Rapport från workshop i Stockholm den 26 maj, 2025
Sammanfattning
- Nato:s strategiska koncept från 2022, avsett som ett vägledande dokument för det kommande decenniet, har på kort tid delvis fått omprövas mot dramatiska förändringar i det globala säkerhetsläget
- Den inrikespolitiska utvecklingen i USA påverkade alliansens samlade strategiska handlingsförmåga. Den politiska osäkerheten i Washington, inte minst vad gällde stödet till Ukraina, har skapat minskad tillit för det amerikanska engagemanget hos de europeiska allierade.
- Ett mer europeiskt Nato, d v s att förstärka den europeiska försvarsdimensionen utan att underminera Nato:s enighet, borde eftersträvas.
- Ryssland betraktades fortsatt som det mest omedelbara och existentiella hotet mot europeisk säkerhet, såsom det var definierat i Nato:s strategiska koncept. Nato borde ha ett tydligare gemensamt förhållningssätt till Ryssland.
- Hotbedömningen varierade dock mellan allierade. Södra Europa tenderade att betona frågor som migration och terrorism framför det ryska hotet, vilket försvårade ett enhetligt strategiskt gensvar. Därför betonades vikten av att fortsatt arbeta för att förena olika perspektiv och säkerhetspolitiska prioriteringar.
- Sverige hade potential att bidra till folkförankring av säkerhetspolitiken inom Nato. Initiativ för att inkludera försvars- och säkerhetsfrågor i skolundervisningen, inklusive kunskap om Nato, ansågs värdefulla för att öka medvetenheten hos yngre, i en tid då detta ofta är bristfälligt i många europeiska länder.
- Ett nytt försvarsnarrativ, som gjorde försvar och beredskap relevant och attraktivt i vardagslivet, bedömdes vara avgörande för Nato:s långsiktiga hållbarhet.
Inledning
Den 26 maj 2025 genomförde Atlantic Council’s Nordeuropakontor och UD i gemensamt värdskap en workshop i Stockholm med fokus på Nato i ett nytt strategiskt sammanhang. Workshopen samlade riksdagsledamöter, tjänstemän på Regeringskansliet och myndigheter samt experter från akademin och tankesmedjor, med talare från USA, Spanien, Storbritannien och Sverige. Syftet var att analysera Nato:s implementering av det strategiska konceptet från 2022, utvecklingen av alliansens interna dynamik utifrån nya transatlantiska prioriteringar av det amerikanska ledarskapet, samt att identifiera hur Europa kan axla ett större ansvar inom Nato och hur Sverige kan bidra till och dra nytta av den strategiska utvecklingen. Diskussionen, som hölls under så kallade ”Chatham House rules” för att möjliggöra ett öppet utbyte, fokuserade på fyra områden:
- Implementeringen av Nato:s strategiska koncept
- Transatlantisk dynamik och europeiskt ansvarstagande
- Hotbildsbedömning av Ryssland och Kina
- Säkerhetsutmaningar i Östersjöregionen och Arktis
I det följande redogörs för huvuddragen i diskussionerna utifrån dessa fyra områden.
1. Implementeringen av Nato:s strategiska koncept
Deltagarna bedömde att Nato:s strategiska koncept från 2022, avsett som ett vägledande dokument för det kommande decenniet, på kort tid delvis fått omprövas mot dramatiska förändringar i det globala säkerhetsläget.
Det noterades att största framstegen skett inom kollektivt försvar, där modernisering av ledningsstrukturer och ökad militär närvaro i på den östra flanken tydligt hade demonstrerat Nato:s handlingskraft efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Denna prioritering, ofta kallad ”Nato 1.0” hade satts främst, vilket hade gett Artikel 5 förnyad praktisk betydelse.
Vidare konstaterades att framsteg gjorts inom innovation och teknologisk utveckling. Deltagarna lyfte fram nya satsningar som gjorts på AI, teknikdelning, cyberförsvar och rymdbaserade system, samt fördjupat teknologiskt samarbete med länder i Stillahavsregionen som Japan och Sydkorea, trots viss skepsis från enstaka allierade kring denna utvidgning. Dessa initiativ ansågs ligga i linje med USA:s intressen och ett sätt att säkerställa Nato:s teknologiska försprång.
Däremot framhävdes att andra delar av konceptet, såsom krishantering, hybridkrigföring, terrorismbekämpning och civil resiliens inte har fått de investeringar och den uppmärksamhet som dess områden förtjänade. Trots att terrorism identifierades som ett av två huvudhot hade få konkreta resultat noterats. Arbetet med klimatsäkerhet och mänsklig säkerhet hade också nedprioriterats, vilket väckte kritik.
Det förslag som vid tidpunkten för workshopen diskuterades inom Nato, att höja åtagandet för militära försvarsutgifter till 3,5%, samt att komplettera dessa med en riktad satsning på 1,5% för civil beredskap och resiliens (ett upplägg som senare antogs av de allierade vid toppmötet i Haag den 25 juni) sågs av vissa som nödvändigt och av andra som potentiellt destabiliserande, särskilt i ekonomiskt svagare allierade.
2. Transatlantisk dynamik och europeiskt ansvarstagande
Diskussionerna tydliggjorde att den inrikespolitiska utvecklingen i USA påverkade alliansens samlade strategiska handlingsförmåga. Den politiska osäkerheten i Washington, inte minst vad gällde stödet till Ukraina, hade skapat minskad tillit för det amerikanska engagemanget hos de europeiska allierade. Det tillfälliga amerikanska tillbakadragandet av underrättelsedelning med Ukraina under våren hade förstärkt intrycket av att Europas beroende av amerikanska system inte längre kunde tas för givet.
Medan det ansågs osannolikt att USA inte skulle fortsätta besätt rollen som överbefälhavare för de europeiska styrkorna (SACEUR) betonades att de europeiska allierade mycket väl skulle kunna ta flera av rollerna i ledningsnivåer under SACEUR, samt i alliansens politiska och operativa beslutsprocesser.
Mot denna bakgrund diskuterades ett mer europeiskt Nato och efterlystes en ”strategisk omkalibrering” av bördefördelningen, där Europa tog ett större ansvar för regional beredskap medan USA fokuserade på den globala dimensionen och kärnvapenavskräckning. För att möjliggöra detta föreslogs att europeiska allierade utvecklade egna kapaciteter där beroendet av USA var som störst, särskilt inom luftförsvar, underrättelse och spaning, precisionsvapen, strategisk logistik och rymdövervakning. Det rådde bred enighet om att det vore både möjligt och önskvärt att förstärka den europeiska försvarsdimensionen utan att underminera Nato:s enighet, förutsatt att nya EU-initiativ bättre integrerades med Nato:s målsättningar och strukturer.
Dock betonades att duplicering bör undvikas, och att varje ny försvarsplan måste stödja befintliga kapacitetsmål, snarare än att existera separat. Nationella och regionala ledningsstrukturer, som det nya luftoperationscentret i Norge, sågs som ett positivt exempel på hur europeiska initiativ kunde stärka alliansens samlade kapacitet. En viktig aspekt för att stärka europeisk försvarsförmåga inom alliansens ram var behovet av ärlig och tydlig kommunikation kring vilka amerikanska förmågor som fortfarande var avgörande och hur europeiska allierade gradvis kunde överta dessa funktioner genom övningar och planering utan amerikansk närvaro.
Vidare diskuterades möjligheten att minska beroendet av USA genom att etablera kompletterande europeiska försvars- och underrättelsesystem samt utveckla regionala samarbetsformat och bilaterala partnerskap inom EU och NATO. Samtidigt föreslogs att privata investeringar i försvarsindustrin måste öka för att närma sig amerikanska nivåer. Dessa åtgärder sågs inte som ett avståndstagande från det transatlantiska samarbetet, utan snarare som ett uttryck för ansvarstagande i en ny säkerhetsdynamik.
3. Hotbildsbedömning av Ryssland och Kina
Diskussionen visade att Ryssland fortsatt betraktades som det mest omedelbara och existentiella hotet mot europeisk säkerhet, såsom det var definierat i Nato:s strategiska koncept. Rysslands användning av militärt våld för att uppnå strategiska mål, såsom i Ukraina, ansågs direkt utmana den internationella rättsordningen. Deltagarna efterlyste därför ett tydligare gemensamt förhållningssätt till Ryssland inom Nato, inklusive återgång till en mer systematisk ”containment”-strategi.
Kina beskrevs som ett mer långsiktigt och strukturellt hot, främst genom sitt växande inflytande inom teknologi, ekonomi och politik i Europa och Afrika. Dess strategiska investeringar i kritisk infrastruktur, teknologiska standarder och cybermiljöer uppfattades som destabiliserande. Diskussionerna framhävde behovet av en samordnad strategi för att hantera hybridpåverkan och ekonomisk beroende.
Deltagarna betonade dock att hotbedömningen varierade mellan allierade. Södra Europa tenderade att betona frågor som migration och terrorism framför det ryska hotet, vilket försvårade ett enhetligt strategiskt gensvar inom Nato. Därför betonades vikten av att fortsatt arbeta för att förena olika perspektiv och säkerhetspolitiska prioriteringar.
4. Säkerhetsutmaningar i Östersjöregionen och i Arktis
En stor del av diskussionerna ägnades åt de säkerhetspolitiska förutsättningarna i Östersjön och Arktis. Deltagarna pekade på flera militära och logistiska utmaningar, där särskilt förbättrade logistiska flöden, ökad militär rörlighet och stärkt samverkansförmåga mellan allierade styrkor lyftes som nödvändiga. Värdnationskapaciteten i länder såsom Sverige och Estland nämndes som avgörande för att säkra effektivt mottagande av förstärkningar vid kris.
Diskussionen betonade att målet om att kunna mobilisera 300 000 soldater på 30 dagar kräver omfattande investeringar i infrastruktur, särskilt i länder som Sverige, Polen och de baltiska staterna.
Samtidigt framhävdes att Nato hade etablerat flernationella trupper i området, vilket sågs som ett positivt tecken på solidariteten. Dock påpekades att brister i övergripande samordning riskerade att leda till redundans och ineffektivitet. Det betonades därför att regionala förstärkningsplaner behöver integreras tydligare i Nato:s samlade försvarsplanering.
5. Rekommendationer för Sverige
Deltagarna identifierade flera områden där Sverige bedömdes kunna spela en viktig roll. Det framhölls att Sverige, särskilt i norra Europa, besitter unika förutsättningar att bidra till Nato:s fortsatta utveckling och anpassning till nya hotbilder genom teknisk kompetens, institutionell erfarenhet och politiskt ledarskap.
Inom cybersäkerhet och informationsmiljöer ansågs Sverige ha mycket att tillföra. Landets totalförsvarsmodell, som integrerar civil och militär beredskap, lyftes som en förebild för andra allierade.
Även Sveriges teknologiska kapaciteter inom områden som satellitövervakning, skydd av kritisk infrastruktur och militär mobilitet identifierades som viktiga bidrag som kan stärka hela alliansens operativa förmåga.
Vidare betonades Sveriges potential att bidra till folkförankring av säkerhetspolitiken. Initiativ för att inkludera försvars- och säkerhetsfrågor i skolundervisningen, inklusive kunskap om Nato, ansågs värdefulla för att öka medvetenheten hos yngre, i en tid då detta ofta är bristfälligt i många europeiska länder.
Ett nytt försvarsnarrativ, som gör försvar och beredskap relevant och attraktivt i vardagslivet, bedömdes vara avgörande för Nato:s långsiktiga hållbarhet.