Ett hybridangrepp.
Mette Frederiksen tvekade inte ett ögonblick om vad det var som hade drabbat Danmark i slutet av september.
På Nordens största internationella flygplats ställdes den ena flighten efter den andra in och ankommande flyg dirigerades om till närliggande flygplatser. Alltmedan drönarna cirklade runt i skyn, fullt synliga för envar, samlades poliser och militärer med specialutrustning på Kastrup.
För det var ju precis det som var poängen: att drönarna skulle upptäckas. Och därmed skapa oro och förvirring i vår del av världen, enligt den klassiska modell för hybridkrigföring som Ryssland kommit att excellera i.
Visserligen har vare sig statsministern eller någon av hennes kolleger pekat ut Ryssland som den som låg bakom de många drönarna som lyste upp den köpenhamnska himlen på kvällen den 22 september.
Men vi vet ju vem som brukar ägna sig åt sådana aktiviteter, så att drönarna var ryska är knappast någon vild gissning.
Men varför hände det egentligen just där och då?
Drönarna hade ju dykt upp lite varstans under en period i september. I Polen, där en svärm drönare kommit svävande över gränsen österifrån och skjutits ner med dyra missiler. I Estland och Tyskland – och Norge, där Oslos flygplats i Gardemoen stängdes under några timmar samma kväll som Kastrup.
Från Köpenhamn spred sig fenomenet vidare som en löpeld till flera mindre flygplatser runt om i landet. Ovanpå det fick ett antal militära anläggningar oväntat – och oönskat – drönarbesök, däribland Flyvestation Skrydstrup på södra Jylland.
Att Danmark var epicentrum för hybridangreppet och just vid den tidpunkten var nämligen allt annat än en tillfällighet.
Som så mycket i dessa tider handlade det om Ukraina.
För vilket land är regerande världsmästare i Ukrainastöd om inte just – Danmark. Vapen, utrustning, träning och materiel har levererats i mängder och i åtskilliga omgångar – och värda många sköna miljarder – från Köpenhamn till Kiev sedan det ryska anfallet inleddes i februari 2022.
Med den så kallade ”danska modellen” beställs militärt materiel direkt från den ukrainska försvarsindustrin och doneras till landets försvarsmakt.
Bland mycket annat var Danmark också första land att donera F-16-stridsflyg till Ukraina, med Nederländerna som klar tvåa. Var tror ni att dessa F-16 i vanliga fall har sin hemmabas?
Ja, just det: på flygbasen i Skrydstrup. Varifrån även flottan av F 35 utgår för den danska incidentberedskapen vid NATOs östfront.
Förutom allt detta hade Mette Frederiksen nyligen hållit ännu en av sina många presskonferenser för att informera om det danska beslutet att införskaffa långräckviddiga missiler – offensiva sådana.
Ett paradigmeskift, som statsministern formulerade det.
Det förnuftiga i det uttalandet råder det delade meningar om bland danska politiker och försvarsexperter, men beslutet är utan tvekan ett stort steg.
Och så slutligen: EU-toppmötet i Köpenhamn de första två dagarna i oktober, med Ukrainastödet och försvarsfrågor högst på agendan.
Det förklarar timingen för det ryska hybridangreppet, bara några dagar innan stats- och regeringscheferna började anlända till den danska huvudstaden.
Några problem att genomföra toppmötet var det i slutänden inte. Eller toppmötena, för den andra dagen utökades gruppen till den större kretsen i European Political Community.
På närmast nolltid levererades en rad olika förmågor från Danmarks vänner i Nordeuropa för att förhindra att ytterligare hybridattacker skulle sabotera tvådagarssammankomsten i Köpenhamn. Från Ukraina anslöt drönarexperter med upparbetad erfarenhet av alla slag av rysk krigföring.
Istället för att skapa splittring och oro som det ryska uppsåtet var blev det en imponerande kraftsamling i Köpenhamn.
Nu storsatsas det på alla håll på nya antidrönarsystem och det lär behövas. För även om drönarna har försvunnit från Kastrup för denna gång är hybridkriget långt ifrån över.