Det är svettigt värre på NATOs toppmöte och 75-årsfirande i Washington, D.C.
Beslutet att lägga toppmötet i juli månad i Washington, D.C, när vädret i den amerikanska huvudstaden är som allra mest klibbigt och temperaturerna lätt når upp till 35 grader C och mer, framstår inte som helt glasklart.
Redan i våras hade man i och för sig ett mindre firande på själva födelsedagen den 4 april, som alltid sammanfaller med ett utrikesministermöte.
Men genom att skjuta på de mer storslagna festligheterna några månader lyckades man till slut få klart med utnämningen av den nye generalsekreteraren till det officiella firandet, om än utan större marginaler.
Vid Nordatlantiska Rådets (NAC) möte på onsdagen efter midsommar klubbades ju sent omsider Nederländernas nyss avgångne premiärminister Mark Rutte som Jens Stoltenbergs efterträdare.
Enligt ett numera välbekant mönster stretade Viktor Orbán som siste man emot utnämningen, och gav med sig först när Stoltenberg skriftligen försäkrat att Ungern inte behöver delta i NATO-stödet till Ukraina.
Veckans toppmöte blir därmed Jens Stoltenbergs sista efter tio långa år på posten, där Rysslands krigföring mot Ukraina dominerat dagordningen från första stund. Stoltenberg avlöste Anders Fogh Rasmussen på posten bara någon månad efter Rysslands första angrepp på grannlandet våren 2014.
Från Washington kommer president Zelensky än en gång att åka tomhänt hem, utan det medlemskap som han och Ukraina så innerligt önskar sig – och blivit lovat vid toppmötet i Bukarest 2008 – men som vare sig NATO eller Ukraina ännu är redo för.
Den ”bro” till medlemskap som det talas om nu i veckan räcker i det sammanhanget inte särskilt långt.
Trots det står Ukraina allra högst på det digra programmet i Washington, med intensiva diskussioner om varifrån stödet ska komma, vari det ska bestå, hur det ska organiseras och levereras – och inte minst finansieras – nu när NATO övertar rollen som samordnare från USA.
Några ”boots on the ground” som Frankrikes president Macron har föreslagit lär dock inte bli verklighet – alltså utöver de specialstyrkor, instruktörer och rådgivare som befunnit sig i Ukraina ett bra tag.
En hel del tid på toppmötet avsätts också till sådant mindre spektakulärt, men nog så viktigt, arbete som att t ex reformera kommandostrukturer, ytterligare stärka östfronten och operationalisera de regionala försvarsplanerna.
Men att få det långsiktiga Ukrainastödet på plats brådskar, och det av flera anledningar. Det amerikanska presidentvalet i november, och scenariot med en ny, och kanske Putinvänlig, Trumpadministration, är en tung sådan.
Skillnaden mot 2016 är att NATO denna gång är väl förberett på vad som komma kan – fast det samma kan förstås sägas om Trump själv, som har lovat att inte släppa in några ”NATO lovers” i en eventuell nästa administration.
Även den nuvarande invånaren i Vita huset har dock fått nervositeten att stiga bland NATO-kollegerna efter den katastrofala debattinsatsen häromsistens.
President Biden är värd för veckans toppmöte och har ett tufft program, med flera viktiga tal, sena middagar och intensiva arbetsmöten som tar på krafterna även för den mest alerte.
Mark Rutte, som tillträder sitt nya jobb i oktober, är känd för sin förmåga att skapa god stämning och enighet runt diverse mötesbord – samt, inte minst, för att stå på påfallande god fot med Trump.
Det kan vara användbara egenskaper för att föra NATO vidare mot nästa jämna födelsedag.
För med idag 32 medlemsländer – varav det senaste nu begår toppmötespremiär –är det inte alltid den lättaste sak i världen att få alla att gå åt ett och samma håll.
