I december förra året kom nyheten om missförhållanden vid ett svenskt förband. Det har hänt innan och kommer sannolikt ske igen. När utbildare tangerar eller passerar gränsen för det tillåtna finns det all anledning att skärskåda vad som hänt. Men det finns också god anledning att ifrågasätta vårt sätt att diskutera frågorna utanför grindarna.

Efter att ovälkommet beteende uppmärksammats blir de efterföljande reaktionerna ofta ett självspelande piano. De första att kommentera är de som reflexmässigt dömer ut alla utbildningsbefäl som sadister eller mer vanligt menar att dagens soldater bara är lättkränkta. En sådan position är sällan konstruktiv men i viss mån förståelig. Synsättet smickrar det egna egot då det placerar de egna meriterna som överlägsna samtidigt som det befriar från bördan att försöka förstå. Redan här ser delar av debatten ofta ut som en Monty Python-sketch: Vi fick minsann springa runt ekvatorn före frukost och äta grus till lunch varpå kapten Stenhård dödade oss med en slö morakniv.

I den andra vågen kommer försöken att söka tydliga svar, entydiga förklaringar och kausala samband. De vanligaste förklaringsmodellerna har en begränsning eftersom de oftast alla är ’sanna’ i någon mening men sällan förklarar allt var för sig.

  • Det är enstaka individer. Ja, självklart. Allt beteende utförs av individer.
  • Det är brister i organisationen eller kulturen. Ja, högst sannolikt. Få mänskliga beteenden sker i ett vakuum.
  • Det är bristande rutin. Ja, rimligtvis. Man blir inte erfaren utan att först erfara något.

Sanningen är som så ofta att det är mer komplext. En grundsten för att förstå militär utbildning är utbildningsparadoxen: Vi utbildar individer för strid, men av både etiska och praktiska skäl kan vi inte utsätta människor för den situationen innan de möter den för första gången. Vi utbildar i en kontext hur vi skall kunna verka i en annan. För utomstående finns det ibland en frestande men felaktig logik att soldater under utbildning bör behandlas hemskt eftersom hemska saker händer i krig. Men utmaningen är snarare att skapa så realistiska övningar som möjligt inom etiska gränser för att individer skall kunna utveckla och befästa nödvändiga kunskaper och färdigheter.

Överste Axel Gyllenkrok menar i sin bok Synpunkter rörande utbildning från 1943 att rekryten från första stund behöver känna både fasthet och välvilja. Han understryker att det sistnämnda ej innebär ”fjanteri och daltande” med soldaterna men framhäver välvilja som mer centralt av de två. ”Den välvilja – ej bara i ord men främst i handling – som möter honom, skall få honom att känna: mitt befäl intresserar sig för mig, det tänker på mig”. Gyllenkrok är även en av de som tydligast framhäver betydelsen av ”militär jämvikt”: att varken understimulera eller överanstränga sina soldater. Han betonar även utbildningsbefälets omtanke om truppen och den enskildes goda humör som avgörande för att kunna tillgodogöra sig utbildning och förbereda sig inför striden.

I detta är det avgörande att övningsmoment inte bara har funktionella kopplingar mot den extrema kontexten utan framförallt att de uppfattas som funktionella av de som genomgår utbildningen. Det är inte vad som görs utan hur som blir avgörande. Skillnaden mellan att bli nedtryckt i ett lerdike av befälets känga och att bli instruerad hur man bäst genomför dold förflyttning fram mot en fiende kan vara minimal. Skillnaden vilar ofta på utbildarens pedagogiska förmåga.  Den mest välmotiverade övningen kan bli pennalistisk om den görs på fel sätt, men på samma sätt kan en skicklig utbildare med trupparcharm förklara funktionella kopplingar och få underställda att prestera mer även i de mest krävande utbildningssituationer.

Ovälkomna beteenden eller övertramp från utbildare har sällan onda uppsåt. I de fall jag hanterat har det tvärtom oftast funnits en god ambition att på bästa sätt förbereda någon för den extrema kontexten, men hur det gjordes har fallerat. I vissa fall har det lagts till omotiverade friktioner med en svag eller icke existerande koppling till ”krigets krav”. I andra har det oftast funnits kloka tankar om funktionella kopplingar men som inte förståtts av de utbildade. Här kan de tidigare nämnda faktorerna samverka och skapa ogynnsamma förutsättningar. Det kan vara nya befäl som spänt bågen för mycket i viljan att visa sig kompetenta och passa in. Det kan vara en social kontext som skapat orimliga förväntningar, bildat subkulturer eller bara misslyckats att skapa en sund förbandsanda. Det finns även ofta kontextuella faktorer som påverkar, exempelvis tidsbrist eller att den erfarne handledaren har ersatts av den välbekante kollegan Sergeant Vakant.

Att hålla en militär jämvikt och på bästa sätt hantera utbildningsparadoxen är en konst. Men när utbildare ibland tangerar eller korsar gränsen krävs det också att vi utanför reflekterar över hur vi diskuterar frågorna. Det är ofta mer komplext än många vill tro.

Författaren är major och doktor i psykologi.
Foto: Petter Brenni Gulbrandsen, Forsvaret.

Mer av samma skribent