Häromdagen genomförde New York Times en intervju med Edward Snowden, som nu fortsätter att trassla in sig i en härva av lögner. Superhjälten som tidigare har försäkrat oss att han har läst igenom alla dokument för att värdera skaderisken, lämnade sedan ut allt till några journalister, vars omdöme han trodde på. Frånsett förmågan att i verkligheten bedöma risker associerade med underrättelseoperationer, så är ju läshastigheten fenomenal. Bara de brittiska 58 000 dokumenten tar ju en liten stund att läsa igenom, även om man är några stycken.
I intervjun med NYT är nu inga dokument medtagna till Ryssland, fast det bara är tre månader sedan han försäkrade motsatsen. Då hade han full koll på sitt stulna material. Dessutom har vi tidigare genom the Guardian fått veta att Snowden har krypterat sin dator, så att ingen kan låsa upp den. Åtminstone inte MSS i Kina eller FSB i Ryssland, eftersom Edward är listigare än dem och deras superdatorer. Om det inte vore så allvarligt, så skulle det vara en lustifikation med detta tusenkonstnärskap. Det som började som en heroisk visselblåsaraktion är mer troligt en makalös rysk informationsoperation.
Genom att starta med gamla bilder från utbildningar före 2009, när reglerna för NSA ändrades, kunde bilden sättas för världen. Allt talar för att NSA:s verksamhet med stöd av Patriot Act gick alldeles för långt när det gäller intrång på hemmaplan innan reglerna skärptes. Sedan har det fortsatt med ”avslöjanden” hur NSA arbetar i den internationella kontexten. En hel del av Snowdens uppgifter var redan kända genom exempelvis amatörhistorikern Matthew Aid och journalisten Marc Ambinder.
Denna historia kommer att fortsätta med många förvånade utrop, eftersom många tycks ha glömt bort att Internet är ett militärt forskningsprojekt från USA. Är det då viktigt att veta vem som eventuellt är bakom sådana som Snowden eller Assange?
……….
I torsdags höll statsministern ett mycket skickligt upplagt tal inför ombuden på sitt partis arbetsstämma. Han började i en oväntad ände och la ut långa linjer i historien om svenska fenomen och erfarenheter. Ett ”galet kvartssekel” som han inte hade med i talet var den så kallade stora frihetstiden i mitten av 1700-talet, då Hattar och Mössor var understödda av främmande makter. Frankrike stödde Hattarna och Ryssland Mössorna. Genom ekonomiska bidrag försökte dessa vinna inflytande över främst svensk utrikespolitik.
Det är ett känt modus operandi hos Ryssland att arbeta med fronter, och i det ryska tänkandet är ett av de viktigaste medlen att öka misstron mot konkurrenternas underrättelse- och säkerhetssystem i motståndarnas befolkning. För Sverige som småstat med Tyskland och Ryssland som grannar liksom vårt stora handelsberoende är ett fungerande underrättelse- och säkerhetssystem en omistlig del för vår säkerhet.
………
Och just Tyskland och Ryssland var den stora luckan i statsministerns tal om handel istället för krig. Den grundläggande tanken att vi ska bygga vidare på vår förmåga att handla med omvärlden är rätt, och lätt att sympatisera med. Men, tyvärr är det en tung erfarenhet för Sverige att vi två gånger de senaste åttio åren har haft brutala och stora diktaturer som grannar, som överfallit sina grannländer. Där är framförallt en underrättelsetjänst av stort värde för att ge den politiska nivån underlag för beslut, bland annat om militär styrketillväxt.
I det sammanhanget kan det vara värt att påminna om den försvarssekretess vi hade under kalla kriget. Det var precis som signaturen Kamrat Kalle kommenterade här med anledning av Korridoren till Kaliningrad, sekretessen skapade en osäkerhet hos omvärlden om vår reella förmåga kopplat till tid och rum.
Till del kan det arvet nu vara ett problem i den meningen att det försvårar den politiska insynen i försvaret. Med tiden har det blivit en vana att regeringen/försvaret släpper relativt lite med sekretessklassificerad information till Riksdagen. Här har många andra länder en annan ordning, där parlamentariska utskott på ett helt annat sätt styr processen. Det som på ytan kan upplevas som bekvämt – att sköta sig själv – bidrar samtidigt att det blir svårt att utkräva ansvar bland de folkvalda.
Genom att utbilda ordentligt och bättre ordna för hanterande av information som är sekretessklassificerad för de folkvalda i Försvarsutskottet, så skulle vi kunna vinna två saker samtidigt. Riksdagen skulle få axla ett större ansvar för försvarsförmågan och vi skulle få en ökad medvetenhet om den desinformation som vi utsätts för i allt ökande grad.
Jag håller med om att försvarsutskottet i större utsträckning behöver få ta del av sekretessbelagda uppgifter. Det måste gynna försvaret av Sverige att de politiker som bereder riksdagens beslut i försvarsfrågor har nödvändig kunskap, även i de fall uppgifter omfattas av sekretess och rör rikets säkerhet.
Samtidigt är det viktigt att riksdagsledamöterna och personal som hanterar uppgifterna förstår vilka uppgifter som omfattas av sekretess och har kunskap om hur de ska skyddas. Förutsättningarna för detta har blivit bättre då riksdagen för inte så länge sedan rekryterade en synnerligen kompetent informationssäkerhetsspecialist.
Vad gäller möjligheterna för regeringen och myndigheter att lämna sekretessbelagda uppgifter till riksdagen har jag tidigare skrivit om saken i blogginlägget Myter om försvarssekretess i riksdagen.
/Kim Hakkarainen
Kamrat Kalles utvikning om försvarssekretess kan läsas här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/08/gastinlagg-recension-och-reflektioner.html
Det har tidigare figurerat uppgifter att ledamöter av försvarsutskottet valt att inte läsa den sekretessklassade information de fått tillgång till. Om jag inte minns fel så har Allan Widman öppet deklarerat detta förfarande på sin blogg. Argument som framfördes var bl.a. att man var rädd för att oavsiktligen råka avslöja hemligheter i det offentliga samtalet eftersom det kan vara svårt att sortera vilken egen kunskap och insikt som grundar sig på öppna källor man läst, respektive hemliga källor. Underlagen lämnades därmed olästa i ledamotens säkerhetsskåp.
Man kan då undra i vilket syfte staten bekostar framtagning av dessa beslutsunderlag? Finns det en besparingspotential?
Bättre att ta potentiellt felaktiga, oinformerade beslut än omaket att i sitt dagliga värv tvingas hålla ordning på vad som är öppen respektive sekretessklassad information?
I sådana fall är inte det största problemet tillgången på hemlig underhandsinformation, utan ledamöternas förmåga att hantera hemlig information.
Att kunna välja att inte hantera sekretessklassad information är en lyx som få andra skattefinansierade tjänstemän kan unna sig. Det vore för dem att beteckna som tjänstefel att inte använda bästa möjliga beslutsunderlag. Skattebetalarna kräver att medel hanteras ansvarsfullt med bästa möjliga beslutsunderlag.
Behöver jag påpeka att jag tycker att försvarsutskottets ställningstagande är mycket tveksamt förenligt med deras uppdrag?
Ett intressant perspektiv som inlägget pekar på är fenomenet ”informationskrigföring” som jag inte förstått lika konkret förut. Jag är heller ingen expert inom området, men dristar mig till några reflektioner. Försvarssekretess kan sägas utgöra en passiv och defensiv komponent. Förneka motståndaren information i syfte att tvinga honom att förhålla sig till osäkerheter i sitt underlag. Då måste även ogynnsamma, om än osannolika, förhållanden beaktas i planeringen.
Aktiva (des)informationskampanjer är en mer offensiv komponent som bidrar till samma effekt. Det kan skapa ett felaktigt beslutsunderlag hos motståndaren, men fel kunskap är kanske inte alltid målet? Om motståndaren fortfarande tror att underlaget är korrekt så är det relativt enkelt att fatta beslut. Kanske det beslut som vi vill påverka honom att fatta?
Ett annat perspektiv är att (des)information kan bidra till att motståndaren uppfattar osäkerheter i sitt beslutsunderlag. Osäkerheter leder till risker som måste hanteras, vilket ofta innebär en högre tröskeleffekt för att uppnå ett beslut. I den meningen är det mer likt effekten av en god försvarssekretess.
Väldigt intressant. Något jag gärna skulle förstå bättre. Jag antar att det redan finns en domän yrkesmän med profession inom området. En del av framtidens ”cyberkrigföring” och ”psyops” måhända.
En hel del konsulter inom området ”informationskrigföring” verkar arbeta partipolitiskt i svensk inrikespolitik. Det känns väl inte riktigt rumsrent. Det är tveksamt ett svenskt allmänintresse.
Inbördeskrig är alltid förödande för en nation, oavsett vilken krigföringsdomän som väljs. Kompetensen bör fokusera på andra arenor än den inhemska och på andra mål än att vinna val åt enskilda partier och deras funktionärer?
Hela Sveriges intressen borde stå i fokus för rikets ledning. Alla människor som bor i Sverige, och deras intressen, borde representeras och försvaras av rikets ledning. Majoriteten väljer regering för att leda alla, inte bara dem som håller med om regeringspartiets värderingar och partipolitik. Att leda ett land efter valet är större än enskilda partiers politik. Detta är skillnaden mellan ”allmänintresse” och ”särintresse”. Regeringsansvar är inkluderande. Tidigare generationers regeringar förstod detta. Nu verkar ungdomsförbundens stridsiver har letat sig in i det nationella politiska finrummet. En konsekvens av professionaliseringen av svenska politik, där politiker är ett eget yrke – inte en representativ roll?
Vi accepterar ju inte stridsvagnseld som argument i den inrikespolitiska debatten, varför skulle vi då acceptera informationskrigföring och psykologiska operationer med desinformation som vapen? Ska inte svensk debatt och svenska politiska beslut baserat på fakta och kunskap som är så nära verkligheten som möjligt? Härledd och faktabaserad kunskap? Det tror jag att väljarna förväntar sig. Det är den svenska självbilden?
Kanske är fakta och verklighetsbaserad kunskap inte relevant i dagens politik? Det är bekvämt att kunna lämna kunskap oläst i ett säkerhetsskåp? Politik bedrivs ändå mot egna mål med andra medel? Därför är det irrelevant att ta del av fakta, så länge de inte stöder de egna målen och budskapen? Den bild av verkligheten som man vill måla upp till stöd för sin egen politik. (Eller ”berättelserna” som det modernt heter).
Det centrala är inte alltid rätt beslut för allmänintresset, utan rätt beslut för det egna särintresset – t.ex. omval? Då måste man välja vilken kunskap, sann, konstruerad eller vinklad, som man för fram.
Tyvärr misslyckas våra etablerade media i sitt granskande uppdrag och tillåter denna osunda utveckling av politiken. I dagens vinstdrivande nöjesmedia är inte fakta och kunskap centralt, utan underhållningsvärde som gynnar upplagor och tittarsiffror. Höga sådana gör ägarna glada. Statsbidrag utan förpliktelser gör dem ännu gladare. Fakta är tråkigt. Fabricerade fakta ger bättre affärsmöjligheter. Det blir en win-win och ohelig symbios mellan de som ska granskas och de som granskar.
De oberoende granskarnas roll tas nu över av aktörer aktiva på sociala medier. Men, hur vet man vilka som är oberoende och vilka som är ”krigförande” för olika särintressen?
Så länge vi lägger all vår energi på att vilseleda och kriga mot varandra, så kommer vi stå oskyddade och svaga inför yttre krafters påverkan. Det är en deprimerande era i svensk politik i allmänhet, i svensk försvarspolitik i synnerhet.
”Aktiva (des)informationskampanjer är en mer offensiv komponent som bidrar till samma effekt. Det kan skapa ett felaktigt beslutsunderlag hos motståndaren, men fel kunskap är kanske inte alltid målet? Om motståndaren fortfarande tror att underlaget är korrekt så är det relativt enkelt att fatta beslut. Kanske det beslut som vi vill påverka honom att fatta?”
Är inte Försvarsmaktens rekryteringskampanjer ett klockrent exempel? Fel kunskap leder till rätt beslut för Försvarsmaktens behov. Ansvaret är såklart mottagarens att förhålla sig kritiskt granskande. Annars får denne skylla sig själv.
Per Nilsson,
Det Du inte refererar, men som ändå torde ha relevans i sammanhanget, är att jag ännu inte tagit del av någon hemlig analys som jag antingen själv kunnat göra eller som framgått av öppna källor. Mot den bakgrunden blir det dessutom ganska ointressant.
Uppgifterna som föranledde mitt uttalande gällde prislappen på JAS Gripen E för något år sedan. I det fallet tror inte någon av kvinna född heller vet vad slutsumman till sist blir. Sannolikt vad beställaren har råd att betala.
Allan Widman
Anders P, FM infokrigföringskoncept är öppna uppgifter (FM handbok informationsoperationer) och om du tar de kunskaperna och applicerar på det offentliga rummet så kommer mycket handla om att förstå sammanhanget, aktörerna och hur du ska nå fram till dem – liknar rätt mycket ledarskap, lobbyism och andra liknande tillämpningar. Dessa konsulter du pratar om (jag är inte en av dem – arbetar i staten men är fritidspolitiker) arbetar bara med krigföring om de arbetar direkt i FM verksamhet rörande detta och är då belagda med omfattande administrativa och personella regelverk samt kontroller. De kan alltså inte arbeta med krigföring i roll som politiker eller motsvarande och deras ”lösningar” saknar relevans. Metoderna, som sagt, är lätta att hitta på Internet och vissa av dessa kan användas i många verksamheter.
Svårt att se hur vi skulle kunna frångå principen om likabehandling (rätt centralt för svensk demokrati) för att ordet ”krigföring” appliceras i sammanhanget. De delar av infokrigföring som rör teknik har jag svårt att se att dessa konsulter skulle försöka använda för att börja bedriva offensiva operationer mot det offentliga systemet eller enskilda individer (bra sätt att åka i fängelse på). För mig framstår dina tankar som rätt märkliga. Vill du särbehandla en del människor bara för att de har kunskaper du inte har? Kanske borde du studera det svenska politiska systemet för att förstå att helheten bygger på att majoriteten av antalet svenska politiker faktiskt gör något annat till vardags och med din approach skulle alltså inte en sjuksköterska få sitta i en skolnämnd? (omsorg är bredare än vård i mina ögon)
Intressanta resonemang i artikeln och dito kommentarer. Allt skulle kunna destilleras till den oerhörda vikten av att ha rätt och objektiv information. Vart går då gränsen till vad medborgarna behöver veta? FRA-lagen antogs med hänvisning till att man ville legalisera övervakning som i praktiken redan pågick, dvs att man på så sätt får bättre kontroll av verksamheten. Tänk om det då enbart skett en förskjutning, dvs den gråa verksamheten fortfarande existerar och går ännu djupare än tidigare.
Att rakt av avvisa Snowden som förrädare/agent åt en främmande makt utan att problematisera kontentan av avslöjanden är oseriöst. Förvånande att det sker på ”Försvar coh säkerhet”- bloggen, speciellt med tanke på att läsare i vanliga fall här finner balanserade och objektiva resonemang. Framför allt kan det kännas olustigt att dissidenter/visselblåsare tydligen per automatik är förrädare. Om så skulle vara fallet så är det fullt logiskt att andra behandlar sina dissidenter på samma sätt? Magnitsky, Tymosjenko, Chodorkovskij…
@Ano. Tack för reaktionen, både positiv och negativ kritik.
Jag vill bara påminna om att jag dels skrev ”heroisk visselblåsaraktion” (Jag har också skrivit om meddelarfriheten förut i sb med den ryska övningen i påsk). Det är integriteten i motivet som är den viktigaste faktorn för att värdera visselblåsare, anser jag.
Dels skrev jag ”mer troligt en makalös rysk informationsoperation”, så jag har inte rakt av avvisat honom som agent.
De avslöjanden som kommit är i huvudsak från träningsmanualer under perioden 2007-2009. De består bl a exempel om hur inhämtning kunde ske internt i USA, vilket jag kommenterade med ”Allt talar för att NSA:s verksamhet med stöd av Patriot Act gick alldeles för långt när det gäller intrång på hemmaplan innan reglerna skärptes.”
Det finns också exempel på hur NSA som en underrättelsemyndighet bedriver sin underrättelseverksamhet mot utländska mål. Detta är något som är i överensstämmelse med internationell rätt, om än obehagligt. Vi behöver en diskussion som bl a Carl Bildt driver om olika principer. För samtidigt så försöker bl a terrorister komma över massförstörelsevapen eller så finansieras sådana organisationer av stater, vilket innebär att det finns ett stort intresse att avvärja eller försvåra sådan verksamhet.
Att åka till Kina och Ryssland med sitt material är i bästa fall ett exempel på mycket dåligt omdöme säkerhetsmässigt, och minst sagt otroligt att förstå ur det moraliska perspektiv som han säger sig ha.
Därtill kommer kontinuerligt motstridiga påståenden om hans förehavanden eller förmågor, som inte kan vara sanna samtidigt. Totalt sett är det märkligt, anser jag, att inte någon större granskning gjorts här.
Magnus.
Du förstod nog mitt budskap lika dåligt som jag förstår ditt svar? Jag är väl en dålig kommunikatör.
Jag raljerade om ”krigföring” för att göra en poäng. Skillnaden mellan militär krigföring och svensk inrikespolitik har blivit hårfin. Tyvärr också medlen som används. Dagens inrikespolitik har gjorts till ett slagfält mellan partier där inga medel skys. Kampen om mandat och arbetstillfällen har blivit överordnat att tjäna medborgarnas intressen. Vinstdrivande media hejar på såklart. Konflikter säljer, inte tråkigt samspel och samförstånd. Förr stod kampen om vilken ideologi som skulle forma morgondagens samhälle. Idag handlar det om arbetstillfällen och försörjning för yrkespolitiker.
Behöver Sverige verkligen två arbetarpartier med samma politik? Den enda skillnaden i valet är vilka individer som får jobbet och försörjningen. Det handlar alltså inte om väljarna längre, utan om de valda.
Jag vänder mig emot att politik bedrivs med metoder som påminner om informationskrigföring, inte primärt mot att konsulter inom området tar tjänst hos politiker. Problemet är att våra politiker väljer dessa metoder och anställer kunniga konsulter inom området med detta syfte, inte att det finns kunniga människor inom detta område.
Om dessa personer vill extraknäcka som politiker, varför inte? Men, som politiker vore de önskvärt om de inte gjorde politik och omval till självändamål där ändamålet helgar medlen, utan istället väljer att verka för allmänhetens bästa med fakta, inte ”berättelser”, som redskap.
Att vara politiker är ett förtroendeuppdrag i botten, inte ett jobb som vilket som helst. Du ska representera allmänhetens och dina väljares intressen, inte dina egna personliga intressen.
Allmänhetens intresse är inte en skönmålad bild av verkligheten som gynnar ditt och ditt partis intresse av att framstå som framgångsrika när det gäller att verka i allmänhetens intresse. Allmänhetens intresse är att ni gör det på riktigt.
Allmänhetens intresse är inte din eller ditt partis framgång, utan samhällets framgång.
Allmänhetens intresse är fakta och saklighet i den politiska debatten, inte propaganda som ger oss falska bilder av verkligheten. Allmänhetens intresse är inte att gå till val baserat på en osäker bild av vad olika partier står för, utan tydlighet och objektivitet som gynnar en faktabaserad ståndpunkt istället för lättsinnigt och fördomsfullt tyckande. Tydlighet i debatter, inte falsifiering av fakta.
Sådant som kan accepteras som medel i krigföring för att t.ex. nå politiska mål med ett minimum av våld, hör inte hemma i inrikespolitiken.
Men tyvärr är idag den inrikespolitiska debatten tydligt präglad av element och ”mediastrategier” som handlar lite om allmänhetens intressen och mycket om partiernas intressen att mest framgångsrikt påverka och vinna över väljarna. Målet är mandat och positioner, inte för väljarnas skull utan för partiernas och deras funktionärers skull. Det handlar idag om deras jobb och försörjning. Igår var det ett förtroendeuppdrag och inte en karriär.
Hur ska man kunna förklara till exempel de nymoderata budskapen som envetet trummas ut på bredden inom försvarspolitiken utan förankring i verkligheten. Det finns ett uppenbart mönster i deras budskap och agerande. Det sker väldigt metodiskt och konsekvent. Det handlar uppenbart om att upprätthålla och inpränta en bild av verkligheten, snarare än att förmedla sakliga fakta om verkligheten. Sådana skulle ligga i allmänhetens intresse, men inte i partiets intresse, att föra fram. Jag har svårt att tro att de helt enkelt inte förstår bättre, att de är fullständigt inkompetenta i försvarsfrågor, men omöjligt är det ju inte. Det luktar kontrollerad informationsstyrning och informationsstrategi, eller propaganda med ett fulare ord.
Samma omoraliska redskap har FM tillämpat sedan ”informationstjänst” blev mode. Det viktiga för rekryteringen är att paketera ett vackert budskap som i rätt kanaler lockar ungdomar att söka tjänst. Att bilderna och budskapen saknar förankring i verkligheten är underordnat den viktiga rekryteringen. Rekrytering för rekryteringens skull. Att yrket framställs som attraktivt blir överordnat att det faktiskt utvecklas till att bli attraktivt. Yta kostar mindre än substans? Långsiktigt tror jag man gräver sin egen grav. Det leder till en stor andel ungdomar som i slutänden känner sig besvikna och lurade. De påverkar andra ungdomar negativt för rekryteringen.
Målet är en långsiktigt hållbar försvarsförmåga och att över tiden fylla personalbehov inom den, men medlet rekrytering blir ett självändamål och metoderna till förfång för det överordnade målet. Ett vanligt fenomen inom Försvarsmaktens verksamhetsledning tyvärr. Myndighets- och verksamhetsledning är ju inte kärnverksamhet för myndigheten FM enligt Försvarsmakten.
Medel blir självändamål. Bilden av verkligheten blir viktigare än verkligheten.
Ärlighet varar längst brukar det heta i civila, mer långsiktiga sammanhang. Förknippas ofta med sunt ledarskap dessutom.
Det gäller nog även inom inrikespolitiken där förtroendet och engagemanget för politik och politiker stadigt rasar. Kanske dags att stanna upp, reflektera över vad politik egentligen handlar om, se över hur vi utövar politik och åter vinna väljarnas förtroende? Ärlighet och hederlighet (på riktigt, inte bara bilden av…) är gamla underskattade egenskaper som väljarna fortfarande tror på och uppskattar. Manipulation är motsatsen, men ett centralt tema när information ska hanteras metodiskt för att uppnå givna mål. Förknippas ofta med dåligt ledarskap.
I krig handlar det om en mer kortvarig kamp mellan kontrahenterna att försöka påverka motståndarens vilja till fortsatt motstånd. Gränserna för vad som är acceptabla metoder är på en helt annan nivå, då det yttersta alternativet är att man slår ihjäl varandra. Sådana värden står inte riktigt på spel civilt och inrikespolitiskt. Ändå väljer man likartade metoder. Det är skamligt, enligt min mening.
Är väljarna våra politikers motståndare och förtjänar sådan behandling som vi använder mot våra motståndare i krig? Är FM personal ledningens motståndare och förtjänar sådan behandling? Är det bra informationstjänst, eller ledarskap, att indirekt förmedla sådana budskap?
(Retoriska frågor).
”Att åka till Kina och Ryssland med sitt material är i bästa fall ett exempel på mycket dåligt omdöme säkerhetsmässigt, och minst sagt otroligt att förstå ur det moraliska perspektiv som han säger sig ha.”
Visserligen. Det är smått fantastiskt att han ens tilläts resa under så fria tyglar med tanke på hans kunskap om verksamheten.
”Därtill kommer kontinuerligt motstridiga påståenden om hans förehavanden eller förmågor, som inte kan vara sanna samtidigt. Totalt sett är det märkligt, anser jag, att inte någon större granskning gjorts här.”
Ja, i speglarnas värld hör diverse maskirovkor till ”rules of engagement” och det är svårt att förvänta sig annat. Bl a är Snowdens bakgrund höjd i dunkel och CVn skvallrar ej om någon med extraordinära uppgifter.
Anders P, jag tror jag nu förstår lite mer vad du menar och i det mesta håller jag med även om nyansen i vissa påståenden skaver för egen del. Men, ärlighet är centralt och vilseledning (kan vara del av militär informationsoperation) ska inte få förekomma och rörande försvarsfrågor har det ju sett ut lite så där om man blickar tillbaka 20 år. Samtidigt, ignorans (dvs frånvaron av kunskap) kan inte heller tolereras som ursäkt för vilseledande beteende (”jag visste inte”) och det förekommer det med. Utöver det lider försvarsområdet av att det saknas en debatterad nationell säkerhetsstrategi som sätter riktningen och principerna för rikets säkerhet för åren och decennierna som kommer. Denna avsaknad reducerar debatten till i sammanhanget små sakfrågor, dock frågor som gör ont pga det pressade läget, vinklad statistik och individuellt tyckande (dock viktigt) istället för att ena fler och ge oss ett driv framåt och en grund för bedömning av försvarsbudgetens storlek – räcker den verkligen till? Vi vet ju att svaret är Nej men det kommer inte längre än bloggar och några inlägg i SvD. FM PERP ’13 kan kanske vara ett steg i en sund förändring. Den öppenhet som denna studie ger prov på är ganska nytt från FM sida och välbehövligt.
Jag möter i vardagen ungdomar som undrar varför de inte får göra värnplikten och allt fler undrar hur det står till med vår säkerhet, egentligen. Världen har blivit mer osäker och då börjar människor krypa ur vardagens trygga kokong och ställa sådana frågor. Det har skett rätt nyligen och därmed är det nyligen som det återigen uppstått en god grund för ”vanliga” politiker att stödja en förstärkning av försvaret. Dock, försvarspolitiker ska ta hand om försvaret även när medborgare inte bryr sig, det ska bara fungera. Jag tror däremot att förutsättningarna för sunda förändringar börjar falla på plats men en höjning av anslaget från ca 1% till det dubbla, vilket jag anser är rimligt, är kanske svårt att sälja eftersom man antingen får höja skatten eller minska på något annat i riket. Valet 2014 lär inte ändra något, tyvärr, men efter det krävs det i min värld.
@Ano. Jag syftade mera på en granskning i de större medierna.
Att Snowden skulle vara en infoops från amerikansk sida (om jag förstår dig rätt) är nog svårt att räkna hem med tanke på den publicitetsskada landet lidit.
Detta kan ej uteslutas heller. Främst skulle det kunna tolkas som fraktionernas kamp i USA och ej att USA unisont bedriver infoops genom Snowden. Den inrikespolitiska kampen kan ibland anta grymma former. Vi får ej glömma vilken enorm skada, mest i prestige men även i ekonomiska termer, USA fick lida genom lånetakcirkusen. Eller Plamegate, bara för att nämna några fall.
Med andra ord skulle vissa strukturer tänkas försöka misskreditera Obama och/eller kanske försöka minera försök till närmanden som pågår i det tysta. Kineser kan sin Sun Tzu och tog inte den karamellen. Däremot ryssarna sittandes på sina höga hästar kunde inte låta bli.
Kontentan av avslöjanden kan hittills säkerligen inte kunnat överraska varken kineserna eller ryssarna som åtminstone måste ha anat om vad som försiggår. Nyhet är det bara för folkmassorna så skadan är mestadels prestigemässig.
Nu påstår jag inte att det skulle vara så men det är fullt möjligt att det finns några korn sanning vilket gör hela röran ännu mera mångfacetterad.
USA i sin tur befinner sig i ett vägskäl. Under närmaste 10-års perioden kommer ett antal problem som under lång tid skjutis fram behöva tas itu. Budgetunderskottet och den relativt stora statsskulden är ett av problemen. En bieffekt är att USAs ekonomiska problem kan tvinga andra aktörer att överge dollar som världsvaluta. Vad innebär en sådan utveckling för USAs möjligheter att bibehålla sina militära engagemang världen runt? Hur påverkas Europa och Sverige på längre sikt? Vilka allianser kan tänkas uppstå i en framtida maktvakuum?
@Johan, men visst vore det pikant om Snowden backats av informella nätverk inom US IC-myndigheter som svar på konsekvenserna av de lagar och uppdrag man gett just IC-sektorn sedan ~9-11 utan att kanske i alla relevanta avseenden beskriva för världen och USA:s folk vad det innebär? Det är ingen hemlighet, som exempel, hur Rumsfeld behandlade CIA under Bush-eran och vilka känslor det skapade. Må vara osannolikt men Snowden inbjuder lite till spekulationer 😉 oavsett, det är lite svårt att se hur Snowden skulle kunnat orkestrerat allt detta på egen hand, men jag kanske underskattar honom.
Som relief till Snowden-affären kan man studera den svenska Brottsbalken 19 kap:
”5 § Den som, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet döms, vare sig uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon i syfte som nu sagts obehörigen framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift. Lag (1981:1165). ”
Passagen ”för att gå främmande makt tillhanda” är viktig här, och det är väl det Snowden kämpar för att påvisa: att han inte tjänar något annat, eller andra, land/länder.
Gränsen mellan att vara en visselblåsare och något annat tror jag dock att Snowden passerade för länge sedan, men jag är ingen jurist.
Enligt Wikipedia (I know, inte världens bästa källa i många avseenden, men bör räcka här) är en visselblåsare: ”en person som påkallar, oftast genom massmedia, uppmärksamhet om korruption eller andra oegentligheter”. Nyckelorden, för mig, är att man ”påkallar uppmärksamhet”, inte att man sprider detaljinformation som kan skada nationens säkerhet. Gränsen är inte knivskarp så klart, men värd att reflektera över.
@Magnus och Ano. Det är ett mycket intressant perspektiv som jag inte har funderat på förut. Det är ganska osannolikt, men värt att fundera vidare på. Jag återkommer.