmågan att leda en stor gemensam operation över tid.
Här finns också en svaghet som inte kan köpas lika enkelt som ytterligare ett robotsystem, nämligen erfarenhet.
Europeiska NATO har inte självständigt genomfört en modern högintensiv multidomänkampanj mot en motståndare av Rysslands storlek. Det betyder inte att erfarenheten måste förvärvas genom krig. Den kan delvis produceras genom avancerad planering, krigsspel, simulering, stora övningar och systematiska After Action Reviews.
Europa behöver med andra ord skapa en syntetisk erfarenhetsmassa innan erfarenheten behövs på riktigt.
Ovanför de fem finns en sjätte
Det finns slutligen en förmåga som förändrar villkoren för samtliga övriga: kärnvapenavskräckning och eskaleringskontroll.
Frankrikes och Storbritanniens kärnvapeninnehav innebär att Europa inte blir en icke-nukleär aktör utan USA. Men det är inte detsamma som att dagens amerikanska kärnvapenroll i NATO automatiskt kan ersättas.
Den särskilt svåra frågan gäller begränsad kärnvapenanvändning.
Om en motståndare skulle använda ett kärnvapen med mycket låg sprängverkan uppstår ett potentiellt gap mellan Europas mycket starka konventionella svarsmöjligheter och de brittiska och franska strategiska kärnvapenstyrkorna.
Problemet bör därför inte reduceras till frågan: Hur många kärnvapen har Europa?
Den relevanta frågan är snarare: Kan Europa göra det trovärdigt att ingen begränsad kärnvapenanvändning kan ge motståndaren en militär eller politisk fördel?
Detta kräver överlevnadsförmåga, beslutsförmåga, konsultation, kommunikation och trovärdighet – ytterst en sluten avskräckningskedja.
Från capability gaps till closure
Detta leder till en annan metod för att diskutera europeisk försvarsförmåga.
Antag att ett framtida önskat slutläge, FÖS[11], är: NATO skall kunna förhindra ett strategiskt fait accompli i det nordisk-baltiska området och bibehålla förmågan att återställa allierat territorium.
Då kan vi backtraca[12], deducera oss fram till ett antal planerings produkter från detta tillstånd:
FÖS
← uthållig militär effekt
← skydd + bekämpning
← effektorer
← måldata
← beslut
← förståelse
← fusion
← observation.
Frågan blir sedan:
Finns det en obruten väg från observation av det yttre systemet till det önskade slutläget när samtliga amerikanska noder sätts till noll?
Tre svar är möjliga:
- Kedjan förblir sluten.
Europa har autonom förmåga. - Kedjan finns kvar men blir för långsam, liten eller sårbar.
Europa har teknisk förmåga men otillräcklig operativ prestation. - Kedjan bryts.
En amerikansk funktion är ett kritiskt beroende och måste ersättas.
Det andra fallet är kanske det viktigaste. Capability gaps bestämmer nämligen inte bara vad vi behöver köpa. De bestämmer vilka ambitioner och önskade slutlägen som över huvud taget är möjliga.
Norden ger samtidigt Europa en möjlighet
Här återkommer vi till Inside NATO’s New North.
Sveriges och Finlands medlemskap innebär att Norge, Danmark, Sverige, Finland, Baltikum och Polen inte längre behöver betraktas som nästan separata försvarsproblem. Norden och Östersjöområdet kan i mycket större utsträckning behandlas som ett sammanhängande operationsområde – precis den förändring som lyftes fram under seminariet.
Det ger en möjlighet att börja bygga europeisk kampanjförmåga regionalt.
I stället för att försöka lösa hela Europas försvarsproblem samtidigt kan ett nordisk-baltiskt operationssystem bli ett laboratorium för:
ISR → C2 → IAMD[13] → SEAD/DEAD → Deep Strike → logistik → regeneration.
Det bör inte bara planeras.
Det bör spelas, simuleras, övas och falsifieras om och om igen.
Den kanske viktigaste frågan efter seminariet
Konteramiral Henry pekade på den centrala uppgiften: NATO måste göra det trovärdigt att alliansen kan avskräcka Ryssland från att anfalla.
Men trovärdig avskräckning kräver mer än deklarerad politisk vilja och ett stort sammanlagt antal militära plattformar.
Motståndaren måste kunna dra slutsatsen att: NATO ser vad som händer, förstår det, fattar beslut, når fram, åstadkommer effekt, skyddar sitt eget system och kan göra om det i morgon, nästa vecka och nästa månad.
Det är därför kanske fel att fråga: Hur beroende är Europa av USA? En mer användbar fråga är: Vilka amerikanska funktioner är idag nödvändiga för att sluta Europas verkningskedjor – och hur konstruerar vi alternativa europeiska vägar runt dem? Det är en betydligt mer krävande fråga. Men också en mer hoppfull. Den leder från en diskussion om beroende till en diskussion om systemdesign, vilket kanske en av de viktigaste uppgifterna för NATO:s nya nord.