Den brittiske historikern Paul Kennedy, sedan länge verksam vid Yale-universitetet i New Haven, Connecticut, publicerade 1987 en magistral volym, ”The Rise and Fall of the Great Powers. Economic Change and Military Conflict from 1500 to 2000”, som kom att väcka mycken uppmärksamhet. Den översattes till ett tjugotal språk och blev föremål för frekventa referenser i den politiska debatten både i USA och annorstädes. Kennedys tes var att stormakterna för att upprätthålla sina imperier kontinuerligt måste rusta upp vilket i sin tur ledde till ekonomiska problem och till sist att de började tappa sin status. Kennedy kallade denna utveckling ”imperial overstretch”.
När Paul Kennedy skrev sin bok på 1980-talet hade han givetvis i tankarna USA:s nesliga uttåg ur Vietnam 1975 och från 1979 Sovjetunionens uppenbara bakslag i Afghanistan. Det var ganska uppenbart att både USA och Sovjet höll på att hamna i just risken att överskrida sina militära och ekonomiska gränser.
Paul Kennedy gav redan 1980 ut en annan lika innehållsrik volym som skulle kunna kallas en förstudie till boken om stormakterna, ”The Rise of Anglo-German Antagonism 1860-1914”. Denna bok är baserad på omfattande arkivstudier i båda länderna och i praktiken, utan att ens referera till Thucydides, det mest ambitiösa försöket att analysera innehållet i begreppet ”The Thucydides Trap”. Termen myntades för ett drygt tiotal år sedan (2014) av den välkände amerikanske statsvetaren Graham Allison i en bok, ”Destined for War? America. China and the Thucydides Trap” och syftar på relationen i antikens värld mellan Aten och Sparta, där den förra staten befann sig i en expansionsfas medan Sparta succesivt tappade mark. Denna rivalitet skulle resultera i ett krig dem emellan om herraväldet i den grekiska världen. Så blev också fallet, de Peloponnesiska krigen 431-421 och 413-404 f Kr som historikern Thucydides skildrar.
Graham Allisons bok syftade således på rivaliteten mellan USA och Kina som alltså, om historien var någon ledtråd, riskerar att leda till öppen konflikt mellan de båda supermakterna, direkt om Taiwan men symboliskt om positionen som det internationella systemets nr 1. Det intressanta är att Kinas president Xi när Donald Trump nyligen var på sitt första besök i Peking på nio år i sitt tal vid den officiella middagen för den amerikanske kollegan varnade för Thucydidesfällan. Detta har han gjort tidigare men referensen kom säkert ändå som en överraskning både för Trump och många av de kinesiska värdarna. Men Xi hade gjort sin poäng.
I detta sammanhang skall vi inte direkt diskutera riskerna för att motsättningarna mellan USA och Kina kan komma att leda till krig. Däremot skall vi med referens till Paul Kennedys mindre kända bok – som intressant nog inte annat än som begagnad finns att tillgå på de vanliga internetboklistorna – söka erinra oss vilka faktorer som ledde till konflikten mellan England och Tyskland och därmed till första världskriget. Vad förde två protestantiska, relativt civiliserade länder med täta politiska, ekonomiska, kulturella och dynastiska förbindelser och som dessutom aldrig varit i krig med varandra (allierade i både sjuårskriget 1756-1763 och Napoleonkrigen, världskrigens föregångare) i augusti 1914 till öppen konflikt med varandra? Utan den brittiska interventionen, som ingalunda var oomstridd i London, hade första världskriget fått ett helt annat förlopp.
Innan Paul Kennedy inleder sin historiska analys, 1860, bestod Tyskland som en engelsk observatör, Lord Welby, noterat, av ett antal obetydliga furstendömen styrda av obetydliga furstar, med Preussen och Österrike-Ungern som något slags delad ledning. Men 1914 var Tyskland, med hänsyn till befolkningsstorleken, den ekonomiska och vetenskapliga basen liksom den militära kapaciteten både till lands och till sjöss, kontinentens dominant. Det var ett land som ville föra vad man kallade Weltpolitik. Tyskland sökte sig en plats i solen och innebar ett hot mot sin omvärld, särskilt med Frankrike och Ryssland. Kejsar Wilhelm II:s stridslystna retorik förstärkte givetvis denna känsla. Wilhelm hade påtagliga likheter med Donald Trump: narcissistiska drag, behov av beröm och bekräftande, ombytlighet, benägenhet att uttrycka sig drastiskt; om hans karaktärsdrag har den australiske historikern, Christopher Clark, skrivit en utmärkt biografi (2000). Det var säkert oundvikligt att denna av kejsaren nyttjade retorik skulle få politiska effekter. En motverkande kraft i Berlin var det allt starkare socialdemokratiska partiet, men dess makt förblev ändå trots partiets storlek begränsad.
Och vilken var stämningarna i Storbritanniens? London behärskade fortfarande en stor del av världshandeln och finanssystemet. Men den tyska tekniktunga industrin, liksom den amerikanska, närmade sig eller överträffade sina brittiska konkurrenter. Storbritannien framstod som den rådande internationella ordningens försvarare. Inställningen gentemot Tyskland var ingalunda enhetligt fientlig. Labourpartiet som liksom sitt tyska systerparti kontinuerligt växt i styrka mot slutet av 1800-talet, ville inte ha någon konflikt med Tyskland. Mest negativt inställda var de konservativa, som ville förvandla imperiet till ett slags tullunion vilket skulle träffa tyska exportörer, och de liberala interventionisterna.
Trots den stundtals uppskruvade retoriken förekom kring sekelskiftet diplomatiska förhandlingar mellan de båda huvudstäderna i syfte att nå något slags politisk överenskommelse. Dessa förhandlingar strandade på att Tyskland krävde att Storbritannien skulle utlova att i en möjlig kommande kontinental konflikt föra en neutral politik. Detta vägrade britterna, liksom man vägrat att gå längre än en ”entente cordiale” med fransmännen, utan något löfte om militärt stöd i ett krig med Tyskland. I London ville man behålla sin handlingsfrihet i fall av en europeisk konflikt. Denna diskussion speglades i den interna debatt som föregick den brittiska krigsförklaringen den 4 augusti 1914.
Om den ekonomiska rivaliteten var en faktor bakom de ökande motsättningarna mellan de båda imperierna, var den marina kapprustningen en minst lika viktig sådan. I Tyskland ingicks på 1890-talet ett slags allians mellan de stora jordägarna i Ostpreussen och den tyska flottan. Man pressade riksdagen flera gånger att anta nya lagar om utbyggnad av flottan. En utökning av denna med nya stora slagskepp skulle kunna utgöra ett stöd för utrikeshandeln. Problemet var att i och med att denna tyska marin utvidgades kom man allt närmare England. Den tyska försvarsperimetern kom alltså att uppfattas som ett hot mot den brittiska marinen som förutom att försvara de egna vattnen också hade världsvida uppgifter. Den brittiska flottan måste alltså, enligt en allmänt omfattad mening ha en tydlig överlägsenhet mot den tyska, vilket tyskarna i sin tur hade svårt att godta. Det tyska flottbyggnadsprogrammet under den kände amiralen von Tirpitz hade kejsar Wilhelms stöd och bidrog således till den mot Tyskland fientliga stämning som aldrig helt dominerade men växte sig starkare i London.
Var då kriget mellan den relativt allt starkare stormakten Tyskland och det relativt allt svagare Storbritannien oundvikligt? Kennedys tes är att motsättningarna mellan Tyskland och England de sista femton-tjugo åren före krigsutbrottet gjorde risken för en öppen konflikt allt större. Ett storkrig kunde lika väl ha utbrutit i december 1912 under det första Balkankriget som hotade Österrike-Ungerns ställning i regionen.
Men givetvis var kriget inte oundvikligt. Hade Berlin satsat på en omvänd Schlieffenplan, där den stora offensiven omedelbart satts in mot Ryssland och fronten mot dess allierade Frankrike lämnats med svagare tyska förband för att främst försvara gränserna, hade England kanske tvekat ytterligare innan man beslöt om en krigsförklaring. Kriget hade då kanske blivit främst ett tyskt/österrikiskt-ryskt krig. Men i och med att tyskarna hotade Holland och Belgien kände sig England, dessutom med sina nära förbindelser med Frankrike, pressat att gå med. Ett mera bestämt brittiskt agerande redan efter det österrikiska ultimatumet till Serbien hade sannolikt kunna medfört att många i stormaktshuvudstäderna reflekterat ytterligare ett par varv om de möjliga konsekvenserna av en öppen konflikt
Paul Kennedys volym är således främst ett historiskt verk. Hans norskfödde historikerkollega vid Yale, Odd Arne Westad, har i en ny bok, ”The Coming Storm. Power. Conflict and Warnings from History” (2026), försökt att binda ihop historien och nuläget. Westads tes är att dagens internationella situation har stora likheter med läget 1914. Systemet är på väg mot multipolaritet, där motsättningarna mellan USA och Kina är centrala. Det är dock ännu instabilt. Kring 1914 fanns etablerade kontaktvägar mellan den tidens stormaktsledningar, som dessutom i flera fall (Ryssland, Storbritannien, Tyskland) var nära släkt med varandra. Men det kunde inte hindra krigsutbrottet. Idag är dessa kontakter snarast sämre i ett läge där konfliktämnena stormakterna emellan är många. Idag har vi samma nationalism, misströstan om globaliseringens effekter, protektionism, farhågor för ekonomisk nedgång som 1914. Westad menar dessutom att kärnvapnens avskräckningseffekt minskat. Situationen är alltså minst lika farlig som då. Westad undviker liksom Paul Kennedy att göra några referenser till deras föregångare, Thucydides. Men hans ande kan sägas sväva i båda deras böcker.
Det internationella läget var, betonar Odd Arne Westad, helt annorlunda under såväl mellankrigstiden som det kalla kriget. Richard Overy, en annan framstående brittisk historiker med inriktning på 1900-talet, diskuterar i sin tunna men mycket läsvärda bok, ”1939. Countdown to War” (2010) krigsutbrottet i september 1939. Hitler trodde inte efter Österrikes Anschluss . Münchenöverenskommelsen och inmarschen i Prag i mars 1939 att Storbritannien och Frankrike skulle uppfylla sina alliansåtaganden visavis Polen. Anfallet mot detta land skulle inte leda till något annat än ett regionalt krig. Men till sist betydde, hävdar Overy, ändå de västliga stormakternas heder någonting för dem. Detta överraskade Hitler. Kan t ex Kina göra en liknande felbedömning om Taiwan?
Odd Arne Westad – och åtskilliga andra skribenter – menar alltså att Kina fyller samma funktion i det internationella systemet som Tyskland i början av 1900-talet. Det är vidare ganska klart att USA passerat zenit i sin maktutveckling. Dessutom har denna relativa nedgång accentuerats genom att landets 45:e och 47:e president så uppenbart agerar utan en tydlig strategi och därmed försätter sig i situationer som understryker landets politiska och militära begränsningar. Iranoperationen detta år är det mest eklatanta exemplet. Trump har dels inte tydligt och klart kunnat förklara vad anfallet mot Iran skulle gå ut på, dels inte uppnått något av de ibland sinsemellan oförenliga mål han angett. Vilka slutsatser Trumps kollega Xi dragit av denna vinters och vårs operationer i Mellanöstern kan man bara spekulera om.
USA är ingen militär papperstiger. Men utan en någorlunda genomtänkt strategi och återhållsam användning av sina militära resurser kommer den nuvarande amerikanska ledningen att påskynda den relativa maktförlusten. Kanske kan XI hopps på att uppnå sina strategiska mål, som återföreningen med Taiwan, utan strid. Om USA har ett åtagande gentemot Taiwan liknande det Storbritannien och Frankrike hade mot Polen kan man diskutera; olika presidenter har uttalat sig på olika sätt om saken. Men om Kina under de närmaste åren skulle kunna genomföra något slags invasion av ön utan amerikanskt militärt ingripande skulle maktskiftet USA/Kina övertydligt ha demonstrerats. Då skulle Thucydidesfällan inte behöva slå till. Var det denna situation Xi nyligen syftade på när han tog emot Trump i Peking? En varning till USA att undvika kriget.