Turbulensen i Mellanöstern fortsätter med allt högre fart. Kriget i Syrien börjar på allvar att spilla över till grannländerna. Den senaste veckan har både Turkiet och Syrien mottagit artilleri- och granatkastarbeskjutning från den andra sidans område. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till att det är Assadstyrkor som legat bakom de syriska beskjutningarna.
Den allmänna perceptionen är dock att så är fallet, vilket gett Turkiet möjlighet att genomföra olika styrkedemonstrationer.Turkiska tidningar rapporterar att armén har förflyttat 250 stridsvagnar och artilleripjäser till gränsen mot Syrien, vilket torde motsvara minst två mekaniserade brigader i divisions ram. NATO har genom sin generalsekreterare förklarat att organisationen är redo att försvara Turkiet.
Turkiet har också tagit små steg för att etablera en flygförbudszon. I veckan tvingade landets flygvapen ned ett civilt flygplan från Ryssland mot Syrien. Planet var av allt att döma lastat med reservdelar till radarsystem inom det syriska luftförsvaret. Argumentationen är därför att dessa skulle användas för att kunna stridsleda syriskt stridsflyg och helikoptrar för insatser mot civila. Därför var detta en legitim åtgärd.
Aktionen var troligen initierad på tips från motståndare till Assad inom de egna styrkorna. Den ryska säkerhetstjänsten FSB har inlett en undersökning för att se om någon läcka skett från den ryska sidan. Den turkiska operationen har naturligtvis irriterat Ryssland som fördömt detta i hårda ordalag samtidigt som president Putin sköt upp ett besök till Turkiet förebärandes ett alltför späckat schema hemma. Det blir i alla fall toppdiplomati för de turkiska ledarna, eftersom FN:s sändebud Brahimi idag besöker Turkiet för samtal om Syrien.
För Turkiet har operationen militärt varit en framgång. Landet har flyttat fram sina positioner med förflyttningar av stridsflyg och örlogsfartyg mot området, och dessa uppträder med större pondus. En intressant fråga är om USA understödjer den turkiska luftlägesbilden över Syrien med hjälp av den mycket avancerade X-bandsradarn i Kurecik. Svaret är antagligen ja, vilket innebär att det tidigare iranska hotet att ingripa om just denna station används mot Syrien blir mer aktuellt. Iran saknar inte möjligheter, då det verkar som om landet lyckats sluta någon form av överenskommelse med den kurdiska organisationen PJAK som innebär att denna skulle kunna rikta operationer mot östra Turkiet.
Igår gick turkisk incidentberedskap upp mot en syrisk helikopter som genomförde anfall mot mål i en syrisk gränsby. Syriens luftstridskrafter är inte lika noga med navigationen när det gäller Libanon. Igår kom rapporter om ett anfall mot mål inne i Libanon, men det innebär helt andra konsekvenser eftersom styrkeförhållanden i Libanon talar för syriskt stöd via Hizbollah.
Medan världens ögon riktas mot den syrisk-turkiska gränsen, så sker just nu en viktig upptrappning i nordöstra och östra Libanon och på andra sidan gränsen i Syrien. Från nordöstra Libanon försöker sunnitiska element från Libanon understödja anfall från FSA mot staden Homs samtidigt som Hizbollah genomfört stora övningar i Bekaadalen. Jag har också stött på vederhäftiga intervjuer med FSA-soldater som berättar om strider med Hizbollahenheter inne i Syrien. Dessa beskrivs som mycket stridserfarna och en av de intervjuade berättar att han är rädd för dessa till skillnad från Assads styrkor.
Hizbolllah har höjt profilen den sista tiden, inte bara i Libanon. I en TV-intervju häromdagen bekräftade ledaren Nasrallah att det var organisationen som låg bakom UAV-flygningen över Israel förra helgen, och att det inte var sista gången de skulle göra detta.
Utvecklingen följer fortfarande hypotesen att eskalationer utifrån mot Syrien kommer att bli mött med eskalering som innefattar Libanon i första hand. Andra alternativ är Gaza/Israel och Jordanien. I Jordanien finns sedan i augusti en amerikansk kontigent om 150 man för att vidta förberedelser i händelse av ett syriskt användande av C-vapen i regionen, enligt den amerikanske försvarsministern Leon Panetta.
Detta uttalande dementerades av en talesman på den jordanska sidan, Enligt denne finns det inga amerikanska trupper i landet för sådana ändamål. Enda möjligheten för utländsk trupp att finnas i Jordanien är för träningsändamål, vilket inte är relaterat till Syrien, enligt talesmannen. Detta torde innebära att amerikanska trupper tränar i Jordanien på att förbereda en insats mot syriska C-vapenförråd.
Som jag skrivit tidigare, vi har ett regionalt ombudskrig i Syrien mellan Saudiarabien och Iran. Det är en strid om tro, inte olikt det trettioåriga kriget. Den egyptiske presidenten Morsi har försökt att starta en regional kontaktgrupp bestående av Egypten, Turkiet, Saudiarabien och Iran. Tyvärr har någon stat uteblivit vid de två första mötena, varför prognosen till en regional politisk lösning inte ser ljus ut.
För president Mursi har dock det diplomatiska initiativet inneburit att Egypten intagit en större plats på scenen, vilket ses med blida ögon på hemmaplan. Det kan presidenten behöva, eftersom han börjar motta allt mer kritik för sin första tid vid makten när det gäller att leverera på vallöftena. Han sitter här i en ekonomisk rävsax med tanke på det deprimerade ekonomiska tillståndet i landet som förvärrats kraftigt sedan Mubarak försvann.
Dilemmat för den egyptiske presidenten och hans rådgivare är att om han inte gör något, så kommer inte landet ta sig ur sitt tillstånd. Om han å andra sidan genomför de utgiftsminskningar som krävs, så riskerar han att utlösa upplopp, särskilt om det drabbar bensin eller livsmedel som bröd. Mycket talar för att han tills vidare kommer att sitta still i båten tills han blir tvungen att göra något eller om ett tillfälle skulle uppenbara sig.
I en liknande situation befinner sig Iran. Priserna skenar och den andlige ledaren Khameni gjorde i veckan ett uttalande om att de styrande måste hålla ihop. Han menade också i sitt tal att sanktionerna mot landet inte har någon som helst koppling till det egna kärnenergiprogrammet, eftersom sanktioner funnits sedan 1979 mot Iran. I övrigt ligger den iranska retoriken kvar på sin vanliga nivå när det gäller Israel.
Israel har däremot trappat ned sin retorik. Där övar man istället. Amerikanska förband börjar nu anlända till landet för att genomföra den största gemensamma övningen någonsin, Austere Challenge 12 som börjar om en dryg vecka. Det är framförallt försvar mot robotar som ska övas, vilket innebär att man i simulationer eller fullskarpt prövar Patriot, Aegis och möjligen THAAD-systemet mot inkommande robotar från långdistans.
I morgon startar också en massiv cicvilförsvarsövning i området kring Haifa, där scenariot är att området drabbas av en jordbävning med ett kemiskt utsläpp som följd, vilket innebär 7000 döda, 70000 skadade och 700000 hemlösa.
I den yttre manövern samlas nu också stora flottenheter i regionen. Kring Iran finns redan hangarfatygen USS Enterprise och USS Dwight D. Eisenhower. I förgår nådde även USS John C. Stennis 5. flottans operationsområde. I Medelhavet har franska Charles de Gaulle löpt in i Napoli efter en övning tillsammans med italienska hangarfartyget Cavour kring Grekland. Från Storbritannien stävar amfibiestridsfartyget HMS Bulwark och lätta hangarfartyget HMS Illustrious mot Medelhavet.
Tumskruvarna dras åt bit för bit på Iran och Syrien. Om inte Israel anfaller Iran före 20 oktober när månfönstret stängs denna gång, så ökar Tehrans och Damaskus manöverutrymme för att ta initiativ. Utifrån västerländska utgångspunkter skulle exempelvis ett utfall mot Israel vara kontraproduktivt utifrån legimitetsfaktorn för de bägge huvudstäderna, men deras kalkyler kan se annorlunda ut.
Det skulle kunna vara ett sätt att väcka den ”Arabiska gatan”. Foreign Policy Research Institute som regelbundet följer attityder i bland annat Mellanöstern visar exempelvis att egyptier i gemen tycker väldigt illa om Israel. Att kunna mobilisera stora delar av den 80+ miljoner stora egyptiska befolkningen och andra grupper i arabvärlden mot Israel kan vara ett åtråvärt pris för den pressade samtidigt som president Mursi i Egypten skulle få ett stort manöverutrymme.
Provokationernas tid är inne.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet
Det geopolitiska spelet ser jag så här:
Syriens sönderfall lämnar ett vakum som främst Turkiet och Iran tävlar om.
Iran har regionala stormaktsambitioner. Landets ledning har en klar islamistisk-teokratiskt ideologi som de söker sprida, landet söker hegenomi över den shiitska befolkningen i hela MÖ, och landet har ekonomiska och militära resurser för att projektera makt över sitt närområde. Syrien är ett klart mål, där Iran redan varit aktivt i två decennier.
Saudi-Arabien har aldrig visat några öppna ambitioner att projektera direkt militär eller ekonomisk makt i MÖ. Landets inblandning i Syrien är främst riktad att stoppa Iran.
Turkiet har, efter snubben från EU, fokuserat sina ambitioner österut. I takt med landets ökade eknomiska makt har Turkiet också börjat projektera militär makt i sitt forna imperium. Landet har tydliga ambitioner att antaga en ledarposition i den muslimska världen, både ekonomiskt, militärt och politiskt-ideologist. Landet har också några historiska krav på gränsjusteringar gentemot Iraq och Syrien.
Israel delar Saudis intresse att stoppa Irans maktposition i Syrien, men är inte lika intresserat av att stärka sin forna allierade Turkiets ställning. Trots det, så kan en turkisk intervention i Syrien skapa en möjlighet för Israel att återskapa det strategiska samarbetet med Erdogans regering. Turkiet kommer att behöva reservdelar och krigsmateriel från Israel, och om en turkisk militärkampanj kör fast kan det också bli tal om rådgivare och underrättelser.
Utöver det, så har det omedelbara invasionshotet mot Israel, som funnits sedan 1948, försvunnit. Det åligger nu landets och IDFs ledning att skapa nya försvarsdoktriner. De nya strategiska hoten består av raketanfall från Libanon och A-anfall från Iran. (Detta är analogt med att invasionshotet mot Europa österifrån försvann 1991.)
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
@Tikotzinsky. Hur kommenterar du Egypten och Badies uttalande?
Jag har ingen klar bild av Egyptens geo-politiska ambitioner under den nya regimen. I största allmänhet har landet strävat att återta den ledande position inom arabvärlden som gick förlorad med Camp David-avtalen. Dock är det felaktigt att skylla endast fredstraktatet med Israel på Egyptens krympande makt. Islamismen har ersatt pan-Arabismen som ledande ideologi inom hela Magreb-MÖ, och därmed har också den politiska maktbalansen förskjutits till Egyptens nackdel.
Jag delar din åsikt att Egypten just nu fokuserar mer på inrikespolitiska problem än på geo-politik. Ekonomin är en katastrof, demografin är i obalans, den politiska ledningens maktposition är oklar, och förhållandet till Hamas är tve-eggat. Under sådana förhållanden tror jag att Egyptens ambitioner är att inte skada något vitalt geo-politiskt intresse, och det är osäkert om Syrien verkligen faller inom den sfären.
Vad gäller Egyptens väpnade styrkor, så är det också oklart hur mycket resurser och förmågor som gick förlorade i det inrikespolitiska tumultet. Det är dock ganska klart att Egypten, genom sitt geografiska avstånd, inte kan spela någon ledande militär roll i Syrien.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
@Tikotzinsky. Jag gör en liknande analys. Hur bedömer du möjligheterna att Egypten rullar fram i Sinai (inte längre), om Syrien/Iran m.fl kommer i en större väpnad konflikt med Israel?
En större väpnad konflikt med Iran och dess proxy i Libanon, Hizballah, skulle bli ett raket och robotkrig. Jämför missilkriget mellan Iran och Iraq under första Gulf-kriget. Dessutom skulle Iran förmodligen försöka sig på några kommandoräder över gränsen från Libanon/Syrien, samt en terrorkampanj mot israeliska och judiska mål utomlands. Israels svar mot Hizballah är ganska klart – en luftkampanj och markoperation liknande Andra Libanonkriget (2006). Svaret mot Iran beror på hur väl de israeliska missilförsvaren fungerar. Om teknologin är pålitlig, med minimal skada i Israel, kan landet kosta på sig ett mycket av-vägt svar. Om däremot missilförsvaret misslyckas och det blir omfattande skador i Israel, så kommer IDF att slå tillbaka med all kraft. Vad all kraft betyder i det här fallet kan vi bara spekulera om – förmodligen en robotkampanj mot Irans maktstruktur och infrastruktur. Hur långt Jericho-arsenalen räcker är en helt öppen fråga. En sådan konflikt kommer naturligtvis inte att utspelas i ett vakuum – USAs hållning spelar en nyckelroll.
Egypten har förmåga, men förmodligen inte intresse av att flytta fram en pansarbrigad eller artilleribataljon i Sinai. Det skulle innebära ett klart brott mot fredstraktaten, till och med ett casus belli för Israel.
I stället sätter jag ett frågetecken för Egyptens reaktion om ISRAEL behöver gå in i Sinai för att operera mot iranska proxies eller iranska kommandotrupper, antingen i hot pursuit eller preventivt syfte.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Det måste påpekas att i kampen mellan Shia och Sunni är det globalt sett Saudiarabien som leder med framgångsrik mission och skolverksamhet över hela den muslimska världen (även i väst), med syfte att sprida den ortodoxa, Wahabi inspirerade versionen av Sunni islam. Det är framförallt Shia som sprängs i terrorattentat i Pakistan eller Irak, ja tom Sri Lanka.
Så ur den synvinkeln har jag svårt att se att Saudiarabien inte har några ambitioner. De äro kanske inte öppna, men om något land är den salafistiska terrorns hem så är det Saudiarabien. Det är där pengarna och den ideologiska förankringen finns.
Men det är väl bekant att USA och Saudiregimen har en överenskommelse om olja för dollar mot beskydd.
För övrigt var emiren av Quatar på besök i Frankrike nyligen och mottogs med röda mattan. Skall visst ha satt upp en stiftelse med 100 miljoner euro för att underlätta muslimsk företagssamhet i de problematiska invandrartäta förorterna. Det ryktas att Quatars inblandning i Syrien har att göra med att förhindra en gasledning Iran+Irak+Syrien.
Att läsa om Clean Break (1996) och andra dokument från amerikanska tankesmedjor kan vara av intresse
http://en.wikipedia.org/wiki/A_Clean_Break:_A_New_Strategy_for_Securing_the_Realm
Jag är också intresserad av perspektivet från Israel hur man tänker sig handskas med ett Salafistdominerat Syrien?
En annan öppen fråga gäller de utrensningar som gjorts i den turkiska militärledningen utav Erdogan. Har han rensat ut de Attaturk trogna och ersatt dem med MB?
Fk,
Ett salafistdominerat Syrien blir för Israel ungefär som ett Hizballah-dominerat Libanon, förutsatt att de syriska C-vapnen har neutraliserats. Efter inbördeskriget kommer syriska armen och flygvapnet att vara så försvagade (manskapsförluster och materielförslitning) att de väpnade styrkorna inte utgör något hot mot Israel. Det kan också tänkas att de löses upp, som i Libyen.
Vad gäller Saudi: Jag håller helt med om att Saudi ger ekonomiskt stöd till diverse sunni organisationer. Men – Landet har en relativt stark arme + flygvapen och skulle lätt kunnat lägga sig i inbördeskriget i Yemen för att installera en ”lämplig” regim. Likaså har Saudi totalt hållit sig undan Iraq efter Gulf-kriget, och likaså undgick landet att ta en ledande position politiskt eller militärt i Libyen. Nu senast i Syrien, så har Saudi nöjt sig med att stödja rebellerna med pengar och mycket begränsade vapenflöden. Saudi har också haft många möjligheter att ta en ledande politisk roll i konflikten med Israel, tex kunde några enstaka hundra miljoner dollar köpa mycket inflytande i PLO. Eftersom det saudiska kungahuset medvetet har avstått från att mingla i dessa närliggande konflikter anser jag att landet följer en ganska isolationist utrikespolitik.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
@Tikotzinsky. En ”annektering” av Sinai skulle kunna tjäna två syften. Dels höja profilen i inrikespolitiken som ett återupprättande av äran, samtidigt som det samtidigt skulle kunna försvåra olika gruppers härjande på halvön och därmed i realiteten understödja Israel. detta under förutsättning att inte en långtgående islamisering skett bland yngre officerare och underofficerare.
NY Times rapporterar om vapenleveranser som främst går till Jihad inspirerade grupper
Rebel Arms Flow Is Said to Benefit Jihadists in Syria
http://www.nytimes.com/2012/10/15/world/middleeast/jihadists-receiving-most-arms-sent-to-syrian-rebels.html?_r=3&pagewanted=1&hp&
Har IOFS varit klart sen länge men inte i s.k. MSM. Tonläget verkar ha ändrats efter kalabaliken i Benghasi.
Herr Tikotzinsky: vad vet du om de förhandlingar om Golanhöjden som enligt hörsägen pågick mellan Assad och Netanyahu?
MVH
Fk Dahl
Fk,
Tiko eller GT går bra. Vet ingenting annat än vad som framkommit i massmedia. Min egen tolkning är att nu vet vi hur Assad-regimen behandlar sina egna invånare. Då behöver vi inte ha några illusioner om hur han skulle behandla israeler om han fick chansen.
F&S,
Håller med, vad gäller att höja profilen i inrikespolitiken. Vad gäller att bekämpa terror i Sinai, så beror det helt på vilka trupper man för in. Anti-terror verksamhet behöver mycket underrättelser och mobila trupper – helikopter, special forces, ATVs och andra mjuka fordon, och fighting vehicles (typ Bradley). Sådana trupper skulle inte vara lika utmanande för Israel som en pansarbrigad eller artilleri. Se min tidigare kommentar om invasionshotet.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv