av Anders Lindberg

Det började inte med nyheten att beridna högvakten skulle gå till fots. Inte heller med att artilleriet bara har en funktionsduglig pjäs att öva med. Eller med Aftonbladets avslöjande att ÖB tagit första steget mot att lägga ner en hel vapengren.

– Vi kommer inte att ha en marin om tio år, sa en central källa inom försvarsmakten, till tidningen.

Det började inte med denna månads pressklipp om försvaret, men bilden har börjat etsa sig fast. Ett kavalleri utan hästar, ett artilleri utan pjäser och en flotta utan fartyg. Välkommen till Sverige, enveckasförsvarets hemland.

Bilden är orättvis, jag vet. Artilleriet är på väg att få nya pjäser, högvaktens hästar ägs av en ideell förening och Försvarsmakten dementerade å det bestämdaste marinens hädanfärd.

Regeringen meddelade inför årets budget att försvaret ska få ytterligare 200 miljoner nästa år. Under perioden 2014-17 höjs anslagsnivån men 500 miljoner. Pengarna är avsedda för utbildnings- och övningsverksamhet.

Lyssnar man på vad ÖB tidigare sagt är 200 miljoner nästa år en symbolisk summa. I relation till ett materielberg på uppemot 30 miljarder blir det lite löjligt.

Samtidigt håller en politisk vindkantring på att ske som kan få väsentligt större konsekvenser än årets budget. Den började med Håkan Juholt.

När Moderaterna 2006 vann valet fanns två tydliga linjer i försvarspolitiken. Mikael Odenberg som ville spara långsamt och Anders Borg som ville spara fort. Efter Almedalen 2007 stod Borg som segrare och en tid därefter avgick Odenberg. Men det politiska etablissemanget var överens om att försvaret i första hand var en fråga om budgetarbete, inte försvarspolitik. Det blev särskilt tydligt i de rödgrönas budget inför valet 2010 där de både minskade resurserna och använde försvaret som retorisk slagpåse.

Men Socialdemokraterna är en folkrörelse. Så enkelt styr man inte om en supertanker och i de djupa leden började det mullra om att neddragningarna redan gått för långt. Utvecklingen i Ryssland började oroa på allvar, särskilt efter Georgienkriget 2008.

Vad många missat i debatten är att Socialdemokraterna alltid varit ett ganska försvarsvänligt parti, även om det inte alltid märkts i politiken. Moderaterna har haft rollen som pådrivare men det är S-regeringar som byggde den garnisonsstat Sverige var under kalla kriget. Vad många också glömmer är att neutralitetspolitiken till stor del byggde på ett starkt försvar och en framgångsrik försvarsindustri.

När Håkan Juholt valdes till partiordförande höjde han försvarsanslagen i S-budgeten till regeringens nivå. Och plötsligt hade Moderaterna hamnat till vänster om Socialdemokraterna. Sedan dess är vi i uppochnervända världen. Moderaternas försvarspolitiska haveri handlar inte bara om brist på pengar. Främst handlar det om brist på förtroende mellan regeringen och Försvarsmakten. När Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för särintresse och la fram regeringsbeslut 5, i vad som verkar vara en hämndaktion för ÖB:s kritik, blev många förvånade. Det borde man inte blivit, det är detta som är de Nya Moderaterna.

Från utsidan är det uppenbart att detta inte är hållbart. Vi kan, för att återgå till högvakten, i längden inte ha ett kavalleri utan hästar, om vi vill att ryttarna ska stanna kvar.

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet. Han var tidigare politisk sakkunnig åt utrikesministern i den förra socialdemokratiska regeringen.