Av Bengt Gustafsson, ÖB 1986-94

Den debatt som började för ett år sedan med ”enveckasförsvaret” har resulterat i att 40 till 50% av svenska folket nu kan tänka sig att Sverige återgår till ett värnpliktssystem och öppet går med i Nato.

Det socialdemokratiska partiets talesman i försvarsfrågan har å sin sida talat om en ny mönstringsplikt för både kvinnor och män, medan bland annat både DN och SvD har intresserat sig för den senare frågan. Detta har oroat tre diplomater från det kalla kriget, som för några vesckor sedan på DN Debatt utropade: ”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst.” (25/1).

Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman pekar på att ”ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att överbrygga rådande
motsättningar”.

Vi skall därför ”inte överge vår väl förankrade militära alliansfrihet och det finns idag inget hot som kräver att vi överger denna politik.” Det senare är väl sant för dagen, även om vi sett ett ökat ryskt intresse för våra omgivningar och vårt territorium, men säkerhetspolitiska förändringar kan utvecklas snabbt.

Får jag erinra diplomaterna om att Ni på 1970-talet talade om avspänningspolitiken mellan stormaktsallianserna, som föranledde politikerna att rusta ner det svenska försvaret. 1980-talet började med alltmer stigande spänning, som ökade risken för kärnvapenkrig till samma höjder som under Kubakrisen 1962.

Vad mera var så hade WP passat på att modernisera sina stridkrafter under den så kallade ”avspänningen” och då inte minst i satellitländerna. Med det kunde des ges större uppgifter i den bestämda förebyggande militära strategin, som antagits av Högsta Sovjet i början på 1960-talet, innebärande att förekomma Nato med att rycka fram till Atlantkusten för att kunna förhindra att USA ytterligare förstärkte Västeuropas försvar.

Bland annat skulle Polen (i första fallet tillsammans med DDR) inte endast besätta Danmark med Östersjöutloppen utan från andra halvan av 1970-talet med sina moderniserade stridskrafter i ett andra steg också ockupera Sydnorge.

Vad som har förändrats från det kalla krigets dagar är att vi endast har ett ”enveckasförsvar” och vad värre är inte skulle mäkta med att i dagens värld kunna upprätthålla ett försvar av hela landet, som moderata statsråd låtsas att vi har. Detta beroende på att materielens kostnadsläge i ett modernt försvar ökar mycket snabbt – med 3-5% per år – och har gjort det sedan slutet av 1960-talet, när den socialdemokratiska regeringen tog bort den årliga uppräkningen av budgeten för att täcka den militärteknisk utvecklingen.

Så sanningen är den, att vi inte längre har råd med militära styrkor som kan försvara oss mot en stormakt. En höjning av dagens 1,2 % av BNP till försvaret till Natos önskemål (som få uppfyller) till 2 % gör i detta avseende ingen avgörande skillnad. Det skulle emellertid innebära att den kvantitet förband som de nya moderaterna såg framför sig 2009 skulle kunna bli en modern verklighet och till och kunna upprätthållas bortom år 2020.

I dagens och inför morgondagens värld bör vi därför bestämma oss med vilken stormakt eller allians vi helst vill vara mest vän om behov uppstår. Och tyvärr är det så, att EU inte är mycket att luta sig mot militärt.

De länder som är det i Europa är dessutom medlemmar i Nato. Bland annat Polen, som nog av Ryssland torde upplevas som mer irriterande för Kaliningrad än ett Natoanslutet Sverige. Man behöver ju inte i fred ha förhandslagring av eller frambaserade Natovapen i Sverige, som diplomaterna i onödan hotar med. Det gick ju alldeles utmärkt för Danmark och Norge under kalla kriget att vara återhållsamma och inte i onödan provocera vår gemensamma store granne i öster.

Sovjet torde ha varit mer misstänksamt mot Sverige, som i hemlighet för de egna väljarna förberedde ett militärt samarbete med USA och Nato i övrigt samtidigt som vi arbetade för fred och nedrustning med den andra handen.

För nu vet vi alltmer hur det egentligen var under Erlanders och Palmes dagar med den så kallade neutralitetspolitiken efter hand som forskningen om Natosamarbetet fortsätter med de få skriftliga källor som finns. Förresten, visste Hans Blix vad försvarsdepartementet sysslade med när han var utrikesminister? Sven Hirdman som statssekreterare i detta departement måste väl ha vetat det? Åtminstone sa´hans minister: ”Vi vet var vi hör hemma!”

Rolf Ekéus reagerade så sent som 2006, när Robert Dalsjö publicerade sitt väldokumenterade forskningsresultat, Lifeline lost, med att försöka bagatellisera detta samarbete också på DN Debatt. Detta trots att Dalsjö med en kopia av en Försvarsstabens
VPM kunde visa att så kallade samarbetsgrupper, förutom till Norge och Danmark, skulle skickas till USA, UK, och Västtyskland, men också till SHAPE, Natos högkvarter i Europa.

Den amerikanske chefen för detta, SACEUR, hade enligt Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) redan 1955 utsetts till ÖB Nils Svedlunds kontaktman av USA. För övrigt vistades den flygöverste som handlade detta VPM i Pentagon under Kubakrisen.

Är det ett liknande arrangemang herrarna nu tänker på när de skriver att ”vi är en uppskattad partner till Nato” med det inflytande vi behöver och att ”vi har större bilateralt inflytande på USA än vi skulle få som en småstat i en militärallians”. Hur är det i verkligheten idag?

Har vi fortfarande ”den atlantiska länk”, som den socialdemokratiske talesmannen Urban Ahlin fortfarande brukar tala om? Det gick ju bra för Olof Palme under det kalla kriget att i opposition driva projektet Gemensam säkerhet (publicerat 1982) med förslag om en kärnvapenfri korridor genom Europa samt före och senare som statsminister låta försvarsministern och ÖB hålla liv i det av Erlander skapade Natosamarbete.

Vill inte alla folk ha fred? Även det amerikanska med Ryssland i en kärnvapenvärld? Varför skulle USA tycka illa vara om vi som Natomedlem arbetade för en fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i Östersjöbäckenet samtidigt som vi om denna strävan misslyckas har den säkerhet som en småstat behöver på lång sikt.

Att vårt försvar inte skulle bli förstärkt vid en kris i detta område, som de tre påstår, är ett märkligt påstående. Länderna söder och öster om egentliga Östersjön är Natomedlemmar. Vid en kris här skulle Nato, precis som under det kalla kriget, behöva utnyttja flyg- och marinbaser i södra Sverige. Tror herrarna att vi skulle förneka dem det även om vi ej var medlemmar?

I Natosamarbetet ingick under kalla kriget att de skulle flyga över Sverige och i varje fall nödlanda här på återvägen, liksom de gjort de sista två åren av andra världskriget, samt att västtyska flottan skulle få omgruppera från sina sårbara baser till den svenska ostkusten. Som Ni själv säger tillhör vi ju Väst. Så vi är nog inte kända för att så strikt hålla oss till den deklarerade alliansfria politiken. Särskilt inte i Ryssland!

Beträffande kärnvapen torde det fortfarande var så att terrorbalansen fungerar. MedanRyssland lät sitt konventionella försvar bli omodernt prioriterade man sin andraslagsförmåga och gör det fortfarande. Någon total kärnvapenavrustning kan vi nog inte förvänta oss så länge flera stater (även i EU) känner sig beroende av en sådan avskräckningsmekanism.

Så det marina basområdet Murmansk är viktigt för Ryssland. Det är dock ingen nordisk småstat som kan hota det. Inte ens Natolandet Norge som ligger lika nära som Finland. Det är från längre avstånd Ryssland kan känna ett hot mot sin
andraslagskapacitet. Låt oss hoppas att världssamfundet lyckas förhindra att antalet länder med kärnvapen inte ökar. Först nu med Iran. För ju fler som har detta vapen desto större risk att det kommer till användning.

Tycker föresten de tre att Sverige med EU gör fel när vi försöker hjälpa Ukraina att bli mer demokratiskt och oberoende? Också detta verkar göra att Ryssland misstror väst.

Mer av samma författare