av Yrsa Grüne

Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det.

Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två länderna före olikheterna. Men vad handlar det om? De fyra experterna – Mats Bergquist, François Heisbourg, René Nyberg och Teija Tiilikainen – skrev en bedömning som i själva verket inte innehöll mycket av vad som tidigare har sagts. Det nya är att detta nu är listat på ett och samma ställe.

Experterna påpekar i sin rapport att detta är första gången sedan 2007 som en dylik bedömning har gjorts. Uppenbarligen syftar de med sitt uttalande till den rapport om ett finländskt Natomedlemskap som ambassadör Antti Sierla gjorde 2007. Expertgruppens bedömning kan ändå inte jämföras med Sierlas utredning. Bland annat fattas den ekonomiska ramen – Sierla för en diskussion om ett finländskt Natomedlemskap kunde göra Finland mer attraktivt för utländska investerare – helt och hållet och också i övrigt är synfältet mer begränsat. Ingenting om försörjningstryggheten heller.

Det begränsade synfältet har också sina fördelar. Symbiosen Finland-Sverige togs inte upp i Sierlas utredning, där handlade perspektivet mer om Norden. Tiden var annorlunda och geopolitiken fanns, men inte så uttalat som efter Rysslands olagliga annektering av Krim.

Medlemmarnas – inklusive små Natoländers – möjligheter att påverka USA inom Nato betonas av expertgruppen. Samma sak skrev Karoliina Honkanen redan 2001 i boken ”Små länders möjligheter att påverka Nato” (fri översättning till svenska av titeln ”Pienten Maiden vaikutusvalta Natossa”). Och om man tror på detta är ju den enda logiska slutsatsen att alla nordiska länder borde vara medlemmar av Nato.

Eller för att citera den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg: de nordiska länderna borde alltid vara tillsammans i alla organisationer. Se bara på det senaste mötet i Vita huset mellan president Barack Obama och de nordiska statsledarna. Vi uppfattas som ett av omvärlden, oberoende av om vi vill det eller inte. Och trots att vi ingalunda är lika.

Vi kunde utnyttja det bättre.

Men det skulle kräva någon form av nordisk union och det verka inte riktigt sannolikt att en överenskommelse vore möjlig inom en överskådlig framtid. Därmed uppstår frågor kring expertgruppens Natorapport. I själva verket kommer det första ”aber” – här med avsikt valt det tyska språket som av någon outgrundlig anledning förekommer på flera ställen i rapporten – i själva översättningen till svenska. ”Konsekvenser” har åtminstone i finlandssvenskan en lite mer negativ klang än ”verkningar” (som användes i Sierlas rapport) eller det mer ålderdomliga ”återverkningar”.

Men bortsett från semantiken som man naturligtvis kan tolka olika och diskutera finns det en substansfråga som är principiellt oerhört viktig. Och som ännu väntar på sitt svar.

Forskaren Johan Strang vid Helsingfors universitet lade fingret på kärnfrågan i en insändare i tidningen Helsingin Sanomat den 7 maj. Strang undrar vad expertgruppen menar med att det vore att rekommendera att Finland och Sverige borde koordinera sina beslut i Natofrågan. ”Vad betyder ’ett koordinerat beslut’ i praktiken”, undrar Strang och fortsätter ”det kan åtminstone inte betyda att Finland passivt följer med Sveriges försvarspolitiska beslut. Strang understryker också att hela den utrikespolitiska ledningen, inklusive republikens president, har betonat att Finland fattar sina beslut självständigt.

Så hur skulle denna ”koordinering” gå till i praktiken?

Fortsättningen i Strangs resonemang är intressant. Han konstaterar  att en försvarsallians (mellan Finland och Sverige) skulle möjliggöra en gemensam linje men som alla vet, är en dylik inte aktuell. Sverige har förbundit sig att inte förbli passivt om ett annat nordiskt eller EU-land utsätts för militär aggression men är inte säkert på att Finlands inställning till de baltiska länderna skulle vara densamma som Sveriges i en krissituation.

En försvarspakt mellan Finland och Sverige kunde då bli ett problem för Sverige.

Strang bollar med tanken om ett avtal mellan Finland och Sverige att röra sig i överenskommen riktning i Natofrågan.

Inte heller det verkar realistiskt. Varje land ser om sitt eget hus, och om Sverige upplever att hot riktas direkt mot landet och att ”bufferten” Finland inte längre fungerar, ligger det helt enkelt inte i Sveriges intresse att binda sig till Finland. Däremot är säkert solidaritetstänkandet fortfarande starkt, en faktor som inte bör förringas.

Expertgruppen säger klart ut att Ryssland är den potentiella fienden.

I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen ska lägga fram inför riksdagen blir det intressant att se hur de praktiska arrangemangen för symbiosen med Sverige är tänkt.

 
Författaren är journalist.