Våldsspiralen i Mellanöstern fortsätter. I Syrien utkämpas nu regelrätta strider mellan regimen och det numera beväpnade motståndet. Igår anföll avhoppare från armén en underrättelseanläggning väster om Damaskus. Det första större organiserade anfallet mot regimens säkerhetsstyrkor. Detta visar, liksom de liknande dödstalen på bägge sidor, att konflikten gått in i ett nytt skede – farligt nära ett inbördeskrig.

Utanför landet trappas också retoriken upp. Både Jordanien och Turkiet har höjt sitt tonläge mot den syriska regimen. Kung Abdullah blev den förste arabiske ledaren som uppmanade president Assad att avgå. I Rabat i Marocko möttes igår Arabförbundet för att diskutera den syriska krisen. Syrien valde att inte delta, och är nu avstängt från Arabförbundet. Resultatet blev en ny förlängning av tidsfristen, och här bor mycket av dilemmat för omvärlden avseende Syrien.

Efter Libyen är konceptet R2P i det närmaste ogenomförbart genom FN:s säkerhetsråd. Såväl Kina som Ryssland kommer under överskådlig tid inte släppa igenom några ”inblandningar i inre angelägenheter” som det heter när de tänker på Tibet eller Tjetjenien. Legitimiteten finns i Arabförbundet som är lite splittrat. Några stater är inte med på båten, och andra kommer inte agera aktivit. Tidsutdräkten har numera en halveringstid. Först var det en överenskommelse 2/11 som sen följdes av fyra dagars tidsfrist, och nu tre. På norra sidan finns Turkiet som söker en helt ny roll i regionen. Som icke-arabiskt land är det ganska utmanande, men Turkiet har mycket muskler, såväl ekonomiskt som militärt. Därför har Turkiet en nyckelroll i dramat kring Syrien, något som Iran starkt motsätter sig.

Från Libanon rapporteras vissa beredskapshöjningar hos Hizbollah. Landets parlamentsledamöter slogs framför TV-kamerorna när läget i Syrien skulle debatteras. I Israel pågår fortfarande ömsesidiga angrepp mellan palestinska terroristgrupper i Gaza och det israeliska försvaret. En sådan attack från israeliskt flyg sårade den franske konsuln i Gaza, vilket spär på de spända relationerna mellan franska och israeliska ledare. Den israeliska försvarsstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, informerade ledamöter i Knesset att de israeliska försvarsstyrkorna snart blir tvungna att genomföra en mer omfattande operation i Gaza, om inte raketangreppen mot de södra delarna av Israel inte upphör.

Annars domineras media mest av nervkriget mellan Israel och Iran avseende de senares militära kärnvapenprogram. I helgen skedde en stor explosion, vissa uppgifter talar om två, vid en depå för robotsystemet Shahab. Minst 17 personer ska ha dödats, däribland chefen för Revolutionsgardets robotprogram. De officiella uppgifterna från Iran är att detta var en olycka, och att Israel inte ligger bakom explosionen. Israels försvarsminister Ehud Barak ville inte kommentera uppgifter om att Israel låg bakom, men sa att han hoppades att det skulle ske fler liknande händelser.

En annan linje som går i nyhetsflödet är om de så kallade Bunker-Busters, enorma bomber kring sex meter långa, som används för att slå ut mål som ligger begravda långt under marken. Enligt olika tidningsuppgifter, så ska Israel ha mottagit 55 stycken av dessa, det amerikanska flygvapnet ska få en leverans från Boeing, och det diskuteras att förse Qatars flygvapen med dessa också.

Här är ännu ett dilemma begravt i konflikten mellan Iran och omvärlden. En strategi som går ut på att inringa och isolera Iran genom uppbyggnad av dess grannar militärt innebär att omedelbart krig undviks samtidigt som rika oljestater blir en marknad för högteknologisk vapenindustri. Problemet med den strategin är två. Dels skulle det innebära en kapprustning, både med kärnvapen och konventionella styrkor. Detta skulle fullständigt underminera president Obamas vision om en kärnvapenfri värld. Detta är möjligen ett mindre problem i jämförelse med det lilla handlingsutrymmet presidenten har när det gäller att göra smarta överenskommelser med Iran, eftersom det stundar ett presidentval. Denna process kan skapa oförutsägbara effekter i frågor om regionen.

Den andra faktorn är Israel. Perceptionen hos ledarna kan vara sådan att de väljer vägen att slå till för att ta initiativet. Det är dock oklart var ledningarna för de olika försvars- och säkerhetsorganen står i frågan. Det är en sak att genomföra en sju dagar lång kampanj för att slå ut kärnaläggningar och robotbaser, det är en helt annan att orka slåss i sju, eller varför inte sjuttio år.

Expect the unexpected!

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare