Nato:s Haag-toppmöte: Några inledande reflexioner om Trump-makt
Vilken lättnad, särskilt för den pressade generalsekreteraren Mark Rutte. Toppmötet kunde ha blivit ett allvarligt fiasko, Donald Trump kunde till exempel till sist ha uteblivit helt. Men han kom, om än som hastigast, hann med extremt påkostad kungamiddag, ett rekordkort formellt toppmöte, och några bilaterala möten, sedan åter till Washington för att hantera bl a ”den underbara budgetpropositionen” och efterbörden av bombinsatsen mot Iran, och lite till. Den snart 80-årige amerikanske presidenten, just nu mäktigast i amerikansk historia, har mycket att bestyra.
Lättnaden handlar förstås om att toppmötet trots allt lyckades leverera det för ögonblicket viktigaste, ett för Nato:s fortbestånd omistligt, gemensamt och (nästan) enigt, beslut om kraftig resursförstärkning, totalt 5% försvarsmässig tillväxt (3,5 % av ländernas BNP för rent militära åtgärder, resten för andra ”försvarsrelevanta” insatser), bedömt erforderligt för genomförande av alliansens framväxande försvarsplaner. Och stödet till Ukraina. I den bemärkelsen ett historiskt möte och ett historiskt beslut. Det blev ett stort steg för bibehållande av en, givet omvärldsutvecklingen, relevant ansvarstagande av alliansen. Europiska Nato. seriösa för den egna säkerheten, tillmötesgick länge gällande amerikanska krav, ett allt tydligare amerikanskt villkor för fortsatt stöd för och deltagande i alliansen
Gott så. Även om det skall tilläggas att enigheten, trots intensiv diplomati, ändå inte var och är total; några länder, bl a Spanien, valde att mäla sig ur gemenskapen. Och den långa tidshorisonten, med 2035 som målbild, långt bortom Trump-eran, väcker förstås många frågor om genomförbarhet och verifikation, och kan som allianskompromiss av mången uppfattas som en uppseendeväckande brist på brådska, återigen givet omvärldsutvecklingen och dess tempo. Och så tillkommer mementot om allt som inte nämns i toppmötets slutkommuniké. Det ”historiska” toppmötet var ju också historiskt genom sin extremt korthuggna slutkommuniké, i blott och bart fem koncentrerade men allmänt hålla punkter.
Låt oss, i anslutning till allt som nu skrivs och reflekteras över, först titta till vad som faktiskt utsägs i dokumentet, det dokument som alltså genom sina utelämnanden också manifesterade det i nuläget möjligas konst inom alliansen, främst givet Trump-administrationens svårbedömda och svårhanterade hållning.
Slutkommunikéns innehåll
I den första punkten bekräftar de 32 medlemsländerna, således inklusive USA, sin ”ironclad commitment” till alliansen och till det gemensamma försvaret genom Artikel 5 – medlemmarna säger sig förbli ”united and steadfast” i försvaret av alliansens 1 miljard medborgare, av alliansen och av dess frihet och demokrati. Det är naturligtvis av den största vikt att även Trumps USA här formellt deklarerar sin ”ironclad commitment” till Nato, oaktat alla uttalanden som kunde sprida tvivel på den helt avgörande punkten. Även om språkbruket är allmänt hållet.
I den andra punkten talas om ett delat ”commitment” att utveckla det försvarsindustriella och teknologiska transatlantiska samarbetet. Genomförandet av denna allmänt formulerade avsiktsförklaring torde i åren framöver i hög grad komma att handla om i vad mån den i deklarationen aviserade europeiska upprustningen kommer att gynna amerikansk försvarsindustri.
I den tredje punkten avtackas det holländska värdskapet protokollärt, och aviseras att nästkommande toppmöte 2026, pikant nog, ska äga rum i Turkiet, följt året därefter av Albanien. Redan nu kan föranas vilken betydelse Turkiet kommer att tillmäta rollen som värd för nästa Nato-toppmöte. Hur kommer Turkiets alls inte okontroversiella roll som stomme i försvaret av Natos södra flank att uppmärksammas, givet Turkiets historiskt och militärgeografiskt dikterade (men dagspolitiskt problematiska) roll i korsvägen mellan öst-väst och nord-syd?
Och så den fjärde punkten, den substantiella om den europeiska – och transatlantiska -upprustningen med de 5 procenten av BNP fram till 2035. Denna punkt, som också innehåller preciserade skrivningar om årliga redovisningar av framstegen mot det 10-åriga målet, förtjänar, eller kräver, att återges verbatim, sådant det efter intensiv diplomati nedtecknats såsom ”det möjligas” kompromiss, i Haag:
“Allies agree that this 5% commitment will comprise two essential categories of defense investment. Allies will allocate at least 3,5 % of GDP annually based on the agreed definition of NATO defense expenditure by 2035 to resource core defense requirements, and to meet the NATO Capability Targets. Allies agree to submit annual plans showing a credible, incremental path to reach this goal. And Allies will account for up to 1,5 % of GDP annually to ìnter alia protect our critical infrastructure, defend our networks, ensure our civil preparedness and resilience, unleash innovation, and strengthen our defense industrial base. The trajectory and balance of spending under this plan will be reviewed in 2029, in light of the strategic environment and updated Capability Targets. Allies reaffirm their enduring sovereign commitments to provide support to Ukraine, whose security contributes to ours, and, to this end, will include direct contributions towards Ukraine´s defense and defense industry when calculating Allies´ defense spending.”
Exegetisk analys av denna framförhandlade text är inte alldeles lätt att göra. Det handlar om en gigantisk försvarssatsning (om man beaktar vad dessa procenttal innebär för stora och rika europeiska länder). Och som sådan med en mängd frågetecken om realism och genomförbarhet, dock givetvis beroende på omvärldsutvecklingen, inklusive allt det som således inte berörs (inte var politiskt möjligt att beröra) i den slutliga kompromisstexten.
Men som utfyllnad, i brist på substans av Nato-klassiskt snitt, uttalar de 32 medlemsstaterna i de båda avslutande punkterna dels, återigen, sin avsikt att utveckla det försvarsindustriella samarbetet, och dels, återigen, tacksamhet till Nederländerna och förväntan inför nästkommande samlingar i Turkiet respektive Albanien. Upprepningen av dessa budskap framstår som något av ett substantiellt fattigdomsbevis.
Mötets genomförande
En sak är vad som officiellt tillkännages som toppmötets formella resultat. Detta markerar en förestående europeisk (och transatlantisk) försvarssatsning. En annan är att notera att substansen i övrigt är mager. Detta gäller förutom allehanda policyfrågor, sådana de brukar utvecklas i alliansens toppmöten, främst frågan om stödet till Ukraina. Det är inte enbart frånvaron av ett ”commitment” till Ukrainas Natomedlemskap, alltid en i och för sig omstridd (men dock) formuleringsfråga, som frapperar utan också sättet att ganska vagt hänvisa Ukrainastödet – när denna sak ändå nämns – snarast som en medlemsstaternas (inte alliansens som helhet) ”sovereign commitment” som kan manifesteras genom ”direct contributions” som man får avräkna när man kalkylerar sin respektive andel i den totala försvarssatningen. Formuleringen ”Ukraine, whose security contributes to ours…” frapperar likaledes i sin vaghet och svaghet.
President Zelinskyj, som denna gång fick närvara vid middagen hos kungaparet men inte på själva mötet, måste rimligen finna dessa formuleringar illavarslande, som trendmarkör. Men å andra sidan fick han ett bilateralt möte med kollega Trump, ett möte som rapporterats ha hållits i god anda. Och generellt rapporteras Trump ha återvänt från Haag med en allmän mer positiv syn på och upplevelse av Nato och dess potential, och (tillräckligt) tillfreds med den stramt hållna slutkommunikén. Detta i sin tur torde ha övertygat inte bara Mark Rutte utan sannolikt flertalet deltagande statsöverhuvuden om att gränser knappast finns när det gäller Trumps tillgänglighet för och uppskattning av smicker; Ruttes välkomstmeddelande till Trump torde slå alla alliansrekord i detta avseende.
Men oavsett denna senare fråga om moral och diplomatisk lämplighet så kan en lättad Rutte och många andra konstatera att krisen uteblev, och kompromissen höll: kompromissen att de europeiska ländernas ”löfte” om ”5%” – med all vaghet, ofullständig enighet, och Ruttes kreativa bokföring i steget från 3,5 till 5 % – till sist visade till tillräckligt för att en (nöjd) Trump skulle signera ett dokument som bekräftar USA:s ”järnskodda” stöd för Nato och dess fundamentala artikel 5. Det gällde att vinna uppslutning bakom det som alla, inklusive Trumps USA, kunde enas om, och då fick allt annat där enigheten krackelerar, inklusive Ukraina-frågans hantering i ett utomordentligt svårbedömt och svårhanterat läge anstå. Allt det som fick utelämnas, faktiskt inklusive omständigheten att Trump alldeles inpå Haagmötet hade skrämt världen genom sitt Israel-stödjande och folkrättsligt problematiska B-2/”bunkerbuster”-angrepp på Irans nukleära anläggningar, ingick i ”kompromissen”, detta i syfte att rädda det väsentligaste, en (t.v.) intakt allians.
Några reflexioner
- En fråga som inställer sig vid en utvärdering av toppmötesresultatet, såsom transatlantisk kompromiss, gäller hur meningsfullt det egentligen är att promulgera en tioårig upprustningsplan, samtidigt som det i främsta rummet ryska hotet – det som idag gäller Ukraina men som enligt en rätt enig underrättelsegemenskap mycket väl kan komma att gälla vidare västerut inom ett begränsat antal (2-4) år – och som enligt samma gemenskap egentligen skulle behöva bemötas genom (minst) motsvarande satsning i närtid, närmast följande år. Om det (främst) ryska hotet skall tas på fullt allvar.
Visst, det går att förstå långsiktigheten i termer av vad som är politiskt och ekonomiskt möjligt i alliansen som helhet och i de olika medlemsstaterna – och att det måste handla om en balans mellan ambitionsnivå och tidshorisont, den högre ambitionsnivån kräver den längre tidshorisonten. Och här finns en problematisk vaghet i beslutet – att det skyltas med siffran 5% för att honorera Trumps något godtyckliga matematik, samtidigt som den militära kärnsatsningen anges till 3,5%, en siffra som i en framväxande europeisk konsensus faktiskt, oavsett Trump, behövs, som led i ett successivt europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten, med alliansen dock intakt, ett exempel på strategisk tvetydighet. Tagen på fullt operativt allvar innebär samtidigt siffran 1,5 % för ”försvarsrelevant” övrig (civil) verksamhet potentialen för en storsatsning också på dessa vitala områden. Men vagheten i språkbruket nu borgar för ett ivrigt schackrande och siffertrixande under resan framöver.
Och vi bör härvidlag som nämnts notera att inte alla medlemsstater står bakom Haag-beslutet i nuvarande nödvändigt vaga formuleringar. Spanien har formellt registrerats, till Trumps synnerliga förargelse, som icke-omfattat av beslutet (säger sig kunna genomföra sin del av försvarsplaneringen med 2,1%), samtidigt som Belgien (av konstitutionella skäl) och Slovakien och även Canada markerat svårigheter och tveksamheter och USA deklarerat att beslutet om 5% inte kan gälla USA själv, givet hittillsvarande bördor för Nato. Man får således förvänta sig mycket diplomatiskt trasslande kring processutvärderandet framöver.
Detta innebär en intressant plattform för Sverige som redan utfäst sig, med full parlamentarisk enighet och starka statsfinanser i botten, för genomförande av målet 3,5% redan 2030, och med starka ambitioner och traditioner som grund även inom det civila försvarsområdet.
En tioårig implementeringsprocess innebär också ett perspektiv långt bortom Trump, mannen som i nuläget allt skall bestyra, och allt diktera. Vi kan observera att även översynstidpunkten 2029 är efter Trump, eventuellt med en ny, demokratisk administration på plats. Vad det kan innebära går givetvis inte att överblicka idag, det styrs väsentligen av hur Ukrainakriget och relationen Ryssland per då har utvecklats. Men ett eventuellt i grunden ändrat klimat USA-Europa (Nato/EU) kommer oundvikligen att starkt påverka arten och graden av enighet inom alliansen om försvarssatsningar – och Ukraina-stöd. Här finns en av många osäkerheter. Särskilt om man inkluderar en pyrande oenighet även inom europeiska Nato, både om det budgetära och om Ukraina-politiken.
- Haagmötet och dess slutdokument innebär, i djupare bemärkelse om än av förståeliga skäl i ett extremt komplicerat läge, att en diskrepans uppstått mellan stark resurstilldelning – särskilt om man inkluderar även EU:s storsatsning – en svag och otydlig gemensam policyinriktning.
Det gäller i första hans Ukraina-politiken, mål och medel – därav utelämnandet av seriösa operativa skrivningar i beslutsdokumentet. Det (lilla) som står i dokumentet (jfr ovan) snarast indikerar att ovissheten om den transatlantiska enigheten om mål och medel förblivit alarmerande stor, trots en och annan antydan av Trump om irritation över Putins bristande entusiasm för kollega Trumps allehanda fredsutspel. Men det handlar inte bara om Ukraina-Ryssland; även Mellanösternfrågorna har på senaste tid seglat upp som vattendelare inom alliansen. Det är en sak att Mark Rutte i sitt berömda meddelande tackar Trump för att ha befriat världen från Irans kärnvapen, en annan att USA;s unilaterala agerande på Israels sida snarast stärker bilden i Europa av hotande Trump-amerikansk utrikespolitisk halsstarrighet och godtycklighet.
USA:s allierade i övriga världen, främst i Sydostasien, liksom giganterna i Global South, torde studera spelet inom den transatlantiska alliansen mycket, mycket noggrant.
Men främst av allt är det Trump-faktorns härjningar i och med det amerikanska liberal-demokratiska systemet som tär på den transatlantiska tilliten, den som utgör grunden för trovärdigheten i alliansens artikel 5.
- Haag-mötet/dokumentet manifesterar också en slags strategisk kompromiss.Det försöker ta höjd för en trend av minskande amerikanskt engagemang för Europas försvar utifrån alliansens ursprungliga raison d´etre. Samtidigt finns en strävan att säkra transatlantismens fortbestånd till följd av ökande amerikansk respekt för den europeiska försvarsviljan och tilltagande förmågan. Allt en på olika sätt vansklig och riskfylld process, allt beroende på utvecklingen i och av USA, nu under Trump.
Balansgången erinrar om motsvarande dans på slak lina när tidigare i år en brittisk-fransk ”coalition of the willing” försökte påverka Trumps planer på en med parterna (särskilt den ryska) framförhandlad vapenvila (motsv) genom (rätt vilsna) erbjudanden om truppbidrag för ett eventuellt avtals övervakning.
Det gäller här att rätt kalibrera denna balans i ett rörligt utvecklingsskede, så att ökande europeiskt försvarspolitiskt ansvarstagande inte i stället göder ett accelererat amerikanskt avståndstagande, med tilltagande transatlantisk misstro, t o m fientlighet, som följd. Att detta vore en närmast katastrofal utveckling framkommer om man beaktar vad ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle kosta, i kompensatoriska pengar och i säkerhet, och i tid. Givet det ryska hotet. Resan framöver i de transatlantiska relationerna, också handelsrelationerna som vi sett, ter sig med andra ord utomordentligt grannlaga.
- En sista reflexion här och nu: om fenomenet Trump. Även Haag-mötet, dess genomförande i krisatmosfär och dess knapphändiga, men viktiga, resultat, omvittnar vilken enastående, snarast unik, maktställning som Donald Trump snarast mirakulöst erövrat, både på hemmaplan och i världen i stort. Om denna realitet kan man politiskt möjligen ha olika uppfattningar beträffande resulterande sakligt netto, men det måste konstateras att en snart 80-årig man genom manipulatorisk skicklighet, en hel del tur (exempelvis skotten i Butler för ett år sedan) och motståndets svaghet respektive manipulerbarhet nu utövar ett för amerikanska och västliga förhållanden extraordinärt enmansvälde som alla parter, hemma och i världen, har att realpolitiskt förhålla sig till.
Så även Nato/Haag. Ruttes och andras lättnad över att en öppen kris av ett eller annat slag denna gång kunde undvikas lär inte förhindra att man i alla huvudstäder nu drar slutsatsen att vare sig kriget eller ens slaget är vunnet i och med detta. Den väldokumenterade halsstarrigheten och ombytligheten, via Truth Social och andra sociala medier, lär fortsatt gälla framöver. Enbart transaktionalism och bilateralism – och smicker och överdriven anpasslighet – lär inte förslå som hanteringsformel. Förr eller senare kan en öppen transatlantisk konflikt – om Ukraina, om Gaza, om Grönland eller något annat – uppstå och inte gå att undvika, eller dölja. Och förr eller senare kan allvarlig instabilitet inom USA självt – om Trumps makt över exekutiven och exekutivens makt över övriga federala och delstatliga instanser och samhället i stort – skapa ytterligare erodering av ett rationellt amerikanskt utrikesagerande.
Det skall dock tilläggas att det som här anförts om Donald Trumps unika maktställning – på olika plan och av olika skäl – gäller här och nu, innan motkrafterna mot Trumps mål och (framför allt) medel hunnit börja göra verkan, med ännu oviss effekt.
Så mycket finns, för européer och andra, att ta höjd för månaderna och åren framöver. Men med det sagt: Haag-mötet var likväl historiskt, också i bemärkelsen bästa möjliga resultat, givet omständigheter.