Häromdagen genomförde New York Times en intervju med Edward Snowden, som nu fortsätter att trassla in sig i en härva av lögner. Superhjälten som tidigare har försäkrat oss att han har läst igenom alla dokument för att värdera skaderisken, lämnade sedan ut allt till några journalister, vars omdöme han trodde på. Frånsett förmågan att i verkligheten bedöma risker associerade med underrättelseoperationer, så är ju läshastigheten fenomenal. Bara de brittiska 58 000 dokumenten tar ju en liten stund att läsa igenom, även om man är några stycken.

I intervjun med NYT är nu inga dokument medtagna till Ryssland, fast det bara är tre månader sedan han försäkrade motsatsen. Då hade han full koll på sitt stulna material. Dessutom har vi tidigare genom the Guardian fått veta att Snowden har krypterat sin dator, så att ingen kan låsa upp den. Åtminstone inte MSS i Kina eller FSB i Ryssland, eftersom Edward är listigare än dem och deras superdatorer. Om det inte vore så allvarligt, så skulle det vara en lustifikation med detta tusenkonstnärskap. Det som började som en heroisk visselblåsaraktion är mer troligt en makalös rysk informationsoperation.

Genom att starta med gamla bilder från utbildningar före 2009, när reglerna för NSA ändrades, kunde bilden sättas för världen. Allt talar för att NSA:s verksamhet med stöd av Patriot Act gick alldeles för långt när det gäller intrång på hemmaplan innan reglerna skärptes. Sedan har det fortsatt med ”avslöjanden” hur NSA arbetar i den internationella kontexten. En hel del av Snowdens uppgifter var redan kända genom exempelvis amatörhistorikern Matthew Aid och journalisten Marc Ambinder.

Denna historia kommer att fortsätta med många förvånade utrop, eftersom många tycks ha glömt bort att Internet är ett militärt forskningsprojekt från USA. Är det då viktigt att veta vem som eventuellt är bakom sådana som Snowden eller Assange?

……….

I torsdags höll statsministern ett mycket skickligt upplagt tal inför ombuden på sitt partis arbetsstämma. Han började i en oväntad ände och la ut långa linjer i historien om svenska fenomen och erfarenheter. Ett ”galet kvartssekel” som han inte hade med i talet var den så kallade stora frihetstiden i mitten av 1700-talet, då Hattar och Mössor var understödda av främmande makter. Frankrike stödde Hattarna och Ryssland Mössorna. Genom ekonomiska bidrag försökte dessa vinna inflytande över främst svensk utrikespolitik.

Det är ett känt modus operandi hos Ryssland att arbeta med fronter, och i det ryska tänkandet är ett av de viktigaste medlen att öka misstron mot konkurrenternas underrättelse- och säkerhetssystem i motståndarnas befolkning. För Sverige som småstat med Tyskland och Ryssland som grannar liksom vårt stora handelsberoende är ett fungerande underrättelse- och säkerhetssystem en omistlig del för vår säkerhet.

………

Och just Tyskland och Ryssland var den stora luckan i statsministerns tal om handel istället för krig. Den grundläggande tanken att vi ska bygga vidare på vår förmåga att handla med omvärlden är rätt, och lätt att sympatisera med. Men, tyvärr är det en tung erfarenhet för Sverige att vi två gånger de senaste åttio åren har haft brutala och stora diktaturer som grannar, som överfallit sina grannländer. Där är framförallt en underrättelsetjänst av stort värde för att ge den politiska nivån underlag för beslut, bland annat om militär styrketillväxt.

I det sammanhanget kan det vara värt att påminna om den försvarssekretess vi hade under kalla kriget. Det var precis som signaturen Kamrat Kalle kommenterade här med anledning av Korridoren till Kaliningrad, sekretessen skapade en osäkerhet hos omvärlden om vår reella förmåga kopplat till tid och rum.

Till del kan det arvet nu vara ett problem i den meningen att det försvårar den politiska insynen i försvaret. Med tiden har det blivit en vana att regeringen/försvaret släpper relativt lite med sekretessklassificerad information till Riksdagen. Här har många andra länder en annan ordning, där parlamentariska utskott på ett helt annat sätt styr processen. Det som på ytan kan upplevas som bekvämt – att sköta sig själv – bidrar samtidigt att det blir svårt att utkräva ansvar bland de folkvalda.

Genom att utbilda ordentligt och bättre ordna för hanterande av information som är sekretessklassificerad för de folkvalda i Försvarsutskottet, så skulle vi kunna vinna två saker samtidigt. Riksdagen skulle få axla ett större ansvar för försvarsförmågan och vi skulle få en ökad medvetenhet om den desinformation som vi utsätts för i allt ökande grad.