Militära insatser som är relaterade till politiska ambitioner kan innebära situationer där kommandostyrning tillämpas. Foto: Antonia Sehlstedt, Försvarsmakten.

Det finns en tydligt uttalad vilja att Försvarsmaktens ledningsfilosofi skall grundas på upp­dragstaktik.  Debatten på dessa bloggsidor pekar på att det finns problem i uppdragstaktikens efterlevnad. Man pekar då bland annat på de krav som ställs på Försvarsmakten i fredstid med rationalitet och ekonomisk uppföljning och därav följande organisationskultur som bygger på kontroll och uppföljning. Här ges några synpunkter till denna debatt. Slutsatsen blir att det finns ett antal komplexa scenarion med ett väsentligt inslag av politisk och militär direkt­styrning som behöver tillföras diskussionen rörande militär beslutsfattning och ledning.

Uppdragstaktiken har många fördelar som naturligtvis skall framhållas i det fortsatta arbetet med att utveckla Försvarsmakten. Jag vill här peka på några omständigheter som  kan vålla svårigheter och som inte kommit fram tydligt.

När det gäller markstridskrafternas utveckling och uppdragstaktiken synes nuvarande skriv­ningar i många fall fokuserade på brigadnivån. Här behöver uppmärksammas det problem som består i att växla mellan delat och kraftsamlat uppträdande. Behovet att uppträda i strids­grupper både på bataljons- och kompaninivå är rimligen väsentligt större än under kalla kri­get. Detta eftersom antalet förband som nu disponeras är väsentligt mindre samtidigt som Sveriges yta är lika stor som tidigare. I Finland synes man ha ägnat sig åt att fast organisera bataljonsstridsgrupper; något som kan ses som en tankeväckare.

Samtidigt är kravet på förmåga till koordinerad våldsanvändning stort. Sådan koordination innebär generellt styrning av brigadens enheter till plats och tid i en utsträckning som leder till begränsningar i enheternas frihet att uppträda. Min första slutsats blir att stor uppmärksamhet bör ägnas åt att belysa brigadledningars förmåga att, inom ramen för lösande av operativa uppgifter, växla mellan självständigt uppträdande och gemensamt uppträdande för att uppnå den högre effekt som erhållas genom kraftsamling.

Politisk och militär toppstyrning

Här ska noteras principen att försvaret skall vara så starkt och föras på sådant sätt att den politiska effekten i omvärlden leder till politiska och militära insatser mot den som angriper. Det innebär generellt att vår politiska såväl som högsta militära ledning kan förväntas vilja påverka enskilda militära aktioner i syfte att öka den politiska effekten i omvärlden. Något som då kan ställa krav som strider mot uppdragstaktikens idémässiga innehåll.

En övergripande fråga är med vilken operativ ambitionsnivå försvaret skall föras: främst avvärja angrepp eller begränsa angriparens utbredning i syfte att bädda för militär hjälp från omvärlden. I andra hand kan frågeställningen bli hur hjälpen kan påverkas eller styras till sätt som är mest fördelaktigt för oss.

Med tanke på landets stora yta och det ringa antalet förband är det möjligt att även bataljons­stridsgruppers och kanske ännu mindre enheters agerande kan bli föremål för politisk och militär direktstyrning. Att då ensidigt fokusera på uppdragstaktisk ledning kan medföra att utbildningen i ledarskap på bataljon och i någon mån även självständigt uppträdande kompani inte ger lämplig förberedelse inför de förhållanden som kan bli aktuella i framtiden.  Man bör även överväga militära uppgifter som kan förenas med ett behov av politiska symbolaktioner i olika situationer.

Ovanstående kommentarer gäller angrepp som innehåller konventionella invasionsmoment. I den nya hotbilden ingår också stridshandlingar inom ramen för gråzonsangrepp.  Jag tänker då främst på ett inslag i gråzonskrigföring som kan förekomma i form av infiltration av sabo­tage- och terrorförband. Här är det uppenbart att de militära insatser som kan bli aktuella måste genomföras i nära koordination med civila insatser och med hänsyn till politiska ram­villkor.

Rimligen är det inte möjligt att ange riktlinjer för hur politisk styrning skall hanteras. Syftet med detta inlägg är att öka förståelsen för att militärt agerande blivit alltmer relaterat till politiska aktioner. Vidare innebär sådana risk för politisk såväl som militär direktstyrning som inslag i den operativa verkligheten. Den rimliga slutsatsen blir då att förbereda chefer och elever vid högre militära skolor på att ökat inslag av sådana.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och medlem i KKrVA.

Mer av samma författare