Seminariediskussion vid Natokonferens där Sverige var värdnation. Foto: Anton Thorstensson, Försvarsmakten.

Seminariediskussion vid Natokonferens där Sverige var värdnation. Foto: Anton Thorstensson, Försvarsmakten.

av Karlis Neretnieks

Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.

Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.

Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?

Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.

Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret.  Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering.  Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.

Några frågor som bör ställas är därför:

  • När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
  • Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),
  • Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,
  • Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?

För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.
 

Mer av samma författare