Gårdagens stora försvarspolitiska nyhet var Officersförbundets undersökning bland sina medlemmar. De flesta verkade vara överraskade över svaren. Är det för att inga officerare säger vad de tycker, eller filtrering? En botanisering bland tidningar och bloggar ger vid handen att nästan inga officerare skriver under eget namn, vilket påverkar trovärdigheten för de inlägg och kommentarer som görs i olika sammanhang. Beror denna anonymitet på att klimatet inte upplevs som tillåtande för öppen debatt? Jämför med denna essä av en amerikansk officer som öppet ifrågasätter premisserna för USA strategi i Afghanistan. Den vann Joint Chiefs of Staff tävling. Hade det kunnat hända i Svergie? Hur får vi en levande och öppen debatt?
8 kommentarer
Kommentering är avstängd.
Till en del måste jag säga att ni inom FM ”försäkrar” Sverige tills det imploderar genom ert föråldrade ”En svensk tiger”-mentalitet, en mentalitet som går ut på att man samlar information tills man dör och tar den med sig i graven, istället för att använda sig av information från tid till tid när man tycker att det är nödvändigt för att värna landets intressen. Att sitta och hålla på informationen tills man dör, är inte att värna landets intressen, det leder enbart till ett psykologiskt underläge för den egna sidan, som omvärlden inte är sena att dra fördel av på alla områden! En svensk tiger var en strategi som fungerade väl under vk2 när man väntade ut krigsutgången och Tysklands oundvikliga kollaps. Faktum är att strategin fungerade så väl att vi trodde den skulle lösa alla framtida problem. Men idag har den spelat ut sin roll för länge sedan. Ibland måste man helt enkelt ”släppa bomben” för medborgarna att ta del av. Det har blivit bättre på den här fronten, men oftast begränsar sig informationsanvändandet till insatsförsvarets nytta i Afghanistan, men vi ska ju kunna försvara hela Sverige, enligt försvarsminister Sten Tolgfors i alla fall.
Roger Klang
Den svenska meddelande och yttrandefrihet som är grundlagsskyddad tycks inte vara helt tillämplig på försvarsmakten.
Det är en påtaglig andel kloka och insiktsfulla som på olika bloggar uttrycker berättigad och välformulerad kritik. Mycket få av dessa använder sitt riktiga namn.
Före blogg och interneteran var nog debatten näranog noll.
Det finns väl egentligen bara ett sakskäl till att inte ståta med sitt namn och det är väl de ”hemliga uppgifter” som strategin med ”En Svensk Tiger” adresserade.
Nu kan det ju inte finnas så värst mycket hemliga grejer eller företeelser kvar att riskera röja varför orsaken måste sökas annorstädes.
Inte helt osökt kommer man då in på kulturen inom FM. Det borde bekymra ledare både inom och utom försvarsmakten. Andelen kritiskt granskande reportage från vanligt media är så liten så det kan inte helt förklaras med att FM i sig saknar nyhetsvärde. Det finns säkert för få uppgiftslämnare.
Nu tror jag kårandan inom FM är starkare än eventuella rädslor och lågt i tak. En kåranda som i allt väsentligt både är introvert och kontraproduktiv. De rädslor som eventuellt föreligger handlar inte om organisationens hämd eller försämrade karriärvilkor, det handlar nog mer om risken att bli utmobbad vid niofikat på mässen.
Jag kan förstå att det är svårt att agera ut, i motsatsförhållande till att vara ”en svensk tiger”, när politikerna inte spelar med. Och det är ju lovvärt att ni följer de demokratiska spelreglerna genom att ni förklarar er enbart vara militärer som sysslar med det militärer sysslar med. Men man måste samtidigt få säga sin mening och yttrycka saker! Jag som medborgare hoppas ofta att få höra ÖB:s uttalanden och åsikter om kontemporära händelser i omvärlden i intervjuer. Saker som händer i världen och som inte påverkar vår säkerhet negativt genom att han säger det, i alla fall inte mer än att vi tar en kalkylerad risk som är mindre än, eller lika stor som den motsvarande risken vi tar genom att följa en konsekvent svensk-tiger-policy. Som det är nu så fogar sig ÖB efter regeringen, som fogar sig efter socialdemokraterna och media, som fogar sig efter omvärlden. Även en hög militär och myndighetschef har yttrandefrihet, och som sagt var – en svensk tiger är överspelad.
Roger Klang
@Pellefant
Jag håller inte med om att debatten var näranog noll före bloggarna. Tvärtom var debatten emellanåt vital. Även om det är ett sent exempel, så fick ju DN-debattartkeln 2002 av
ett antal aktiva överstar ett stort genomslag. Officerare som Claes Skoglund, Einar Lyth och Per Blomqvist var väldigt aktiva.
Svenskar har bevisat sitt mod i svensk uniform i Kongo, i Bosnien och nu i Afghanistan, så jag är säker på att det inte är brist på mod som gör att ni militärer aldrig uttalar er om omvärlden, med undantag för en handfull försvarsbloggare av okänd rang. Glöm inte att FM är en myndighet, och som sådan kan inte regeringen gå in och detaljstyra i hur ni sköter era uppdrag, vill ni framhärda att den som vill fred måste förbereda sig för krig under pågående politiskt beslutade försvarsnedrustning, så har ni inte överskridit era befogenheter! Vad politikerna kan göra är att dra upp riktlinjerna, som när regeringen bestämmer att vi ska satsa mer på insats nu, och ni måste då följa. Men när det gäller sådana saker som att ni offentligen uttrycker era misstankar mot omvärlden när det är befogat, eller kommer med personliga invändningar mot regeringens politik i försvarsfrågan, då har de ingen rätt att göra någonting åt det. Tjänstemän på myndigheter har meddelarfrihet. Det gäller förstås att välja sina ämnen och tillfällen så att man inte hamnar i rejäl onåd. Det måste vara någon högt uppsatt militär som hävdar försvarets och hela svenska folkets existensberättigande först, för vanliga mellanbefäl kan inte säga sin mening utan att få godkänt av ledningen, i alla fall inte om de vill avancera.
Roger Klang
@Försvar och säkerhet
Nja, jag var ju yrkesverksam officer lång tid före den artikeln (tror faktiskt att vi är kurskamrater :-)) och kan inte riktigt erinra mig att det förekom så mycket annan debatt än när det ena bygderegementet kastade paj på det andra bygderegementet. Detta gjordes emmellanåt i lokala media och då oftast underblåst av lokalpolitisk hänsyn. En och annan gammal adlig amiral propagerade iofs. i rikspressen då och då för lite större båtar, Några högdjur ondgjorde sig ibland om Thage G (jmfr. Tolgfors), småputtrigt var det allt trots att Bosnien insatsen då pågick utan samma intensiva debatt som idag rörande Afghanistan.
Överlag så debatteras det mer nu än på 80 och 90 talet, i vart fall så är den kvalitativa nivån högre nu.
Roger Klang och jag visar ju på att det finns författningsstöd för att under eget namn eller som uppgiftslämnare driva både debatt och sanningsjakt utan att behöva känna oro för jobb och karriär.
Inom sjukvården och andra samhällsfunktioner har man en betydligt sundare och mognare inställning till det här än inom militärkollektivet. Olika lex till exempel.
Problemet jag ibland känner är att de flesta militärer som faktiskt yttrar sig i debatten tänker ungefär som jag gjorde på åttio och nittiotalet. De tankarna var då en blandning av missriktad lojalitet och kåranda, en slags selektiv perception som jag bara kan beklaga. En effekt är att dessa åsiktsyttringar är per definition ofarliga att föra ut.
En misstanke som jag har är att de mer fritänkande militärerna inte vågar tala på samma sätt.
Att du lägger ut just denna artikel stärker mig i tron att denna misstanke faktiskt delas av fler.
Det är av ovanstående anledningar som jag menar att ert samhällsengagemang i media borde gå genom de rätta kanalerna. Att inte agera alls däremot ger bevisade nackdelar, vilken Svensson bryr sig t.ex. om det svenska försvaret i Sverige idag? Ni är osynliga! Det är en nödvändig, om än inte tillräcklig, åtgärd för att stärka försvarets roll i samhället att modifiera ”En svensk tiger” och att visa sig i medier som folk inte kan undgå att se, och som folk inte aktivt behöver söka upp typ som hemsidor på nätet. TV och dagstidningar är att föredra, för de har sådana spridda tittar- och läsargrupper, medan en försvarsblogg endast samlar en liten skara entusiaster och redan försvarsanställda.
Roger Klang
Ja, det bekymrar mig. En titt i dagens DN ger vid handen att man inte ens haft med försvars- och säkerhetspolitik, när man frågat väljarna om de viktigaste frågorna inför valet. 16 st områden var representerade. Jag tror att det handlar om att utan debatt, så blir ingen medveten. Försvaret blir en icke-fråga. Wiseman mfl. gör ett stort upplysningsarbete, men lite av effekten avtar när man inte vet vem man debatterar med. Det gör det också lättare för makthavare att avfärda kritiska synpunkter.