Hunden har sedan förhistorisk tid varit en lojal följeslagare till människan, även under krig. Att hunden har fungerat som vakt, sensor och vapen känner de flesta antagligen till. Men hunden har även fungerat som budbärare, bärare av underhåll i form av mat och ammunition samt som en sjukvårdsresurs. Det senare nyttjades framförallt under första världskriget där både tyskar och britter upprättade särskilda program för att avla samt träna tjänstehundar för tidigare nämnda ändamål. Idag är tjänstehunden troligtvis mer förknippad med säkerhetsförbandstjänst och lokalisering av sprängmedel. Däremot har kriget i Ukraina återigen påvisat behovet av små rörliga entiteter som kan ta sig fram på ett öppet slagfält för att förse soldater med kritiskt underhåll, och undsätta skadade. Men istället för att människan återigen vänt sig till sin lojala följeslagare har vi låtit tekniska framsteg ersätta hunden, på samma sätt som hästen (en annan viktig följeslagare till människan i såväl krig som fred) ersattes av maskiner. Fjärrstyrda markgående farkoster har numera axlat den roll som tidigare var förbehållen djur i olika skepnader.
Vad är poängen med att ta upp hundar och deras roll i tidigare krig? Det handlar egentligen inte så mycket om hundens roll i sig utan hur vissa saker tenderar att återupptäckas i krig, men i ny skepnad. Många är de som diskuterat om såväl stridsvagnen som helikoptern gjort sitt på det moderna slagfältet. Ibland med kopplingen till när det hästburna kavalleriet fick se sig ersatt av andra system. Men i själva verket har vi redan sett hur en tidigare given resurs från tidigare krig ersatts av fjärrstyrda plattformar, och detta utan någon egentligen reagerat eller kanske ens reflekterat över att den förmågan funnits. Vilket är intressant i sig då hundens prestationer i krig är väldokumenterad men samtidigt okänd för den stora massan. Så även om det är väldokumenterat hjälper det inte om ämnet i sig aldrig berörs utan hamnar i skymundan för andra mer återkommande ämnen, som stridsvagnens eller flygplanets utveckling. Det utvecklade drönarkriget verkar däremot fått en del att börja gräva lite djupare i arkiven, åtminstone för att kunna säga att drönare egentligen inte är något nytt. Vad de här borde lära oss är att militärhistoria inte bara är relevant för nutida krig, utan att vi också behöver bli betydligt “nördigare” och se bortom de “klassiska” ämnena.
Innovation är ett ord som likt begreppen drönare och artificiell intelligens (AI) är återkommande i den pågående diskussionen om Sverige och Försvarsmakten ska bli redo för det moderna slagfältet. Såväl politiker som företrädare för totalförsvaret har en framåtblickande ansats där vi på olika sätt försöker stimulera innovativt tänkande i jakten på nästa teknologiska genombrott. Men innovationer uppstår inte bara ur tomma intet, de kommer oftast som en produkt av tidigare erfarenheter, upplevelser av redan existerande lösningar. Ibland som ett svar på frågan: “vad händer om vi tar X och kombinerar med Y?” Något som vi ser mycket av just nu vad gäller utvecklingen av fjärrstyrda system i Ukraina. Således kan det vara av fördel för innovationsförmågan att titta bakåt i historien, inte för att kopiera av nostalgiska skäl utan för att vidareutveckla koncept som tidigare världskrig gav upphov till men där den då tillgängliga tekniken var gränssättande. Akustiska system för att lokalisera drönare är en sådan lösning där kombinationen av en dåtida uppfinning från tidigt 1900-tal[1] och teknik från 2000-talet skapat ett tillförlitligt system för att upptäcka samt positionera lufthot.
Då som nu kommer de teknologiska utvecklingarna på bekostnad av människoliv. Det är oundvikligen så att människor kommer att såras eller dödas innan ett motmedel mot en ny militär innovation kommit på plats. Därav är det närmast vår plikt att studera historien för att undvika att fler mister livet för att vi underlåtit oss att lära av tidigare krig. De militärhistoriska inslagen i dagens officersutbildningar, såväl de grundläggande som högre, behöver således vara levande och inte reduceras till rutinmässiga turistresor där eleverna studerar redan kända händelser. Snarare behöver våra militära lärosäten skapa en miljö som är av en mer utforskande karaktär där man tittar på de delar som vanligtvis inte inryms i vad vi till vardags kallar för ”allmänbildning”. En sådan miljö kommer att främja innovation inom vår militära organisation och säkra den svenska försvarsförmågan såväl idag som imorgon.