av Mats Bergquist

Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i Finland. Förre försvarsministern Sten Tolgfors har därtill i dagarna i bokform publicerat en plaidoyer för ett medlemskap. Så mycket nya argument har väl inte framkommit, men särskilt Bringéus gedigna insats har hjälpt till att hyfsa debatten. Det är väl oundvikligt att somliga vill tolka hans text som stöd för sin egen hållning. Men varken Bringéus, eller den finska utredning jag deltog i, hade till uppgift att rekommendera en viss politik, endast att belysa vilka konsekvenser han och vår grupp anser ett medlemskap skulle kunna få för respektive land.

I debatten har nu liksom tidigare två temata behandlats styvmoderligt eller rent av lyst med sin frånvaro: konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen. När det gäller säkerhetsdilemmat hävdar Bringéus att ett svenskt medlemskap skulle eliminera en osäkerhetsfaktor i vad avser hanteringen av en kris i Östersjöregionen. Han skriver vidare, med ett rejält understatement, att det skulle förändra den strategiska situationen i Europa. Han noterar att det skulle medföra en kris i relationerna med Ryssland, vars omfattning och varaktighet man inte kan veta något om.  Han instämmer också med den finska utredningen att med erfarenhet av tidigare utvidgningar av alliansen, Moskva snart skulle acceptera faktum.

Denna slutsats innebär dock inte något annat än ett antagande om att Moskva inte med våld kommer att söka förhindra en svensk och/eller finsk anslutning. Men om, vilket vi också skriver i vår rapport, ett medlemskap skulle förstärka våra länders omedelbara säkerhet, vilka blir då de konsekvenser som säkerhetsdilemmat dikterar? Här måste man i alla fall försöka se utvecklingen på något längre sikt. Det innebär oundvikligen ett tydligt spekulativt element, men måste likafullt diskuteras. Om Östersjön i relationen NATO-Moskva, främst orsakat av de följder ockupationen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått, är den nya neuralgiska fronten, riskerar man inte att med ett medlemskap åstadkomma just det man vill förhindra, nämligen instabilitet? Om NATO och Ryssland – än mera om Finland också gick med – skulle komma att gränsa direkt med varandra i ett många gånger större område än nu, kommer spänningen med stor sannolikhet att höjas och, med tanke på Murmansks och St Petersburgs läge och betydelse, bli varaktig. Man kan på detta sätt byta ökad omedelbar säkerhet mot ökad spänning.

Under det kalla kriget var gränslinjerna klara. Spänningen mellan blocken, som tidvis var mycket stor, ledde till olika mer eller mindre välövervägda försök att minska de direkta konfliktytorna. Stalin, Östen Undén, George Kennan, Adam Rapacki och Olof Palme är några namn bland dem som försökte skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men utöver den Brandtska östpolitiken var det inte mycket man kunde åstadkomma före murens fall. Positionerna var låsta. Man får anta att liknande strävanden skulle dyka upp om Sverige – och Finland – bleve medlemmar i alliansen, detta även om våra båda länder skulle komma att tillämpa liknande unilaterala åtaganden som gäller för Norges medlemskap i NATO.

Säkerhetsdilemmat, som är ett fundamentalt koncept i den säkerhetspolitiska analysen, innebär ju att om din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras. Att Ryssland skulle tolka ett svenskt – och/eller finskt – medlemskap i NATO som en försämring av sin egen säkerhet är ett tryggt antagande. Utrikesminister Lavrov har t ex redan sagt detta offentligt: beslutet att söka medlemskap är respektive lands, men följs av ryska militära motåtgärder. Detta är närmast ett axiom. Empiriskt kan man visa att stater ofta underskattar säkerhetsdilemmats effekter. Detta innebär ingalunda något ryskt veto mot en eventuell svensk och/eller finsk ansökan. Men det geopolitiska läget påverkar självfallet varje stats val.

Nu invänder anhängarna av medlemskap att denna situation redan föreligger: vi är så uppkopplade med NATO att Moskva ser oss som en del av alliansen och att ett medlemskap därför inte skulle ha någon större eller i alla fall varaktigare inverkan på läget i Östersjöområdet. Men då missar man den politiska röda linje som ett medlemskap är. Moskvas språkbruk är i detta sammanhang indikativt. Man talar fortfarande med ett normativt ordval om Sverige och Finland som neutrala, men accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO. En blick på den karta som finns i den finska rapporten förklarar vad det är fråga om. Om det stora område som Sverige och Finland utgör skulle symboliskt s a s byta färg på Europakartan skulle detta innebära den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952, något som faktiskt varken Krister Bringéus eller Sten Tolgfors nämner. Både vår finska rapport och Bringéus använder termen ”vattendelare” om innebörden av ett medlemskap. Om det inte fanns någon större skillnad mellan vårt nuvarande samarbete med alliansen och ett medlemskap vore ju termen ”vattendelare” poänglös. Denna skillnad är i eminent mening politisk.

Att Krister Bringéus inte tar upp den inrikespolitiska process som skulle föregå ett medlemskap är naturligt. Det har inte ingått i hans uppdrag. Han har nöjt sig med att beskriva medlemskapsprocessens formalia. Men expolitikern Tolgfors skrinnar, liksom praktiskt taget alla debattörer, snabbt över eller förbi ämnet. Man får ibland intrycket att detta är en så störande faktor i ekvationen att man helst lämnar den åt sidan. Per T Ohlsson (SDS 18/9 2016) verkar vara en av de få i den svenska debatten som utgår från de inrikespolitiska realiteterna. Tolgfors sätter sin lit till att den interna diskussionen i Sverige rätt snart skall leda till ett större samförstånd kring en ansökan. Det kan givetvis komma att ske, men kommer i så fall i alla händelser att ta lång tid eftersom ett medlemskap svär mot den säkerhetspolitiska tradition som i långeliga tider varit svenskt riktmärke.

Den politiska process som enligt Bringéus kan komma att ta 12-15  månader, och enligt den finska utredningen något längre, är en integrerad del av en ansökan. Den är inte någon separat eller sekundär fråga. Den behandlas därför utförligt i den finska rapporten. Även den som är anhängare av ett svenskt medlemskap borde inse att vi inte kommer förbi folkomröstningsfrågan. Den som tror att man – utom i ett skarpt krisläge – kan bortse från att om man har anordnat omröstningar om EU och EMU, det skulle te sig obegripligt för väldigt många att inte ha en sådan om NATO. Detta kan faktiskt komma att gälla även om socialdemokraterna skulle byta fot. NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier. Vilken partiledare vill frivilligt utsätta sig för detta? NATO-frågan har klart större dimensioner och kan därför inte utan vidare jämföras med EU-inträdet, som man ofta hänvisar till. Ett nej i folkomröstningen 1994 om EU hade givetvis varit problematisk, men i en NATO-omröstning katastrofal, vilket f ö Per T Ohlsson noterar. Även ett svagt ja skulle bli problematiskt och motivera motståndare att ifrågasätta omröstningens legitimitet.

Debatten om NATO kommer rimligen att fortsätta inför 2018 års val. Man skulle önska att den också tog upp de centrala frågor som jag ovan sökt diskutera. Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande. Som det nu är tenderar alltså den publika diskussionen ofta att skymma den helt avgörande strategiska grundfrågan: främjar vi genom en ansökan strategiskt lugn i Nordeuropa eller kommer vi att ytterligare skärpa spänningen? Och i så fall för hur lång tid? Och är inte, med tanke på de politiska förutsättningarna, den linje som främst bär Peter Hultqvists signum, den under överskådlig framtid optimala? Om detta kan man ha olika meningar. Att den nuvarande linjen inte tillfredsställer krav på de räta linjer som många tycks kräva är klart. Säkerhetspolitiken är emellertid inget rutmönster och den svenska linjen är f ö varken ny eller irrationell.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare