Problemen för den vanlige ryske medborgaren tenderar att bli värre. Foto: Shutterstock.com

Vi har åter bevittnat omfattande demonstrationer i Moskva och andra städer-de största sedan de massiva protestyttringarna mot Putins och Medvedevs byte på president- och premiärministerposterna. Runt 50 000 demonstrerade i Moskva mot myndigheternas beslut att inte godkänna en rad oppositionella till lokala val. Som vanligt slogs protesterna ned med betydande brutalitet av polis och ORMON-styrkor. Kända oppositionspolitiker kastades i fängelse, liksom demonstranter och förbipasserande.

Mönstret känns igen, demonstranter grips, identifieras, får böter eller kortare fängelsestraff, men också varningen att nästa gång blir straffet avsevärt längre och medför mycket höga böter. Trenden från senare års protestyttringar bekräftades också- demonstranterna blir allt yngre och sociala media som instrument allt vanligare. Det finns en acceptans och förståelse för demonstrationer av detta slag hos cirka en tredjedel av befolkningen enligt färska undersökningar från trovärdiga opinionsinstitut, medan 55-60 procent är negativa och resten likgiltiga. Detta bör dock inte tolkas som att en tredjedel är beredd att rösta fram en liberal opposition, denna får bara några få procent av rösterna i ett val.

Det finns förvisso mycket att demonstrera mot i en stat som präglas av korruption, maktmissbruk och rättslöshet. Protestyttringar förekommer också på många håll ute i regionerna, men observeras inte så ofta. De riktas ofta mot lokala missförhållanden inom sjukvård, miljö eller maktmissbruk. Detta förvånar knappast, om man ser närmare på vardagen för den ryska befolkningen. Fattigdomen ökar konstant, till följd av närmare sex år av sjunkande reallöner och beräknas nu officiellt till ca 21 miljoner, den verkliga siffran är sannolikt betydligt högre. Många pensionärer faller automatiskt under fattigdomsgränsen.

Klagomål på bristande vård hörs allt oftare, köerna till kvalificerad vård är långa och leder ofta till mutor. Personalbristen är allt tydligare, och tillgången på mediciner usel. Det är inte ovanligt att man inför operationer själv får medföra nödvändig utrustning och medicin. Satsningen på t ex narkomanvård eller bromsande av en allvarlig HIV-epidemi är enligt internationell standard helt otillräcklig. Avancerad utrustning, t ex catscan saknas ofta ute i regionerna.

På miljöområdet tornar närmast gigantiska problem upp sig, framför allt inom sophanteringen. I Ryssland återanvänds enligt tillgänglig statistik endast ca 7 procent av soporna, medan ca 90 procent grävs ned eller dumpas i naturen, något som vållat stora problem och häftig debatt ute i landet. I ett längre perspektiv framstår den snabba upptiningen av permafrosten som ett synnerligen allvarligt problem, inte bara för Ryssland. Ca 60 procent av den ryska landmassan har permafrost och den tinar snabbt, genom att ökningen av temperaturen sker 2,5 procent snabbare i Ryssland än i omvärlden. De ryska utsläppen från kraftverk, tung industri och råvaruutvinning är en stor del av förklaringen. Ryssland har ännu inte undertecknat Parisavtalet, men avser, har man sagt, att göra det inom de närmaste åren. Frånsett de förväntade enorma utsläppen av skadlig metangas, kommer en upptining av permafrosten att vålla stora transportproblem inom dessa områden.

Den ryska ledningen är medveten om problemen och Putin har personligen sagt att man måste åtgärda den ekonomiska situationen. Lättare sagt än gjort. Den ryska ekonomin visar kraftiga stagnationstendenser, BNP befaras t o m sjunka under 2020 efter en nedgång på någon procent under första halvåret i år, och landet skulle då gå in i en recession, som kan bli långvarig. Förklaringarna är många, grundläggande är att man inte förmår reformera ekonomin med början i en rättsstat. Sanktionerna påverkar också ekonomin negativt på flera sätt. På grund av låga oljepriser försöker man satsa på annan export, t ex av spannmål och samtidigt öka gasexporten. Produktiviteten förblir trots många försök att höja den, avsevärt lägre än omvärldens och konkurrerande länders. Den disponibla inkomsten sjunker, och konsumtionen följdriktigt likaså. Listan kan göras lång.

Situationen borde rimligen påverka Putins popularitet och ställning. Hans opinionssiffror har också sjunkit sedan 2017, då den låg stabilt över 80 procent, medan den i dag ligger runt 65, om man ser till val av ledare/president. Ställs frågan vilken politiker man litar mest på får han bara runt 40 procent, men fortfarande på första plats. På andra plats ligger ständigt försvarsminister Sjojgu med ett gap ned till 17 procent, medan den mest kände oppositionspolitikern Navalny bara får 3 procent. Det framstår som ett mysterium i ett land där en klar majoritet inte tror på en ljusare framtid, att förtroendet för Putin fortfarande är så stort. Förklaringen ligger naturligtvis i avsaknaden av en trovärdig konkurrent om makten, men är också resultatet av en långsiktig strategi. Putin framställs i media, och inte minst i sina möten med ”folket” i direkta öppna utfrågningar, som den kloke och starke ledaren, som inser problemen och agerar direkt. Detta avspeglas också i det svaga förtroende befolkningen har för regeringen och framför allt premiärminister Medvedev, som inte når upp till mer 30-35 procent i undersökningar. Putin är den starke ledare -vozjden- man vill ha men han är omgiven av inkompetenta och korrupta tjänstemän. Bilden känns igen från Stalinepoken, av en händelse har Putin idag ungefär samma popularitet som Stalin-66 procent av befolkningen hyser beundran eller sympati för den senare, inga övriga jämförelser behöver kanske göras.

Omfattande protester, ett utbrett missnöje samt pessimistisk framtidstro till trots, finns det inget som talar för byte av regim. Putin kommer att sitta i orubbat bo åtminstone till 2024, och kanske i någon form därefter. En palatskupp skulle möjligen kunna förändra bilden, och tecken finns på att en sådan skulle kunna ske i smygande form. Det förutsätter dock en inaktiv Putin, vilket inte är sannolikt, även om han i vissa sammanhang iakttar en förbryllande tystnad, som t ex under den nukleära olyckan nyligen i Archangelskområdet vid Dvinabukten. En lösning på tronföljdsproblemet kunde vara ett kollektivt ledarskap med Putin kvar i någon ”garanterande” roll, en sådan debatt existerar redan. Omvärlden har som vanligt inte annat val än att hålla tummarna och hoppas på någon förbättring, och samtidigt kanske skänka en tanke till ett utsatt folk, som av maktblinda ledare förs allt längre ut i öknen.

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare