Hjälterollen är en av de mest framträdande arketyperna i vårt samhälle. Falska legender är därför ofta högtravande om hemliga agenter i underrättelsetjänsten eller elitsoldater på våghalsiga uppdrag i fjärran land. Foto: US Navy/public domain.

Bagram Babe var en relativt inflytelserik karaktär på amerikanska försvars-twitter. Som dotter till en general och aktivt arbetande i ett konfliktområde som kontraktör publikfriade hon till veteraner och aktivt tjänstgörande militärer genom att ”tala klarspråk” i heta ämnen. Problemet var bara att inget av det var sant. Personen bakom den imponerande legenden visade sig vara en 22-årig hårstylist från New Jersey utan militär erfarenhet. Exemplet är inte det enda. Sverige har haft liknande fall som alla understryker en lärdom värd att upprepa: Människor är inte alltid den de utger sig för att vara.

Fenomenet är både gränslöst och tidlöst. B.G. Burkett var en av de första att på allvar uppmärksamma företeelsen. När han som Vietnamveteran mötte individer som berättade om mentala hälsoproblem efter sin tjänstgöring reagerade han på att detaljer i deras historier ofta inte stämde. I sin efterföljande undersökning fann att av 3 500 hade hela 1 700 ljugit om att ha tjänstgjort i landet. Den kvarstående frågan blir ofta: Varför?

Begreppet mytomani som används normalt är ingen formell diagnos. Det finns dock de med andra diagnoser som angränsar och ofta inbegriper detta fenomen. Den med reducerad empatisk förmåga har exempelvis ofta inga problem att delge den information som krävs när det passar deras syften. Och för någon med en grandios, narcissistisk självbild är det nödvändigtvis inte en lögn utan helt enkelt hur individen ser på sig själv. Det finns människor som ljuger tvångsmässigt, men de är relativt få. De flesta lögner är istället socialt drivna ur ett behov att känna sig inkluderad och beundrad. Ett behov som kan vara extra jobbigt för den som upplever sig inte riktigt passa in eller kanske inte är särskilt speciell.

Alla slirar vi på sanningen i någon utsträckning, för oss själva och andra. Vi vill framstå som kompetenta i egna och omvärldens ögon. Hjalmar Söderberg skrev en gång att ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”. Vi visar våra bästa sidor i sociala sammanhang och saltar vårt CV lite lagom enligt vad som är tyst accepterat för att framhäva våra fördelar. Det kan även handla om att för vår egen sinnesfrid släta över pinsamheter eller förminska effekten av misstag vi helst vill glömma. Vi tenderar att minnas historien som vi önskar att den var och med tiden blir även triumfer mer framträdande än tragedier i minnet. Det är på grund av detta som baskerprov blir längre och militära övningar mer påfrestande för varje år som passerar sedan de genomfördes. Dessa exempel är ofta bara en liten distorsion av verkligheten eller vita lögner som inte skadar någon. Men de blir relevanta för att förstå det sluttande planet som kan leda fram till ren osanning.

Det sluttande planets lögner har ibland liknats med en överkamning. En person ser sig i spegeln och är inte tillfreds med sin tunnande hårlinje eller ett ökande midjemått. De stämmer inte överens med självbilden om en attraktiv person som andra ser upp till. Självbedrägeriet börjar ofta med små tillrättalägganden som inte riktigt är vi. Att kamma håret på ett sätt som gör bristerna mindre uppenbara eller välja kläder som kompenserar figuren. De flesta människor ägnar sig åt självbedrägeri i varierande utsträckning där de medvetet misstolkar verkligheten och sin egen relation till denna. De flesta justerar med tiden sin egen självbild. Men inte alla. På samma sätt som det finns människor som helt kammat över sin flint finns de med en resumé som med tiden gått från överdriven till helt falsk. Fenomenet är sällan svartvitt och därmed inte alltid lätt att förhålla sig till. Det kan spänna från oskyldiga justeringar till en fullständigt uppdiktad resumé som i det inledande exemplet.

Militära meriter är dock en vanlig gemensam nämnare, även bland rent civila. Hjälterollen som soldater och krigare anspelar på är en av de mest framträdande arketyperna i vårt samhälle; En stark person med särskilda förmågor som andra ser upp till vilken står upp för de hjälplösa och kämpar för ett högre ideal. Då beteendet är kompensatoriskt i sin natur blir dessa redogörelser ofta högtravande. Ingen ljuger om att de varit handräckningssoldat på basen, utan det handlar istället om de med högst upplevd status som hemliga agenter i underrättelsetjänsten eller elitsoldater på våghalsiga uppdrag i fjärran land.

En annan central fråga är ofta varför inte omvärlden reagerat tidigare, särskilt i de fall där berättelser tagit orimliga proportioner. Även här finns olika anledningar. Individer nära den mörka triaden av personlighetsdrag med grandiosa självbilder är inte sällan ”ormtjusare” eller entertainers i fikarummet som kan vara roande och lätta att komma överens med (det är lätt att vara flexibel om man inte har integritet). Detta gör att fasaden ofta håller en tid. Men precis som sociala faktorer är en stark motivator för lögner, är de också ofta en orsak till varför de inte utmanas. Bystander-effekten gör att vi är mindre benägna att reagera när det finns andra omkring oss. Om det inte är sant borde ju någon annan ha reagerat på det tidigare! Detta har även ibland kallats för Kaserngårdssyndromet: När någon är inne på kaserngården tar vi för givet att de kontrollerats vid grinden.

Även om fenomenet förtjänar att uppmärksammas ska vi inte bli överdrivet misstänksamma. Det finns trots allt oerhört många duktiga veteraner vars imponerande bedrifter och otroliga erfarenheter förtjänar att berättas, och om de ibland väljer att göra det under pseudonym likt det inledande exemplet har det ofta naturliga anledningar. Men även om det saknas anledning att bli paranoid ska man heller aldrig vara naiv. Det finns människor som inte är den eller det de utger sig för att vara.

Författaren är major, doktor i psykologi och ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent