Försvarsmaterielkostnaderna ökar snabbt. Bilden visar korvetten Härnösand. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.
Lars Wedin har skrivit en tankeväckande analys av den Nato-debatt som äger rum i Sverige. Jag har svårt att förstå det som debattörerna använder som argument för eller emot en anslutning till Nato. För många av debattörerna borde en historisk tillbakablick råda till eftertanke.
Samma dag som Tyskland invaderat Polen, den 1 september 1939, slog statsminister Per Albin Hansson i ett radiotal fast vad som skulle bli samlingsregeringens primära målsättning under hela kriget:
… att till varje pris hålla Sverige utanför kriget.
Detta mål kom att vara överordnat önskan om att Sverige skulle förhålla sig neutralt enligt folkrätten. Denna hållning har kommit att prägla den svenska utrikes- och försvarspolitiken sedan dess.
När freden kom fastställdes de framtida gränserna i Europa enligt överenskommelserna vid Jalta-konferensen som ägde rum i februari 1945. Sovjetunionen lyckades helt fullfölja Molotov–Ribbentrop-pakten. Under hela det kalla kriget överensstämde Sovjetunionens gränser i väster helt och hållet med den gräns som Hitler och Stalin kom överens om i samband med Polens delning 1939. Östra Polen, halva Ostpreussen och de tre baltiska staterna samt Porkala, västra Karelen, Salla och Petsamo annekterades av och införlivades med Sovjetunionen.
De enda demokratiska västländer som erkände sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen var Sverige, Finland och märkligt nog Nya Zeeland. Australien har under en kortare period gjort det, men tagit tillbaka sitt erkännande. Sverige var snabb med att erkänna Sovjetunionens annektering av Estland, Lettland och Litauen. Så sent som i slutet av 1980-talet fanns det ledande politiker i Sverige som hävdade att dessa stater inte var annekterade av och införlivade med Sovjetunionen.
Efter andra världskriget valde de flesta länderna i västra Europa att ansluta sig till Nato. Motiv saknades inte.
- Det hjälpte inte att England och Frankrike före andra världskriget agerade mot ett aggressivt Tyskland. Tyskland annekterade bl a Saar, Sudetlandet och Österrike.
- Det hjälpte inte att England och Frankrike före andra världskriget slöt avtal med Polen. Tyskland och Sovjetunionen angrep Polen. Polen delades med en slutlig vinst för Sovjetunionen efter fredsslutet.
- Det hjälpte inte att Danmark och Norge förklarade sig neutrala vid krigsutbrottet 1939. Tyskland angrep och ockuperade båda länderna den 9 april 1940.
Vad skulle ett Skandinaviskt försvarsförbund kunnat åstadkomma i jämförelse med det som på sin tid stormakterna England och Frankrike inte lyckades med?
Erfarenheterna från mellankrigstiden, inte minst för Norge och Danmark, tydliggjorde svagheten i ett eventuellt nordiskt försvarsförbund. Det var naturligt att söka säkerhet i en större gemenskap. Efter murens fall 1989 sökte många europeiska stater medlemskap i Nato (och EU). Grundläggande för att dessa stater sökte medlemskap är Natos artikel 5. Det är det politiska åtagandet att gemensamt ingripa om någon stat i alliansen angrips som eftersträvas.
Det ordas mycket om Natos artikel 5. Men det är förmodligen få som läst den (med eftertanke).
Nato, Article 5
The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.
Detta defensiva åtagande kan aldrig utgöra något hot mot något annat land. Ryssland, enligt egen utsago, utgör inte en aggressiv makt och är därmed inte ett hot mot andra länder. Men varför då agera militärt mot Georgien och Ukraina samt annektera Krim?
Om Ryssland däremot har geopolitiska strävanden försvårar ett ökat utrikes- och försvarspolitiskt samarbete mellan närliggande stater för Moskva att förverkliga dessa mål. Argumentationen att Ryssland ser ett medlemskap i Nato som en fientlig handling gäller enbart om Ryssland strävar efter ökat inflytande i eller annektering av landområden.
För mig är det uppenbart att Ryssland strävar efter ett ökat inflytande. Eller efter att åtminstone bli en ”regional stormakt”. Och visst har man lyckats rätt bra hittills. Europa är beroende av rysk energi. Sverige är på väg mot samma beroende genom att avveckla kärnkraften. Oenigheten inom EU, allt från ekonomi, folkvandringar, flyktingar till inbördeskrig i Främre Asien, utgör en tillgång i denna ryska strävan.
En annan aspekt utgörs av det svenska försvaret. Alla som är någorlunda kunniga om försvarets ekonomi vet att kostnadsutvecklingen för anskaffning av försvarsmateriel ökar snabbare än den allmänna kostnadsökningen i samhället. Försvaret fick på 1940-talet fram till mitten av 1960-talet kompensation för detta – den s k teknikfaktorn om 2%. När man i dag konstaterar att bl.a. anskaffning av flygplan, ubåtar och artilleri urholkar försvarsanslagen så talar man om fel saker. En bättre mätare på urholkningen är att jämföra anslagsutvecklingen i procent av BNP. Under 1940-talet var den ca 4% för att i dag vara på väg att krypa under 1%.
Tyvärr är det också många som vill att vi ska bli medlemmar i Nato för att slippa öka anslaget till försvaret. De förstår tydligen inte allvaret i situationen. Ska Sverige verkligen bete sig som en tiggare för att vid ofred kunna värna landet, vår kultur och levnadsstandard? Visst har vi råd!
Alla som anser att vi inte ska ansluta oss till Nato men samtidigt uttalar behovet av ökade anslag fullföljer aldrig uttalandet genom att svara på den naturliga frågan: Vad innebär ökade anslag? Varför talar man inte om det? Syftet är förmodligen att hålla Nato-debatten vid liv och därmed undvika diskussionen om de konsekvenser som ett ökat anslag till försvaret för med sig – var ska pengarna tas? I grunden handlar det åtminstone om en fördubbling av försvarsanslaget från 1% av BNP till 2% av BNP.
I grunden borde riksdagen, på samma sätt som biståndets 1% av BNP, låsa försvarsramen till 2% av BNP. Samma förfarande borde också göras för polisen och domstolarna. Det kan även starkt ifrågasättas om den försvarsmateriel som anskaffas ska direktavskrivas. I stället borde enbart årliga avskrivningar och kapitalkostnader belasta försvarsanslaget.
Trots allt, statens viktigaste uppgift är att för medborgarna värna om landets yttre och inre säkerhet under kontroll av ett politiskt oberoende rättssystem.
Författaren är hedersledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och ledamot av KKrVA.
