av Ulf Henricsson

”Jasplan flög mitt under Kalle Anka på julafton” förkunnade Aftonbladet på juldagen och meddelade vidare att folket var stört och oroligt. Själv var jag mycket mer upprörd påskdagen 2013 när Försvaret inte gick upp för att möta de ryska flyget utanför Gotska Sandön. Bakgrunden till detta icke agerandet var kanske detsamma som jag upplevde i milostab Ö i mitten på 80-talet.

Vid vakthavande befälets morgongenomgång för militärbefälhavaren, generalen Bengt Leander, redogjordes för hur några av KGB:s patrullbåtar kränkt svenskt territorialvatten vid Katthammarsvik. Båtarna hade kunnat följas under flera timmar före kränkningen. För en gångs skulle låg det en robotbåtsdivision i Visby och MB undrade irriterat varför divisionen inte larmats och satts in. När VB som normalt arbetade med produktionsledning svarade att han hade bedömt kostnaderna för höga att larma utanför ordinarie arbetstid och att gå till Katthammarsvik. Då fick jag uppleva den argaste general jag någonsin mött. ”Vad i helvete tror ni vi har försvaret till” slungades ut mot de samlade stabs­medlem­marna. Det sades en hel del annat också. Var VB ”kränkt” efter detta utbrott? – kanske, men alla fick sig en välbehövlig påminnelse om huvuduppgiften. Det är synd när klartext behövs – men bra att den törs användas vid behov.

Så blir det lätt när kortsiktig ekonomi skymmer huvuduppgiften. Därför blev min julglädje förstärkt av att försvarsmakten övar på julafton – den har hittat tillbaks till huvuduppgiften. Ett stridsfordon 90 kompani stationerades i somras på Gotland, under hösten plockades den markbaserade robot 15 fram ur förrådet efter cirka 15 år och avfyrades ut över Östersjön. ÖB överväger också att decentalisera den högsta ledningen. Det visar på en helt annan vilja än den som präglade första decenniet detta århundrade, när det tog flera månader att få tre stridsfordon 90 till Afghanistan och år för att få ned några sjuktransporthelikoptrar dit. Soldaternas välfärd fick stå tillbaks för byråkrati och ett stelbent ekonomisystem. Eftersom systemen inte ändrats visar det hur enskilda personer kan påverka när viljan finns.

Under de senaste månaderna har jag hört försvarsministern, ÖB och arméchefen uttala sig om att nu skall det levereras värnkraft. Det känns just nu som om de tänker hålla ord och vi får hoppas att de många groparna på vägen kan undvikas, för de kommer som vanligt att dyka upp. Vi får hoppas att det som synes hända inte är helt beroende av att Putin uppträder aggressivt utan beror på en insikt att en tryggare värld förutsätter att vi tillsammans med andra kan försvara det samhälle vi vill ha. I bästa fall har politiken insett att försvarsförmåga inte kan styras av omvärldslägets snabba svängningar utan kräver en handfast långsiktighet (15-20 år, minst), och det räcker inte med tomma ord. Ett exempel på handfasthet är att skaffa ett kvalificerat luftvärnssystem typ Patriot (det är bara att hoppas att SvD har torrt på fötterna).

Det absolut viktigaste är dock att fortsätta att öva och låta bli att använda övningsanslaget som budget­regulator vilket alltför många av oss varit med om. Personal­kvaliteten är lika viktig som materiel­kvalitet och minst lika svår att återta.

Uppdragstaktik är försvarsmaktens ledningsfilosofi och det är mycket bra. De som inte gillar uppdrags­styrning anför mot den att; ”ja men det kan ju gå fel”! Visst, men det är ingenting mot vad det gör med detaljstyrning. Frågan är bara om uppdrags­styrningen finns till vardags? Generalerna pratar om den – säkert uppriktigt övertygade, tyvärr kommer inte samma signal från övningsfält och kaserngårdar. Om inte uppdragstaktiken fungerar till vardags i fredstid kommer den inte att fungera i krig. En filosofi måste vara djupt rotat för att fungera och därför måsten den tillämpas konsekvent av högsta ledningen och framförallt genomsyra hela organisationen.

Herrar generaler – det största motståndet mot uppdragsstyrning finns i det som kallas ”the middle management” och så har det alltid varit. Det är mycket enkelt – uppdrags­styrning berövar mellannivån makt och gör den till vad den är avsedd att vara – stöd för genomförande och det är ju inte lika kul som att ge order. Order ges från chef till direkt underställd chef och om uppdraget behöver kommuniceras görs det i samma ordning och organisationen skall anpassas till det. Det är alltför vanligt att snygga, symmetriska organisations­skisser får styra istället för ledningsfilosofin. Ta efter VI 90 (verksamhets­inriktning 90) – samma uppgift i fred som krig = tydligt ansvar. Varför föll VI 90? – stort motstånd från mellannivån och framförallt att ansvaret inte utkrävdes från de som inte levde upp till förtroendet.

Försvaret är fortfarande otillräckligt och kommer att vara så under lång tid. Men finns viljan och modet, vilket jag uppfattat att det finns, lever hoppet.

Dessutom skulle försvarsförmågan öka avsevärt med ett NATO-medlemskap.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.