Turbulensen i Mellanöstern fortsätter med allt högre fart. Kriget i Syrien börjar på allvar att spilla över till grannländerna. Den senaste veckan har både Turkiet och Syrien mottagit artilleri- och granatkastarbeskjutning från den andra sidans område. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till att det är Assadstyrkor som legat bakom de syriska beskjutningarna.

Den allmänna perceptionen är dock att så är fallet, vilket gett Turkiet möjlighet att genomföra olika styrkedemonstrationer.Turkiska tidningar rapporterar att armén har förflyttat 250 stridsvagnar och artilleripjäser till gränsen mot Syrien, vilket torde motsvara minst två mekaniserade brigader i divisions ram. NATO har genom sin generalsekreterare förklarat att organisationen är redo att försvara Turkiet.

Turkiet har också tagit små steg för att etablera en flygförbudszon. I veckan tvingade landets flygvapen ned ett civilt flygplan från Ryssland mot Syrien. Planet var av allt att döma lastat med reservdelar till radarsystem inom det syriska luftförsvaret. Argumentationen är därför att dessa skulle användas för att kunna stridsleda syriskt stridsflyg och helikoptrar för insatser mot civila. Därför var detta en legitim åtgärd.

Aktionen var troligen initierad på tips från motståndare till Assad inom de egna styrkorna. Den ryska säkerhetstjänsten FSB har inlett en undersökning för att se om någon läcka skett från den ryska sidan. Den turkiska operationen har naturligtvis irriterat Ryssland som fördömt detta i hårda ordalag samtidigt som president Putin sköt upp ett besök till Turkiet förebärandes ett alltför späckat schema hemma. Det blir i alla fall toppdiplomati för de turkiska ledarna, eftersom FN:s sändebud Brahimi idag besöker Turkiet för samtal om Syrien.

För Turkiet har operationen militärt varit en framgång. Landet har flyttat fram sina positioner med förflyttningar av stridsflyg och örlogsfartyg mot området, och dessa uppträder med större pondus. En intressant fråga är om USA understödjer den turkiska luftlägesbilden över Syrien med hjälp av den mycket avancerade X-bandsradarn i Kurecik. Svaret är antagligen ja, vilket innebär att det tidigare iranska hotet att ingripa om just denna station används mot Syrien blir mer aktuellt. Iran saknar inte möjligheter, då det verkar som om landet lyckats sluta någon form av överenskommelse med den kurdiska organisationen PJAK som innebär att denna skulle kunna rikta operationer mot östra Turkiet.

Igår gick turkisk incidentberedskap upp mot en syrisk helikopter som genomförde anfall mot mål i en syrisk gränsby. Syriens luftstridskrafter är inte lika noga med navigationen när det gäller Libanon. Igår kom rapporter om ett anfall mot mål inne i Libanon, men det innebär helt andra konsekvenser eftersom styrkeförhållanden i Libanon talar för syriskt stöd via Hizbollah.

Medan världens ögon riktas mot den syrisk-turkiska gränsen, så sker just nu en viktig upptrappning i nordöstra och östra Libanon och på andra sidan gränsen i Syrien. Från nordöstra Libanon försöker sunnitiska element från Libanon understödja anfall från FSA mot staden Homs samtidigt som Hizbollah genomfört stora övningar i Bekaadalen. Jag har också stött på vederhäftiga intervjuer med FSA-soldater som berättar om strider med Hizbollahenheter inne i Syrien. Dessa beskrivs som mycket stridserfarna och en av de intervjuade berättar att han är rädd för dessa till skillnad från Assads styrkor.

Hizbolllah har höjt profilen den sista tiden, inte bara i Libanon. I en TV-intervju häromdagen bekräftade ledaren Nasrallah att det var organisationen som låg bakom UAV-flygningen över Israel förra helgen, och att det inte var sista gången de skulle göra detta.

Utvecklingen följer fortfarande hypotesen att eskalationer utifrån mot Syrien kommer att bli mött med eskalering som innefattar Libanon i första hand. Andra alternativ är Gaza/Israel och Jordanien. I Jordanien finns sedan i augusti en amerikansk kontigent om 150 man för att vidta förberedelser i händelse av ett syriskt användande av C-vapen i regionen, enligt den amerikanske försvarsministern Leon Panetta.

Detta uttalande dementerades av en talesman på den jordanska sidan, Enligt denne finns det inga amerikanska trupper i landet för sådana ändamål. Enda möjligheten för utländsk trupp att finnas i Jordanien är för träningsändamål, vilket inte är relaterat till Syrien, enligt talesmannen. Detta torde innebära att amerikanska trupper tränar i Jordanien på att förbereda en insats mot syriska C-vapenförråd.

Som jag skrivit tidigare, vi har ett regionalt ombudskrig i Syrien mellan Saudiarabien och Iran. Det är en strid om tro, inte olikt det trettioåriga kriget. Den egyptiske presidenten Morsi har försökt att starta en regional kontaktgrupp bestående av Egypten, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Tyvärr har någon stat uteblivit vid de två första mötena, varför prognosen till en regional politisk lösning inte ser ljus ut.

För president Mursi har dock det diplomatiska initiativet inneburit att Egypten intagit en större plats på scenen, vilket ses med blida ögon på hemmaplan. Det kan presidenten behöva, eftersom han börjar motta allt mer kritik för sin första tid vid makten när det gäller att leverera på vallöftena. Han sitter här i en ekonomisk rävsax med tanke på det deprimerade ekonomiska tillståndet i landet som förvärrats kraftigt sedan Mubarak försvann.

Dilemmat för den egyptiske presidenten och hans rådgivare är att om han inte gör något, så kommer inte landet ta sig ur sitt tillstånd. Om han å andra sidan genomför de utgiftsminskningar som krävs, så riskerar han att utlösa upplopp, särskilt om det drabbar bensin eller livsmedel som bröd. Mycket talar för att han tills vidare kommer att sitta still i båten tills han blir tvungen att göra något eller om ett tillfälle skulle uppenbara sig.

I en liknande situation befinner sig Iran. Priserna skenar och den andlige ledaren Khameni gjorde i veckan ett uttalande om att de styrande måste hålla ihop. Han menade också i sitt tal att sanktionerna mot landet inte har någon som helst koppling till det egna kärnenergiprogrammet, eftersom sanktioner funnits sedan 1979 mot Iran. I övrigt ligger den iranska retoriken kvar på sin vanliga nivå när det gäller Israel.

Israel har däremot trappat ned sin retorik. Där övar man istället. Amerikanska förband börjar nu anlända till landet för att genomföra den största gemensamma övningen någonsin, Austere Challenge 12 som börjar om en dryg vecka. Det är framförallt försvar mot robotar som ska övas, vilket innebär att man i simulationer eller fullskarpt prövar Patriot, Aegis och möjligen THAAD-systemet mot inkommande robotar från långdistans.

I morgon startar också en massiv cicvilförsvarsövning i området kring Haifa, där scenariot är att området drabbas av en jordbävning med ett kemiskt utsläpp som följd, vilket innebär 7000 döda, 70000 skadade och 700000 hemlösa.

I den yttre manövern samlas nu också stora flottenheter i regionen. Kring Iran finns redan hangarfatygen USS Enterprise och USS Dwight D. Eisenhower. I förgår nådde även USS John C. Stennis 5. flottans operationsområde. I Medelhavet har franska Charles de Gaulle löpt in i Napoli efter en övning tillsammans med italienska hangarfartyget Cavour kring Grekland. Från Storbritannien stävar amfibiestridsfartyget HMS Bulwark och lätta hangarfartyget HMS Illustrious mot Medelhavet.

Tumskruvarna dras åt bit för bit på Iran och Syrien. Om inte Israel anfaller Iran före 20 oktober när månfönstret stängs denna gång, så ökar Tehrans och Damaskus manöverutrymme för att ta initiativ. Utifrån västerländska utgångspunkter skulle exempelvis ett utfall mot Israel vara kontraproduktivt utifrån legimitetsfaktorn för de bägge huvudstäderna, men deras kalkyler kan se annorlunda ut.

Det skulle kunna vara ett sätt att väcka den ”Arabiska gatan”. Foreign Policy Research Institute som regelbundet följer attityder i bland annat Mellanöstern visar exempelvis att egyptier i gemen tycker väldigt illa om Israel. Att kunna mobilisera stora delar av den 80+ miljoner stora egyptiska befolkningen och andra grupper i arabvärlden mot Israel kan vara ett åtråvärt pris för den pressade samtidigt som president Mursi i Egypten skulle få ett stort manöverutrymme.

Provokationernas tid är inne.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Mer av samma skribent