Mellanrapport SV-A-R ligger nu på hemsidan här.

Nedan den exekutiva sammanfattningen inför Sälen i Del I samt sammanfattningen av Karlis Neretnieks rapport om militära konsekvenser.

EXEKUTIV SAMMANFATTNING

Denna rapport, med titeln ”Förstärkt avskräckning och motståndskraft med Sverige i Nato och EU – men omvärldsutvecklingen kräver SV-A-R”, analyserar den föränderliga globala miljön och dess konsekvenser för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik. Den betonar behovet av snabb anpassning och av att överge traditionella, sekventiella tillvägagångssätt för försvarsuppbyggnad. Viktiga punkter från rapporten inkluderar:

• Situationen är akut: Rapporten bedömer att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren, vilket understryker behovet av omedelbara åtgärder. Den betonar att en reaktiv säkerhetspolitik kan leda till allvarliga hot mot Sverige under andra halvan av 2020-talet. Dokumentet betonar att världen står inför en period av instabilitet med ökande risker för globala systemkollapser och relaterade krigsrisker.
• Trumps presidentskaps påverkan: Rapporten understryker den potentiella påverkan av Donald Trumps återkomst till USA:s presidentskap, med hänvisning till hans ”America First”-politik och preferens för bilateral ”dealmaking”. Den uttrycker oro över USA:s utrikespolitiska oförutsägbarhet och behovet för Europa att vara berett att agera självständigt. Trumps administration förväntas medföra betydande förändringar i det amerikanska samhället, inklusive dess utrikespolitik. Rapporten bedömer att tidsfönstret för Trump att genomföra snabba förändringar kan vara kort, kanske mindre än två år.
• Behov av förstärkt totalförsvar: Rapporten kräver en betydande och snabb förstärkning av Sveriges totalförsvarsförmåga, inklusive både militära och civila aspekter. Den kritiserar det nuvarande, sekventiella tillvägagångssättet för försvarsutveckling som otillräckligt. Rapporten betonar nödvändigheten av att överge långa utredningar och budgetförhandlingar och istället anta en snabbare beslutsprocess. Rapporten noterar att Sverige måste stärka sin förmåga att försvara sig, i linje med artikel 3 i Nato-fördraget, inte som en långsiktig ambition, utan inom ett par år.
• Vikten av internationellt samarbete: Samtidigt som den betonar bilateralt samarbete, särskilt med USA, betonar rapporten också vikten av multilaterala allianser genom Nato och EU. Den framhäver nödvändigheten för Sverige att arbeta nära med nordiska och baltiska länder, samt med viktiga europeiska partners som Storbritannien, Polen och Tyskland. Rapporten föreslår att Sverige bör arbeta för att öka det kinesiska beroendet av väst för att förhindra en allians mellan Kina och Ryssland.
• Fokus på avskräckning och motståndskraft: Rapporten betonar vikten av både avskräckning och motståndskraft för Sveriges säkerhet, och framhäver att dessa koncept måste ses holistiskt. Den varnar för att enbart förlita sig på Nato för avskräckning och betonar att Sverige självt måste förbättra sina egna förmågor. Rapporten indikerar att brist på förtroende hos allmänheten för demokrati och rättsstaten kan leda till en minskning av samhällets motståndskraft.
• Global instabilitet: Rapporten målar upp en bild av en komplex och alltmer instabil värld, med flera sammanlänkade kriser. Den nämner krigen i Ukraina och Mellanöstern, samt den långsiktiga risken för konflikt i Sydostasien/Taiwan. Konflikter långt borta från Sverige kan utgöra en säkerhetsrisk. Den identifierar en trend av erosion i etablerade internationella normer och mekanismer för att lösa tvister.
• Specifika rekommendationer: Rapporten ger många specifika rekommendationer, inklusive behovet av en investeringsfond för totalförsvar, ökad Nato-kontroll över Östersjön och förstärkning av den svenska marinen och kustbevakningen. Den kräver också snabbare officersträningsprogram och utveckling av åtgärder mot hybridhot. Den betonar behovet av ökat samarbete med USA, särskilt inom nordområdena och rymd/luft.
• Hybridhot och samhällets motståndskraft: Rapporten betonar vikten av att hantera hybridhot, som ses som ett pågående och eskalerande globalt problem. Den framhäver nödvändigheten av att utveckla motåtgärder och proaktiva åtgärder för att bygga motståndskraft mot sådana attacker. Rapporten noterar också att en försvagning av demokratiska värderingar och rättsstat som sådan kan försvaga motståndskraften.
• Konsekvenser av en frusen konflikt i Ukraina: Rapporten framhäver risken att om konflikten i Ukraina fryses snarare än löses, kan Ryssland få strategiskt utrymme att flytta resurser till den nordeuropeiska regionen. Detta kan avsevärt förvärra säkerhetssituationen för Sverige och de andra nordiska länderna.
• Behov av analys som ifrågasätter: Rapporten betonar vikten av kritisk och nyanserad analys, snarare än linjära projektioner av nuvarande trender. Den varnar för en förenklad syn på samarbete inom väst och argumenterar för en medvetenhet om potentialen för störningar och instabilitet. Rapporten indikerar vikten av att inte bara fokusera på Nato:s roll, utan också nödvändigheten av bilateralt samarbete.

Sammanfattningsvis fungerar rapporten som en uppmaning till handling för Sverige att anpassa sig till en snabbt föränderlig och allt farligare värld, med betoning på vikten av både militärt och civilt försvar, starka internationella partnerskap och ett proaktivt, snarare än reaktivt, tillvägagångssätt för säkerhets- och försvarspolitik.

Sammanfattning

Utgångspunkten för denna delrapport är att USA:s engagemang i Europa kan komma att minska. Med det som grund analyseras vilka intressen som kan styra ryskt handlande i framför allt Nordområdena (Norra Norden med kringliggande havsområden) och Baltikum, samt hur utfallet av kriget i Ukraina kan påverka ryskt agerande. En slutsats här är att en eventuell rysk seger i Ukraina påtagligt skulle stärka Rysslands krigspotential genom att man då skulle få tillgång till Ukrainas befolkning och industri som resursbas.

En inventering av de nordiska och baltiska ländernas militära förmågor i närtid och på fem års sikt, utgående från nuvarande planering, ger vid handen att amerikanskt stöd är avgörande för försvaret av både Nordområdena och i Baltikum i händelse av ett ryskt angrepp. I norr framför allt för att skapa uthållighet, i Baltikum för att länderna inte tämligen snabbt ska bli ockuperade.

En oroande aspekt är att det kan uppstå en allvarlig förmågelucka mellan det att amerikanskt eventuellt stöd nedgår de närmaste åren och innan olika europeiska länders rustningsåtgärder, för att kompensera den amerikanska frånvaron, lett till några substantiella förbättringar av deras krigföringsförmåga. Den närmaste femårsperioden framstår därför som speciellt farlig.

En analys av olika faktorer som skulle kunna påverka amerikanska beslutsfattare att ändå ha en fortsatt närvaro i Europa ger vid handen att det är osannolikt att USA skulle avstå från möjligheterna att kunna agera mot de ryska strategiska atomubåtarnas verksamhet i Nordområdena från norskt och brittiskt territorium, och att man antagligen också skulle vilja ha kvar vissa baser i Europa för operationer i Mellanöstern och Afrika.

Med ovanstående analyser som grund har två scenarier konstruerats. Ett där Ryssland angriper Baltikum (och Gotland) redan år 2028 efter bara en begränsad återhämtningsperiod efter att kriget i Ukraina avslutats, och ett där det sker ett samtidigt angrepp på såväl Nordområdena som Baltikum år 2032, då med en reorganiserad och moderniserad rysk krigsmakt. I båda scenarierna är det tydligt att amerikanskt stöd utgör en i flera stycken avgörande komponent för att avvärja de ryska angreppen. I nordområdena främst för att skapa nödvändig uthållighet, i Baltikum dessutom för att inte tidigt förlora avgörande landområden.

Utifrån scenarierna och de tidigare analyserna har det dragits ett antal slutsatser där de viktigaste är:

• Det är bråttom. Sverige och de flesta europeiska Natomedlemmarna har under allt för lång tid undvikit att vidta de konkreta upprustningsåtgärder som den säkerhetspolitiska utvecklingen krävt, nu är vi i efterhand.
• Även om USA bibehåller nuvarande ambitioner för att bidra till försvaret av Europa så kommer, utgående från nuvarande planer, de allra flesta europeiska Natomedlemmars försvarsmakter vara påtagligt underdimensionerade i förhållande till de uppgifter de kan ställas inför, det på såväl kort som lång sikt.
• I det fall kriget i Ukraina skulle upphöra i närtid, något år, finns det ett iögonfallande tids- och förmågeglapp, Ryssland kontra Nato de närmaste fem åren. Något som skulle kunna vara lockande för Ryssland att utnyttja för militära operationer i den nordisk-baltiska regionen.
• Det skulle kunna vara möjligt att till del ersätta den amerikanska närvaron och skapa en trovärdig, i huvudsak europeisk, avskräckningsförmåga kopplat till Nordområdena och Baltikum, något som dock skulle kräva försvarsanslag i storleksordningen 3,5 % av BNP, eller mer, i de flesta medlemsstater och att Storbritannien och Frankrike utvecklade sina möjligheter att ingripa i det nordisk-baltiska området med framför allt markstridsförband.
• Det är sannolikt lättare att bygga upp de nödvändiga europeiska resurserna i form av militära förband, civil beredskap etc än att skapa det ramverk som krävs för att ersätta den övergripande ledning som USA utövar i alliansen.

För svensk del borde, oberoende av graden av amerikansk närvaro i Europa, förvarsbeslutet från 2024 kompletteras med bland annat följande åtgärder:

• Ytterligare en divisionsledning med divisionsresurser organiseras, därmed skulle en kunna inriktas mot Nordområdena och en mot Baltikum.
• Armén utökas med två ”lätta” brigader för strid i Nordområdena.
• Antalet krigsförband på Gotland fördubblas.
• Flottan utökas med fyra till fem ytstridsfartyg optimerade för sjöfartsskydd samt tillförs ökade minröjningsresurser.
• Flygvapnet tillföras främst sådana resurser där frånvaron av amerikanskt stöd skulle var extra kännbart, t ex radarspaning och lufttankning.
• Luftvärnsförmågan mot alla typer av flygfarkoster förstärkas i mycket stor omfattning.
• Såväl markbunden som flygburen långräckviddig bekämpningsförmåga utökas avsevärt.
• Användning av och skydd mot drönare prioriteras så att alla fältförband, och hemvärnet, har en grundläggande förmåga inom två år.

För att genomföra det nu gällande försvarsbeslutet och de här föreslagna åtgärderna på kort tid, till omkring 2032, krävs tämligen drastiska förändringar av rådande tänkesätt och processer, exempelvis

• att antalet krigsplaceringsbara yngre officerare snabbt utökas genom att officersutbildningen förändras mot en mer målinriktad utbildning och också förkortas, samt att Försvarsmakten ges rådighet över antagning till samt inriktning och genomförande av den grundläggande officersutbildningen,
• att användningen av reservofficerare i krigsorganisationen ökas i stor omfattning,
• att incitamenten för att såväl genomgå officersutbildningar som att stanna kvar i yrket (eventuellt komma tillbaka) stärks dramatiskt,
• att det så kallade sekventiella uppsättandet av förband övergår till en modell där uppsättandet av förband sker på stor bredd och samtidigt,
• att materielanskaffningsprocesserna ges en inriktning som innebär att tidsfaktorn prioriteras när det gäller leverans av materiel, hellre ”tillräckligt bra” i närtid än det modernaste någon gång i framtiden, samt
• att investeringar i materiel och infrastruktur under de närmaste åren frikopplas från en stegvis förstärkt försvarsbudget, där beställningar måste läggas med hänsyn till när medel blir tillgängliga i framtiden, trots att det föreligger ett akut behov och presumtiva leverantörer finns. En metod att till stor del komma ifrån denna fördröjning vore att omedelbart skapa en stor investeringsfond som ligger vid sidan om Försvarsmaktens behov av medel för den ordinarie verksamheten som övningar, omsättning av materiel i normal takt, vidmakthållande av fastigheter etc.