Sverige står på tröskeln till NATO och dess allra innersta, the North Atlantic Council (NAC), med full beslutanderätt och politiskt inflytande över vår egen och västvärldens säkerhet.
Väntan har varit lång för oss NATO-vänner, för Sverige borde naturligen ha ingått i denna demokratiernas försvarsallians alltsedan grundandet 1949, eller i alla fall allra senast på 1990-talet när the window of opportunity stod vidöppet.
Insikterna om det trängande behovet av de säkerhetsgarantier som bara NATO kan leverera infann sig till slut förra våren, när Rysslands massiva angrepp på Ukraina var ett faktum.
Att den dittills så omhuldade allianslösheten inte var mycket att hänga i julgran med en aggressiv stormakt inpå knuten, blev då uppenbart i även de mest dogmatiskt neutralitetsvurmande och verklighetsfrånvända delarna av socialdemokratin.
Ryssland var därmed den direkta orsaken till att Sverige – och Finland – hipp som happ beslutade sig för att byta säkerhetspolitisk doktrin förra våren.
Av rapporteringen i svenska media och kommentarerna sedan dess är det lätt att få intryck av att NATO bara handlar om just Ryssland. Och i förlängningen av det att Sveriges kommande roll som allierad inskränker sig till enbart vårt eget omedelbara närområde i Östersjön.
Men så enkelt är det inte – och det är viktigt att förstå när Sverige inom kort flyttar in i NATO-högkvarteret som alliansens splitternya medlemsland.
Visst utgör Ryssland det absolut största och främsta hotet, som NATO fastslagit i sin senaste Strategiska doktrin från 2022 och som upprepas i varje toppmötesdeklaration. Och i de flesta andra sammanhang också, för den delen.
Men i en medlemskrets som är geografiskt spridd över så stora områden som NATOs är det inte så märkligt att de strategiska perspektiven och prioriteringarna ändå skiljer sig en smula åt.
Alltsedan 2014, när det kollektiva försvaret återvände som första punkt på dagordningen efter den ryska annekteringen av Krim, har NATO använt sig av ett 360-gradersperspektiv för att kunna hantera de emellanåt rätt skilda utmaningar som möter medlemmarna i olika delar av alliansen.
För generalsekreteraren gäller det att hålla tungan ständigt rätt i mun för att balansera nyanserna i de strategiska prioriteringarna mellan det som enkelt brukar kallas för den östra flanken och den södra.
För länderna på den östra – och oss på den nordliga – flanken är blicken i alla lägen stenhårt riktad mot Ryssland, och NATOs allra viktigaste uppgifter med avskräckningen och försvaret österut. Lite längre söderut på kartan möts vi däremot av en lite mera blandad kompott, med frågor som terrorhot, flyktingströmmar och instabilitet högt på agendan.
Till skillnad från den mycket handfasta avskräckning som präglar samarbetet i norr och öster handlar det i söder om betydligt vagare och mer svårfångade hot out of area, alltså utanför NATOs eget territorium.
Det händer förstås att de båda överlappar, och även att de senare rör sig över mot Artikel 5. Som till exempel under terrorattentaten mot Paris hösten 2015, när Frankrike dock föredrog att istället åberopa EU:s försvarsklausul, utan någon som helst effekt mer än den rent symboliska.
Den första och hittills enda gång i NATO-historien som Artikel 5 har aktiverats var efter terrorattentaten mot USA den 11 september 2001. Men då var det faktiskt Europa som gav sitt stöd till USA, inte tvärtom, som utgångspunkten alltid varit med NATO.
Det handlade förstås också i mångt och mycket om symbolik och om att visa solidaritet över Atlanten. Men det inkluderade även en rad mer konkreta åtgärder, som AWACS-plan som skickades från Tyskland till den amerikanska östkusten, förenklad clearing av hamnar och liknande.
Terrorattentaten 2001 utlöste i sin tur den största och längsta NATO-operationen någonsin, ISAF i Afghanistan. Den som avslutades med president Bidens abrupta och kaotiska tillbakadragande av amerikansk trupp i augusti 2021.
Att terrorhotet i allra högsta grad lever och frodas än idag blev vi brutalt påminda om för bara en dryg månad sedan, när Hamas utförde sin blodiga massaker på civila i Israel den 7 oktober. Israel, den enda demokratin i Mellanöstern, är ett av NATOs många partnerländer runt om i världen.
Passande nog hade generalsekreterare Stoltenberg strax dessförinnan tillsatt en expertgrupp för att ta fram en närmare analys av NATOs relationer till de instabila gränsområdena i Mellanöstern, Nordafrika och Sahelregionen.
Arbetsuppgifterna som väntar Sverige i det nya försvarssamarbetet är med andra ord väldigt många fler och mer mångfacetterade än ”bara” Östersjön. Det är krishantering out of area likväl som territorialförsvar, och mycket däremellan.
Det var inte för inte som ÖB Micael Bydén vid presentationen av svenska försvarets utformning inför NATO-inträdet häromdagen även nogsamt påpekade att
” …sannolikheten ökar för att Sverige kan engageras i konflikter utanför svenskt närområde.”
Som ÖB också ofta noterat är Sverige redo att kliva in från dag ett i det militära samarbetet i NATO. Efter alla dessa år av allianslöshet tar den mentala biten – och insikten om vad NATO-samarbetet som helhet egentligen innebär – måhända aningens längre tid.