I en video från striderna i södra Kharkiv-regionen som spreds i början av oktober visas hur en grupp ukrainska soldater närmar sig en rysk soldat. Den senare har klämts fast mellan ett fordon och en kollapsad vägg. Sannolikt fruktande misshandel, tortyr eller värre ropar han en uppmaning till de ukrainska soldaterna att ’avsluta’ honom. Den närmsta ukrainska soldaten skjuter medvetet bredvid den skadade och ropar tillbaka ”Vi är inte som er”. Därefter påbörjar han arbetet med att hjälpa honom. Exemplet innehåller en person som utsatts retoriskt demoniserat motståndaren men även en som inte gjort det och framförallt lyckats motstå frestelsen att själv göra det.
I skrivande stund har Putins ”särskilda militära operation” snart pågått i ett år. Det har varit en tid av intensiva strider som lett till stora förluster och ett oerhört lidande. Detta förstärkt med ryska krigsbrott, gör det fullt naturligt att känna vrede, frustration och hämndbegär. Det är också lätt till hands att börja kalla de ryska soldaterna för ”orcher” eller andra demoniserande öknamn i sin tur. Det är trots allt bara vad de själva gör. Men samtidigt är detta en farlig väg att gå. Både för soldaterna som kämpar mot dem och oss som betraktare. Vi är medvetna om att vi argumenterar rationellt emot starka känslor och sådant är sällan populärt. Men två av de tydligaste riskfaktorerna för dåliga beslut och krigsbrott är stridsutmattning och demonisering, ofta i kombination. Vi vill därför lyfta ett varningens finger för att dessa faror även gäller oss som betraktare.
I strid måste man avhumanisera fienden. Det är vad som förvandlar personen till ett neutralt objekt: fienden. Men i förlängningen kan en avhumanisering med neutral laddning övergå i en demonisering där våld inte bara tillåts utan rent av uppmuntras. Demonisering är en av de äldsta formerna av propaganda, livsfarlig i att den begränsar utrymmet för diplomati och dialog utan stället uppviglar till våld. Nyanser suddas ut och alla val är binära. Under förintelsen kallades judarna för råttor och vid folkmordet i Rwanda benämndes Tutsierna för kackerlackor. Att använda starka demoniserande begrepp som skadedjur gör att våld mot dem förvandlas till en ren välgärning (vi utrotar ju bara kackerlackor) och är ofta en säker väg till övergrepp och regelrätta krigsbrott. Det är också ofta något som fördröjt eller rent förhindrat en freds- och försoningsprocess.
Demonisering är en bärande del i de ryska krigsbrotten. Den officiella retoriken om att ”avnazifiera” ett land med en judisk president kan vid första anblick verka konstigt eller rent av skrattretande. Men, den syftar inte bara på presidenten utan till att utplåna den ukrainska identiteten och att straffa alla kollaboratörer. Det är en demoniserande retorik mot hela den ukrainska befolkningen. Med detta följer naturligt att ryska förband inte gör distinktion mellan kombattanter och civila samt att krigsbrotten går från sporadiska till systematiska.
De ryska soldaterna har ett ansvar för sina handlingar på slagfältet och Rysslands befolkning har ett kollektivt ansvar för kriget i Ukraina. I detta bör vi kalla en spade för en spade och krigsbrott för krigsbrott. Men om vi börjar kalla ryssar för något mer än så och lägga på demoniserande etiketter är det ofta ett recept för dåliga beslut. Hämnd och ilska kan vara kraftfulla men farliga motiv. Även de ukrainska soldaterna kommer att behöva leva med konsekvenserna av sitt eget handlande och vi i omvärlden kommer i framtiden att behöva förhålla oss till Ryssland som land och dess befolkning.
I skrivande stund vet vi inte säkert hur länge kriget kommer att pågå och det är omöjligt att förutse alla möjliga händelseutvecklingar. Att läget förvärras och även blandar in Sverige är en möjlighet som vi måste räkna med. Att då redan i förhand ha demoniserat en motståndare medför risker. Att demonisera en part innebär i grunden att denne utmålas som farligare eller dummare än den egentligen är. ”Orcher” är exempelvis farligare än människor och råttor mindre intelligenta. Faran finns att vi gör missbedömningar i viktiga beslut eller att vi riskerar att underskatta en kompetent motståndare på slagfältet. Misstag som kan bli kostsamma. Demonisering är sammantaget en säker väg till dåliga beslut.
Vi har båda tjänstgjort i internationella militära insatser och sett faran när lokalbefolkning eller motparter ges öknamn som ”yxor” eller ”skägg”. I sådana fall har resultatet ofta ”bara” varit ett försämrat samarbete, men i en högintensiv konflikt kan rent demoniserande etiketter göra att övertramp i stridens hetta övergår till regelrätta krigsbrott. Det finns tyvärr fler exempel. Under Vietnamkriget ledde frustration och hämndbegär mot en osynlig fiende till den så kallade Mere Gook-rule som ursäktade om någon råkade bekämpa oskyldiga civila i jakten på motståndsmän eftersom de alla ändå var ”bara gooks”.
Att följa krigets lagar blir också avgörande i många handfasta situationer. Exempelvis bygger effektiviteten på så kallade avhopparlinjer och möjligheter för ryska soldater att ge upp på trovärdigheten att de kommer behandlas humant. På ett högre plan är ett professionellt förhållningssätt och att bibehålla det moraliska övertaget viktigt för att upprätthålla det livsavgörande stödet utifrån och för andra länder att motivera för den egna befolkningen varför kampen är rättfärdig. Den dagen kommer också att komma när Ryssland är besegrat militärt och under ny ledning, hur lång tid det än må ta. En post-konflikt där vi och världen kommer att behöva förhålla oss till Ryssland och dess befolkning. Något som blir svårare om vi gett efter för frestelsen att demonisera dem.
Låt oss vara fullständigt tydliga. De ryska krigsbrotten är avskyvärda och de ansvariga skall ställas till svars. Det ryska angreppet skall mötas med all vapenmakt som går att uppbåda. Vi är också övertygade att Ryssland kommer besegras militärt. Men hur striden förs och på vilket sätt vinsten sker har betydelse. Både för hur utdragen konflikten kommer bli och hur freden kommer se ut.
David Bergman är major, doktor i psykologi och ledamot av KKrVA
Björn Nolén är major och försvarsskribent under pseudonymen Jägarchefen