Vid utrikesministermötet vid NATO:s högkvarter i Bryssel i februari 2026 representerades USA:s försvarsdepartement av Elbridge Colby i egenskap av Under Secretary of War for Policy. Colby är sedan länge en av de mest inflytelserika strategiska tänkarna inom republikansk försvars- och säkerhetspolitik, inte minst genom sin bok The Strategy of Denial: American Defense in an Age of Great Power Conflict från 2021, där han argumenterar för ett amerikanskt strategiskt fokus på att avskräcka Kina snarare än att upprätthålla global militär dominans.
Under det senaste året har Colby vid upprepade tillfällen använt begreppet ”NATO 3.0” för att beskriva behovet av en ny transatlantisk arbetsfördelning. Begreppet saknar formell doktrinär status inom alliansen, men kan förstås som en analytisk etikett för en framväxande amerikansk strategi där allierade i ökande grad förväntas ta ansvar för regional avskräckning inom sina respektive intressesfärer.
Detta resonemang bygger på en historisk periodisering av alliansens funktion. ”NATO 1.0” syftade till att, med Lord Ismays klassiska formulering, hålla amerikanerna inne, tyskarna nere och ryssarna ute. Efter det kalla krigets slut utvecklades i stället ett ”NATO 2.0”, där USA bar huvudansvaret för expeditionära operationer och global säkerhetsförsörjning, samtidigt som europeiska och asiatiska allierade bidrog i varierande omfattning till dessa insatser.
Denna ordning utmanas av en amerikansk strategisk omprioritering där Kina betraktas som den primära systemutmanaren. I detta perspektiv framstår det som allt mindre rationellt för USA att ensidigt upprätthålla konventionell avskräckning i Europa samtidigt som man försöker balansera Kinas militära uppbyggnad i Indo-Stillahavsregionen. En möjlig konsekvens är att europeiska NATO-medlemmar i ökande grad förväntas bära huvudansvaret för avskräckning gentemot Ryssland, medan asiatiska allierade ges motsvarande roller i relation till Kina, i båda fallen med stöd från USA vad avser avancerade vapen- och underrättelsesystem.
Samtidigt sker organisatoriska förändringar inom det amerikanska försvarsdepartementet som kan tolkas som ett uttryck för en mer integrerad syn på säkerhetspolitik och industripolitik. Under Office of the Under Secretary of Defense for Acquisition and Sustainment samlas exempelvis funktioner kopplade till materielanskaffning, exportkontroll och tekniköverföring, däribland Defence Security Cooperation Agency (DSCA) och Defence Technology Security Administration (DTSA). Dessa myndigheter ansvarar bland annat för Foreign Military Sales och skydd av känslig försvarsteknologi, och spelar därmed en central roll i den transatlantiska försvarsekonomin.
Mot denna bakgrund framstår NATO i ökande grad som en plattform inte enbart för militär interoperabilitet, utan också för koordinering av industriella leveranskedjor och teknologiska beroendeförhållanden. Frågan om kinesiska komponenter i västerländska vapensystem, liksom beroendet av kritiska råmaterial såsom sällsynta jordartsmetaller, har därmed fått en tydligare säkerhetspolitisk dimension.
Denna utveckling har samtidigt gett upphov till ökade spänningar mellan USA och Europeiska unionen i frågor som rör försvarsindustriell autonomi. I februari 2026 rapporterade Politico att det amerikanska försvarsdepartementet i formella synpunkter till EU-kommissionen motsatt sig lagstiftningsförslag som syftar till att stärka den europeiska försvarsindustriella basen genom att begränsa tredjelandsföretags tillträde till europeiska försvarsupphandlingar. Från amerikansk sida har det i detta sammanhang varnats för att eventuella “Buy European”-mekanismer kan komma att påverka existerande ömsesidiga upphandlingsarrangemang, däribland de Reciprocal Defense Procurement Agreements som i dag ger europeiska företag tillgång till vissa kontrakt inom det amerikanska försvarsdepartementet.
Initieringen av NATO-operationen Arctic Sentry sammanfaller med Trump-administrationens betoning av Arktis strategiska betydelse för såväl tidig förvarning och strategisk stabilitet som framtida energi- och transportflöden, inklusive tillgången till kritiska mineraler. Den samtida mediala uppmärksamheten kring Grönlandsfrågan har i detta avseende kommit att dominera Vita husets agenda, men snarare i form av reflexiv kontroll och avledning, än fakta i frågan.
”NATO 3.0” skulle kunna tolkas som ett embryo till en mer omfattande geoekonomisk säkerhetsarkitektur, där frågor om energi, infrastruktur och råvaruförsörjning integreras i alliansens avskräckningslogik. Att även civila infrastruktursatsningar i ökande grad diskuteras i relation till medlemsstaternas försvarsutgifter understryker denna utveckling.
En sådan omorientering aktualiserar frågor om hur framtida säkerhetsarrangemang i Europa kan komma att utformas visavi Ryssland. I vissa kontroversiella analyser, till exempel Council on Foreign Relations rapport No Limits? The China-Russia Relationship and U.S. Foreign Policy har det exempelvis framförts att en långsiktig strategi för att balansera kinesiskt inflytande i Eurasien kan förutsätta någon form av selektiv ekonomisk/industriell integration mellan väst och Ryssland, förutsatt att säkerhetsgarantier kan etableras för berörda europeiska stater, i första hand Ukraina. Detta kommer sannolikt att bli mycket svårsmält för europeiska regeringar, åtminstone inför öppen ridå, vilket kan framstå som ironiskt då flera europeiska länder även idag idkar handel med ryska varor.
Den transatlantiska försvars- och säkerhetssektorn framstår i ökande grad som en arena för strategisk förhandling snarare än enbart teknisk interoperabilitet. Reciprocal Defense Procurement Agreements som sedan länge reglerar ömsesidigt marknadstillträde mellan USA och europeiska allierade har historiskt fungerat som instrument för att integrera västliga försvarsindustrier. I en situation där EU överväger mer uttalade industripolitiska verktyg på försvarsområdet, samtidigt som Washington signalerar att sådana åtgärder kan få konsekvenser för europeiska företags tillgång till amerikanska kontrakt, riskerar dessa arrangemang att i praktiken omvandlas till påtryckningsmedel i en bredare geoekonomisk konkurrens.
Oavsett om en sådan utveckling materialiseras eller ej pekar den amerikanska retoriken om ”NATO 3.0” mot en möjlig framtid där alliansens funktion i allt högre grad definieras av dess förmåga att hantera teknologiska och ekonomiska beroenden.