Någon vecka in i det syriska upproret skrev jag min första artikel med titeln: Syrien – Fly eller illa fäkta?. Faktorerna som talade för att al-Assad skulle slåss visade sig med tiden stämma. Eftersom jag bedömde situationen pessimistiskt, så jämförde jag med BTO gamla slagdänga – You’ve Ain’t Seen Nothing Yet. Nu är vi där.
Enligt syrisk TV, så har minst 120 soldater och poliser de senaste dagarna dödats i Jisr al-Shughur av ”beväpnade terrorister”. Det är oerhört svårt att verifiera vad som hänt. Vissa uppgifter talar om strider mellan väpnade motståndsmän och regimens säkerhetsfolk, andra om nedskjutna myterister. Det går heller inte att utesluta att det hela är uppdiktat, eller i vart fall kraftigt överdrivna siffror. Tyngdpunkten i upproret verkar i vart fall flyttat på sig från Dera’a i söder till axeln Homs-Hama-Jisr al-Shughur i centrala och nordvästra delen av landet.
Mycket olycksbådande framträdde sedan under måndagskvällen såväl inrikesminister som mediaminister med tal om att snabbt slå ned upproret. 555. brigaden har fått order om att bege sig till området. Jisr al-Shughur är en stad knappt som Kalmar i invånarantal. Den var i modern tid ett av det Muslimska Brödraskapets starkaste fästen intill pappa Hafez al-Assad slog ned ett politiskt uppror 1980. Det olycksbådande i går var de liknande motiven som användes för att rättfärdiga aktionerna i Jisr al-Shughur då och Hama 1982.
Oppositionen har växt sig starkare den senaste veckan sedan den turkiska regeringen tillåtit denna organisera sig i turistorten Antalya, där ett politiskt program antogs som paraply för de olika oppositionsgrupperna inklusive Muslimska Brödraskapet. En sådan samling indikerar att den turkiska regeringen gjort en kalkyl som säger att oppositionen kommer att vinna kraftmätningen med regimen. Andra saker som talar för detta är intervjuer på Al Jazeera, där vi kan se soldater och officerare uttala sig efter avhopp.
Den syriska ledningen har också försökt att stirra upp den palestinska befolkningen mot Israel genom att tillåta demonstrationer ta sig till gränsen på Golanhöjderna och där försöka marschera in i Israel. Även om israeliska soldater har öppnat eld och dödat demonstranter vid de bägge tillfällena, så verkar det som föyrsöken nu ebbat ut. I det rådande läget finns det sannolikt ingen resonansbotten längre för att kunna lura in den den syriska befolkningen i ett krig med Israel.
I omvärlden har tonläget höjts ytterligare. Frankrike vill nu ha en resolution i FN:s säkerhetsråd som fördömer regimens våld och kräver ett öppnande av vägar för humanitärt bistånd. Resolutionen kan möta ett ryskt veto, och det kan få en inrikes konsekvens i Ryssland. Ett försök att få igenom en Syrienresolution ger vatten på kvarnen för de som tycker att president Medvedev varit för tillmötesgående mot väst när det gäller Libyen. Det är fullt möjligt att denne drog undan sitt indirekta stöd för Khaddafi för att få USA att gå varsamare fram med Syrien. Med det franska initiativet har Ryssland underminerat Khaddafi samtidigt som de tvingas lägga in sitt veto för att försvara en partner de har avtal med en flottbas om. Det kommer se illa ut på den internationella scenen. Möjligen kan vi därför få se en nygammal position från Ryssland om Libyen istället.
Med ökat inre motstånd och ökat yttre stöd för oppositionen förlorar den diktatoriska regimen mark i landet. Som tur för bröderna al-Assad har de livlinor kvar i form av Iran (Al Quds Force) och Hizbollah. Nu gäller istället musikgruppen Toto’s sång – Hold The Line – Mycket talar för att det blir blodigt med upprörande scener. (Obeväpnad man skjuts i huvudet av skarpskytt – 24 sekunder)
y
Du vet väl om att du kan följa oss på yyFacebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
En mycket bra analys!
Åtminstone enskilda socialdemokrater vill inrikta Sveriges internationella insatser. I opposition innebär detta att man helt öppet måste visa sina kort långt innan det finns minsta tillstymmelse till utkast på resolution i FN:s säkerhetsråd.
Att vara proaktiv är i allmänhet berömvärt och bra. Nu gör det därtill socialdemokraterna medialt intressanta och relevanta. Vilket knappast är någon nackdel. Men det innebär ett inte obetydligt mått av chansning. Idag så mer eller mindre kräver de ett svenskt truppbidrag till en eventuell framtida markoperation i Syrien. Vackert så, men när svenskt deltagande i UNIFIL II var aktuellt innan regeringsskiftet 2006, så var den dåvarande socialdemokratiska regeringen inte särdeles benägen att insätta svensk marktrupp i Libanon. Det blev en kustkorvett baserad på Cypern istället.
Tack vare att Urban Ahlin i våras fick med sig socialdemokraternas riksdagsgrupp på att av regeringen kräva ett aktivt svenskt bidrag till att hindra den libyiska regeringens våldförande på sin egen befolkning, då vare sig han eller någon annan ännu visste att resolution 1973 skulle beslutas på sätt som skedde kort därefter, så kom svenskt stridsflyg helt överraskande ut på sin första skarpa internationella insats sedan Kongo nästan femtio år tidigare.
En FN-resolution om insats av marktrupp med R2P-mandat i Syrien ter sig i dagsläget fortfarande, som helt osannolik. Och det kommer den nog att fortsätta att vara ända till dess den materialiserats. Men den dag som Assad-regimen imploderat, så är varje alternativ till en sönderfallande stat på syriskt territorium aptitligare för grannstaterna. Turkiet, Saudiarabien och Israel skulle då kraftfullt vädja till USA om inblandning. Det är möjligt att till och med Kina och Ryssland skulle ställa sig skeptiska till skönmässigt och okontrollerat ökat inflytande för shitiskt dominerade Irak och Iran i Syrien.
Den sunnitiska befolkningsmajorieten i Syrien kan ha uppfattat det som att pappa och son Assad suttit vid makten med stöd av först Sovjet och sedan Ryssland. För Ryssland kan snart deltagande i en multinationell operation vara att föredra framför att tappa allt inflytande i Levanten.
– Nu vet vi i vartfall att socialdemokraterna stödjer ett framtida alltjämt hypotetiskt svenskt bidrag med marktrupp i Syrien. Det visste vi inte igår.