Det är snart en vecka sedan det syriska inbördeskriget eskalerade ytterligare med turkiska artilleribeskjutningar mot militära mål i Syrien. Efter granatkastarbeskjutningen som dödade fem civila i Turkiet röstade det turkiska parlamentet snabbt igenom möjligheter för regeringen att kunna genomföra operationer på syrisk mark, om så krävs för att skydda turkiska liv.

Som vanligt i dessa fall är det svårt att veta vad som egentligen hänt. Syrien påstås ha bett om ursäkt för den initiala beskjutningen enligt den turkiska biträdande premiärministern, men jag har bara hittat kondoleanser. Den syriske FN-ambassadören förnekar bestämt att det skulle röra sig om eldgivning från syriska enheter. Turkiet har dagligen svarat mot ytterligare beskjutningar från syriskt område. Det är fortfarande svårt att se logiken att den syriska regimen skulle vilja provocera Turkiet till en inmarsch i landet. Tills vidare kommer jag förhålla mig skeptisk till rapporteringen.

Turkiet är pressat av den egna politiken mot Syrien. Det höga tonläget har diktaturen i Damaskus mött med sedvanlig cynism som inneburit att flyktingströmmar tryckts mot den turkiska gränsen samtidigt som utdragning av enheter i norr skapat ett vakuum som olika kurdiska grupperingar och olika rebellenheter fyllt. Dessutom finns det inrikespolitiska faktorer att beakta som ett kommande presidentval sommaren 2014, där premiärminister Erdogan just nu ligger efter i opionsmätningarna.

Inne i Syrien håller regimen rebellerna fortfarande stången och tycks ha gått till motoffensiver i Damaskus, Aleppo och Homs. Det är fortfarande överlägsenheten i eldkraft som gör att det är möjligt. Rebellerna lär fortsätta sina försök att genomföra räder mot militära baser, för att försvåra framförallt användningen av flyg och helikoptrar.

De massiva såren som inbördeskriget rivit upp lär ta lång tid att läka liksom i Libyen. Libyen genomgår just nu en svår period. Parlamentsledamöterna avsatte landets förste premiärminister i en regering som aldrig tillträtt. Utanför det gamla Khaddafinästet Bani Walid har enheter ur armén och revolutionsbrigader samlats för att ännu en gång storma staden. Civilbefolkningen i staden har vädjat om skydd av FN, men den möjligheten ter sig väldigt avlägsen just nu. I Benghazi är det fortfarande oroligt under ytan, sedan attacken mot det amerikanska konsulatet.

Söder om Libyen blir det allt tydligare tecken på en intervention i Mali av ECOWAS med stöd av Frankrike. Frankrike flyttar enligt den öppna rapporteringen förnödenheter och mindre förband, främst specialförband som synliga tecken på förberedelser. I området är det bara Algeriet som spjärnar emot av historiska skäl, vilket innebär att Frankrike inte fått tillstånd för överflygningar med helikoptrar. Detta trots att Algeriet inte heller har något intresse av att Al Qaida i Maghreb (AQIM) växer sig för stark i norra Mali.

Omvälvningarna i samband med den arabiska våren verkar bestå av tre generella entiteter med politisk vilja. De auktoritära regimerna, frihetstörstande mer eller mindre sekulära grupperingar och mer religiöst färgade grupper som spänner mellan islamister, salafister och jihadister. Balansen mellan dessa ser helt olika ut. Även samma grupperingar har vitt skilda uppträdanden. Det Muslimska Brödraskapet i Egypten har en helt annan politisk mognad än sin syriska motsvarighet som alltid varit betydligt mer militant.

Denna kompott kommer nästa gång visa sig i Jordanien, enligt min bedömning. Landet med kung Abdullah i spetsen är utsatt för stor press från omgivningen. I norr har närmare 100000 människor flytt från Syrien, landet har en stor palestinsk befolkning som fortfarande (snart 50 år) väntar på att Palestinafrågan ska avgöras. De på nytt stigande matpriserna försvårar regimens handlingsfrihet, och landet är färdigt för större missnöjesyttringar. I bakgrunden har en allt mer militant rörelse formerat sig, redo att utnyttja den väl utbredda fattigdomen.

Kung Abdullah som är en slags upplyst despot kommer att tvingas till snabba eftergifter, om inte en negativ utveckling med militära inslag ska förhindras. han kan visserligen påräkna såväl saudiskt som amerikanskt ekonomiskt stöd vid en sådan utveckling, men det skulle verkligen vara i elfte timmen.

Jordanien är även intressant när det kommer till israeliska anfallsmöjligheter mot det iranska atomprogrammet. Vägen över Jordanien och Irak är enligt min bedömning det bästa alternativet, eftersom det är kortast, kung Abdullah är pragmatisk och Irak har ett svagt luftförsvar för tillfället.

Uppmärksamheten kring en väpnad konflikt mellan Iran och Israel har klingat av generellt efter ledarnas tal i FN:s generalförsamling i slutet av september. I dagarna inleds nu det sista månfönstret för hösten innan vädret blir sämre kring Iran. Även om de flesta nu dragit slutsatsen att krigsrisken är avvärjd, så lovar Orsa kompani inget bestämt. Överraskning är ett framträdande israeliskt drag.

Att aktörerna är vakna blev tydligt i helgen när det israeliska flygvapnet sköt ner en UAV över Negevöknen. Farkosten har tydligen penetrerat det israeliska luftförsvaret från Medelhavet, och de israeliska misstankarna går till Hizbollah med iransk stöd.

Extra intressant blir det, eftersom det finns två betydelsefulla installationer i Negevöknen, Dimonareaktorn som producerar kärnenergi och den amerikanska X-bandradarstationen som tillsammans med en liknande i Turkiet utgör förvarningen i robotförsvaret mot eventuella iranska långdistansrobotar.

 Regimen i Iran blir alltmer pressad av en inflation som snart kan räknas som hyperinflation. Tehran fick förra veckan känna på nya protester. Vägen ur inre problem brukar ofta vara yttre manövrar. Möjligheter till detta saknas inte för den iranska statsledningen. Islamska Jihad i Gaza och Sinai, Hizbollah i Libanon och de syriska rebellernas hot att avrätta de 48 fångarna ur det iranska Revolutionsgardet erbjuder olika möjligheter att försvåra omvärldens bidrag till regimförändring i Tehran.

Som det heter i det persiska ordspråket: ”Baka medan ugnen är varm!”

Mer av samma författare