Onsdagen 19:e februari genomfördes akademins vintersymposium. Det var många tankar som därvid kom att aktualiseras. Vad är det som sker med vår säkerhetspolitiska situation och hur ska vi förhålla oss till snabbt pågående förändringar; större eller små? Ett antal kunniga och intressanta talare gav oss åhörare åtskilligt att fundera över, kanske främst med anledning av president Trumps märkliga uttalanden.
Det inledande talet kan till vissa delar ifrågasättas, även om det framfördes mycket bra och tydligt. Men, stämmer den officiella svenska tolkningen av vad som skedde under kalla kriget verkligen med hur det uppfattades i USA eller i Sovjetunionen? Redan 1952 visste Moskva Sveriges hållning. Detta via sin agent, Överste Stig Wennerström, som var flygattaché i Washington, då Erlander var där för att i det fördolda träffa president Truman! Med ryska ögon är Sverige ett västland och inget annat!
Allvarligt är förstås Trumps entré och märkliga uttalanden – ”beyond sense”– och möjligen med en inriktning mot handel med eller ett handelskrig med Kina.
Vad ska en liten europeisk stat göra? Förstärka försvaret? Javisst, men då måste inriktningen bli betydligt tydligare avseende modernitet och med en inriktning att samverka med andra Nato-medlemmar.
Det talades på flera håll om vad som bör kunna ske om det blir krig, men samtidigt begränsas tankarna av en folkrättslig tolkning av vad som menas med krig och utvecklingen sker i allt snabbare takt. Är den ryska oljetrafiken genom Östersjön att betrakta som krigföring? Eller är ”bara” sabotagen mot kablarna på Östersjöns botten att betrakta som krigsåtgärder?
En övergripande slutsats borde vara att det svenska försvarets uppbyggnad borde ske mot en armé som innehåller förband och enheter som kan sättas in tämligen omedelbart och inte bara med förmåga att försvara det svenska territoriet. För den senare uppgiften kanske vi bör bygga upp ett regionalt hemvärn att ta hand om, därest Nato:s strategiska doktrin ska vara styrande! Flygvapnet är måhända den försvarsgren som är mest anpassad för insatser inte ”bara” i Sverige, utan även på andra håll, om Nato skulle begära det.
Marinen är kanske den försvarsgren som är sämst anpassad till dagens verklighet. Det finns alltför få eskortenheter och de få fartyg vi har borde förstås ha dubbla besättningar, så att vi kan utnyttja våra enheter utan styrande hänsyn till arbetstidsbestämmelser. Dessutom kan det behövas en översyn av hur vårt maritima försvar bör utformas och ledas i dagsläget, då pågående verksamheter mycket väl kan vara en del av en genomtänkt krigföring om än på låg konfliktnivå – och kanske med avsikt att inte eskalera så att kärnvapentröskeln passeras!