Det säkerhetspolitiska läge som råder i vår omvärld ställer ökade krav på personal, anläggningar, materiel, doktrin och processer liksom organisation, utbildning, ledarskap och träning i Försvarsmakten. Oavsett om vi agerar som allierade, helt själva eller inom exempelvis ett bilateralt avtal så finns ett antal delar i Försvarsmaktens verksamhet som dock står oförändrad. Att personalen är den viktigaste resursen verkar alltjämt stå högst på listan. Det här inlägget kommer att fokusera på personalens kompetens i motståndarkunskap inom främst markstrid och argumenten för att den kunskapen måste tas mer på allvar än vad den gör idag.
Genom att använda exempelvis ”Galls lag” kan vi lära oss om hur något behöver byggas upp systematiskt: ”Ett komplext system som fungerar har alltid utvecklats från ett enklare system som fungerade. Ett komplext system som är designat från början fungerar aldrig och måste ersättas av ett fungerande enkelt system.” Genom studier, utbildning, övning och träning kan vi utveckla vår förmåga. Där måste en grundläggande motståndarkunskap utgöra första steget.
Under många år genomförde Markstridsskolan ett projekt som skapade ett fundament av handböcker vars syfte var att skapa grunder, råd och rekommendationer för tillämpning av regler, bestämmelser och förhållningssätt vid förband med markstrid som uppgift.
Böckerna kom slutligen att benämnas Handbok Markstrid med olika delar eller nivåer beroende på innehåll. En del i serien är Handbok Markstrid Motståndaren som finns i två utgåvor, 2016 och 2021. 2016 års utgåva skrevs som en forcerad åtgärd för att höja nivån på motståndarbeskrivningen inom ramen för handboksserien och samtidigt utgöra en start på ett omfattande revideringsarbete med flera aktörer både internt och externt inom Försvarsmakten. 2021 års utgåva innebar en kvalitetshöjning främst utifrån inarbetandet av fler faktadelar och ett pedagogiskt sammanhang mellan Försvarets Materielverk och Försvarsmaktens Underrättelse- och säkerhetscentrums olika produkter. Vidare infördes ett flertal analyser om framtidens stridsfält, exempelvis avseende förekomsten och nyttjandet av drönare och telekrig, utvecklade metoder för artilleriledning och återgången till beprövade organisationsnivåer. Vad avser 2021 års utgåva finns all anledning att påbörja revidering av vissa delar för att omhänderta erfarenheter från striderna i Ukraina men i huvudsak ligger större delen av handboken fast i dess giltighet.
För att bidra till fortsatta diskussioner och reflektioner om just motståndarkunskap utgår det här blogginlägget från fyra delområden. Gamla sanningar, Jakten på indikatorer, Hotet på djupet och Att tolka strider.
Gamla sanningar
Erfarenheter från strider i Ukraina analyseras fortlöpande av olika aktörer. Många delar från den processen bidrar till förståelsen för modern krigföring idag och bedömningar ligger till grund för förståelsen för framtidens möjliga operationsmiljö. Inom Försvarsmakten i allmänhet och i Armén i synnerhet nyttjas begreppet SoldF gäller åsyftandes boken Soldaten i Fält som har en långtgående historia med flera utgåvor genom tiderna. Häri beskrivs grunder för strid främst riktat mot värnpliktsutbildning men den har sin plats för alla medarbetare i Försvarsmakten och valda delar kan säkert nyttjas i hela totalförsvaret. Kan du SoldF så kan du hantera många situationer, är en tydligt kommunicerad erfarenhet från striderna på lägre nivå i Ukraina utifrån den enskilde soldatens perspektiv. Även om det i mångt och mycket berör de tidlösa kraven på soldaten så får det samtidigt inte motverka acceptansen och nyfikenheten att vilja utveckla och förbereda våra soldater mot framtidens operationsmiljö. Stundtals behövs dock en återblick in i arkivens värld för att hitta gamla sanningar som idag ofta framstår som helt omvälvande nya slutsatser. I boken Armésoldat 1958 års upplaga beskrivs motståndarens agerande bland annat under rubriken Betvingelsemetoder med metoderna invasion, hemortsbekämpning, avspärrning, femtekolonnverksamhet och psykologisk krigföring. Möjligen kan dessa metoder vara exempel på den tidlösa ramen för krigets karaktär vilka är fullt giltiga även idag. Vidare finns beskrivet hur det senaste världskriget givit exempel på ”hur en stormakt snabbt kan tvinga en liten nation till underkastelse”, men texten beskriver också lärdomar av hur det finska vinterkriget lärt oss att även ”för en liten nation kan det löna sig att sätta hårt mot hårt”. Många av dessa äldre handböcker visar tydliga syften att soldater och chefer ska lära sig om motståndarens förbandsstrukturer, materiel och stridssätt. Lika väl beskrivs egna förband tydligt i utbildande syfte och hur vi tillsammans med civilförsvar, ekonomiskt försvar och frivilliga försvarsorganisationer ska lyckas hålla ut och vinna kriget.
I Handbok Markstrid Motståndaren 2021 finns beskrivningar av exempelvis motståndarens organisation, ledningsmetoder, stridssätt och operationstyper. Dessa är beskrivna utifrån en tvådelad bakomliggande analys. En del av analysen omhändertog arvet från tidigare bedömningar och beskrivningar och paketerades för att kunna testas avseende giltighet. Den andra analysdelen innehåll bedömningar och beräkningar på teknikutveckling, ledningsmetoder, nya förmågor och möjliga tekniksprångs påverkan på motståndarens sätt att föra strid. Det ger vid handen att vi idag med fördel kan nyttja handboken som grund för att öka vår motståndarkunskap. I stora delar täcker det behovet för att förstå den motståndare vi idag rustar mot. Om boken sedan kopplas samman med reflektioner om egen förmåga, materielutveckling, taktik och stridsteknik så bidrar det starkt till strävan att bli bättre.
Jakten på indikatorer
Ett bra exempel på när förståelsen för motståndarens sätt att föra strid ger försvararen indikatorer som direkt påverkar utfallet i striden är från maj 2022 då ryska förband försökte genomföra en övergång med hjälp av pontonbro över Siverskyj-Donets, floden mellan Luhansk och Donetsk. Den ukrainska sidan nyttjade ett ingenjörsspaningsförband för att försöka fastslå var de ryska förbanden skulle genomföra sin övergång. Den ukrainska personalens kunskap om manöverns olika steg vid övergång av vattendrag, materielkunskap och därigenom kännedom om vilka indikatorer som skapade information om att övergången var nära förestående, blev central i framgången. En möjlig övergångsplats identifierades och rapporterades med begäran att ukrainska trupper skulle rapportera observationer av motorbåtar, något som behövdes för att starta arbetet med att bygga pontonbro. Sikten i området begränsades av rök och dimma varför ljudobservationen blev det man fick förlita sig på.
På morgonen den 8 maj rapporterades ljudet av motorbåtar, en drönare skickades upp och bekräftade att de ryska förbanden påbörjade att bygga en pontonbro vid tidigare lokaliserad plats, vilket gjorde att de ukrainska förbanden snabbt kunde initiera en bekämpning med artilleri. Bekämpningen utökades senare genom samordning med flyg vilket åsamkade den ryska sidan ett betydande nederlag med stora förluster. Exemplet visar tydligt på vikten av motståndarkunskap för att forma fokuserade spaningsfrågor utifrån indikatorer. Det visar även på vikten av en motståndarkunskap som når ända ner till lägsta stridstekniska.
Hotet på djupet
Sedan flera år tillbaka har både SÄPO och MUST tydligt beskrivit det försämrade säkerhetsläget och exemplifierat olika aktörers ökade verksamhet i mark-, sjö-, luft-, rymd- och cyberdomänen. Utifrån dessa beskrivningar kan man konstatera att det hotet på djupet i form av exempelvis kartläggning och inhämtning är högst närvarande. Förekomsten av exempelvis privata wifi-nätverk i och kring våra regements- och garnisonsområden pekar dock på att förståelsen för detta är i en annan riktning. Hotet på djupet finns mitt ibland oss med risk för att blåögdheten skapar falsk tillit. Motståndarens specialtjänsters enheter för specialoperationer och specialunderrättelseförband är bra exempel på förbandstyper som ska kunna lösa uppdrag självständigt och under lång tid. Sammantaget blir de i dagens säkerhetspolitiska läge aktörer som i många fall kan vara bakomliggande krafter i de idag mer spetsiga hotbildsbeskrivningarna. Det ställer krav på vår vaksamhet och kunskap om hur en sådan aktör jobbar.
Ett sätt att på allvar börja ta tag i den hotbilden är att sluta prata om att hotet kan finnas runt om oss i vardagen utan i stället tala om att det finns och därigenom tvinga fram krav på åtgärder från enskild individ på låg nivå upp till staber och chefer. Ett råd på vägen blir således att flytta fokus. Erfarenheter från striderna i Ukraina kan med ovan nämnda förbandstyper som grund mycket väl peka på en ökad och mer sofistikerad inhämtning med hjälp av exempelvis drönare av enklare typ. Genom att flytta fokus så kan vi konstatera att det här sker idag i Sverige mot våra verksamhetsplatser, förband, skyddsobjekt och övningar. Det sker vid säkerhetspolitiskt kris och det sker i krig. Att omsätta det resonemanget till exempelvis cyberdomänen gör det hela mer komplext och det öppnar också för nya typer av hot. Möjligen kan de mycket pedagogiska kampanjerna som ”en svensk tiger” och ”fienden lägger pussel” återigen behöva väckas till liv, utvecklas och spridas i korridorer och fikarum än mer än vad som redan gjorts.
Att tolka striderna i Ukraina
Idag sprids erfarenheter och slutsatser från striderna i Ukraina från många källor. En aspekt att ta med sig i det flödet av information är perspektivet hur informationen tagits fram. Här är det viktigt att ej fastna i enkelkretslärande utan istället söka nå ett dubbelkretslärande där verklig förändring och utveckling kan ske. I många fall kan den metoden bära fram en tydligare och djupare förståelse och härigenom även knyta samman motståndarkunskapen med beskrivningar av striderna i Ukraina. Metoden pekar på behovet av att låta analysen gå i två steg utifrån upplevelsen. Kopplingen mellan vad vi gör och vilken effekt det får blir ofta grunden till slutsatsen och anledningen till åtgärden. Att istället tvinga tanken ett varv till och skapa underlaget till varför vi gör vad vi gör vilket får effekten som vi ser skapar en bättre utgångspunkt när vi kopplar samman behovet att lära inom just motståndarkunskapen. De möjliga bakomliggande faktorerna till varför exempelvis ryska förband inte lyckats samordna eld och rörelse för att nå genombrott i försvarslinjer är mer intressanta för oss att skapa mer information om än konstaterandet att den kontaktlösa striden i det transparenta drönartäta stridsfältet är det nya normalläget för krigföring. Det mer intressanta torde också bli att syna exempelvis den för markstriden viktiga kraftsamlingen som grunden i anfallsstridens crescendo -”genombrottet” och anfallet in på djupet. Varför lyckas inte det i pågående strider idag i Ukraina? Likaså kan den stora utvecklingen av nyttjandet av drönare användas i modellen. Varför har just drönaren fått en stor påverkan på stridens karaktär? Syftet här är inte att ge svaret på frågorna utan att ge ingångsvärden till tankemodellen och strävan att lära sig mer om motståndaren. I det här fallet behöver alla nivåer beröras oavsett om det är enskild soldats färdigheter, materiel eller operativa målsättningar. Förhastade teorier eller dåligt underbyggda slutsatser kan i dagens snabba besluts- och anskaffningsprocess enkelt göra att vi agerar på fel information. Samtidigt får inte tvekan förta tempo. Det stora och svåra i striden måste hanteras när det ännu är litet och enkelt. Diskussioner om en ny slagfältsgeometri där många planeringsparametrar och överväganden för förbands bredder och djup måste omvärderas för att ta hänsyn till utökade sensor- och bekämpningsavstånd liksom accelererade reaktionstider, är ett exempel där bakomliggande faktorer tydligt måste omhändertas för att kunna göra rätt bedömning.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att en välutvecklad motståndarkunskap hjälper oss att kunna göra rätt bedömningar, tillämpa vår taktik och stridsteknik på ett effektivt sätt, vidta rätt skyddsåtgärder, undvika att bli vilseledda och själva tillämpa effektiva vilseledningsåtgärder. På motsvarande sätt försvagar det vår motståndares effekt av detsamma. På dagens slagfält kan alla vara en bidragande del i kedjan av beslutsunderlag. Motståndarkunskapen behöver således inte bara vara välutvecklad utan också välspridd – vår förmåga till att uppfatta står i ständigt samspel med vår förmåga att förstå. En militär styrka som har en väl spridd och väl utvecklad förmåga i motståndarkunskap kommer att ha ett taktiskt övertag genom att kunna fatta bättre och snabbare beslut, vilket i förlängningen ökar våra möjligheter att komma innanför motståndarens beslutscykel. Utmaningen blir att sträva efter att inte hamna med fokus på det reaktiva. Kunskapen och bedömningen måste vändas till proaktiva åtgärder för att påverka motståndaren.
Som avlutning vill vi trycka på fyra punkter som kan utgöra ett bidrag till fortsatt reflektion och diskussion ute bland plutoner, kompanier, staber, fikarum, skjutbanor, mässar, korridorer, ledningsträningar eller möten.
1) Från det doktrinära genomför motståndaren alltid en taktikanpassning. Det sker idag. Men den taktikanpassningen behöver inte nödvändigtvis vara samma som vi möts av om vi hamnar i strid. Vilken taktikanpassning kan vår motståndare tänkas göra mot oss i de geografiska områden där vi är, och kommer att vara, i framtiden?
2) Att fatta beslut utifrån ofullständiga, bristfälliga och osäkra underlag hör till stridens nödvändigheter. Av det följer nödvändigheten till delaktighet vid skapande av underlag inför beslut. Att upprätthålla och bidra till lägesuppfattning är således en skyldighet. Det bidrar till att vi kan upprätthålla ett högt tempo. Hur kan vi skapa bättre förutsättningar för att nå dit?
3) En tillämpning av den så kallade Kidlins lag, vilken fritt tolkad, ger att om du har lyckats relativt detaljerat beskriva ditt militära problem så har du troligen redan löst stora delar av problemet. Vad är det för information du saknar? Med korskopplingen till dubbelkretslärandet så ökar möjligheten att du kommer fram till rätt analys. Vad är de bakomliggande faktorerna till motståndarens agerande eller troliga plan?
4) Motståndarkunskapen får aldrig bli någonting som lever vid sidan av annan verksamhet. All militär tjänst kan kopplas samman med motståndarkunskap och den kan med fördel överlagras i utbildningar på låg såväl som hög nivå. Hur bidrar du till det?